Ifrågasatt av varenda jävel

Flera läsare har bett mig att berätta om den flyttprocess jag gått igenom, så här kommer ett inlägg om den.

Jag förstod att det inte skulle bli helt lätt att flytta till ett annat land, även om det i mitt fall var Norge som tillsammans med Sverige haft fri rörlighet inom det nordiska samarbetet sedan innan jag föddes, men det blev betydligt krångligare än jag hade trott.

Jag har tidigare gnällt om att den norska skattemyndigheten behövde tio gånger så lång tid än de först hade sagt för att ge mig ett personnummer. Detta för att jag hade fräckheten att inte kalla mig arbetslös utan hade för avsikt att försörja mig själv utan att vara anställd.

När jag väl fick personnummer var det ingen som berättade det för mig. Det var mer irriterande än problematiskt, men faktum är att det ibland känts som att varenda företag och myndighet motarbetat mig.

Nej, inte den!

Först var det svårt att köpa bostad för utan norskt personnummer kunde jag inte vara med i budgivningarna på vanligt sätt. När jag väl köpt hus kunde jag inte stå för mitt eget elabonnemang och när jag fick en bil med huset blev jag tvungen att även ha bilförsäkring genom ombud.

Bankerna har krånglat både i Sverige och Norge. En av dem, Nordnet, har krånglat över landsgränsen. Eftersom jag var svensk Nordnetkund skulle jag inte få någon inloggning till min norska depå förrän den svenska var tömd. Jag förklarade att den då skulle tömmas till en konkurrent, för jag sätter inte in pengar eller värdepapper på en depå jag inte kommer åt, och väl framme hos konkurrenten är det inte hugget i sten att jag kommer tillbaka. Jag trodde i min enfald att det skulle vara positivt att jag varit kund i företaget i två decennier, men det var tydligen skäl för bestraffning, det med.

”Stamkund säger du?”

Att skaffa konto och bankkort i en vanlig ”bruksbank” var inte heller lätt eftersom jag då saknade norskt personnummer, och när jag så fick det blev det såklart nya blanketter. När jag sedan skulle bli företagskund i samma bank skulle det göras en ny kreditprövning. Att jag 1. inte behövde kredit och 2. precis gått igenom den processen som privatkund spelade ingen roll.

Jag skulle kunna hålla på ett tag. Legitimation har varit en cirkus, det krävde tre besök på Statens Vegvesen för att byta ut mitt svenska körkort mot ett norskt. Att skaffa husläkare är inte lätt, tandläkare, och så vidare, och så vidare... Missförstå mig rätt. Jag har träffat på servicevänliga myndighetspersoner, och åtminstone Nordnet hade viss förståelse för att deras regelverk gör det svårare att bli kund när man redan varit det i ett annat land. Det hade varit bättre om de hade gjort något åt det istället för att beklaga sig, men det är alltid något.

Landsgränser finns av en anledning och jag hade inte räknat med att kunna emigrera i en handvändning, men måste det verkligen vara så besvärligt? Folk flyttar ju mellan Sverige och Norge hela tiden.

”Släpp in oss, vi vill ha del av oljefonden och kan lära er allt om feministisk utrikespolitik!”

Men med det sagt uppskattar jag att såväl banker som myndigheter i Norge går att ringa och besöka. När det gällde Skatteetaten som utfärdade mitt personnummer fick jag visserligen köra bil en hel dag och pga ett förkylningsvirus fick jag stå med munskydd och bakom en gigantisk plexiglasskiva, men det gick.

Vidare har jag aldrig upplevt språket som ett hinder vid dessa möten. Från dag 1 i Norge har jag använt så mycket norska jag kunnat, både i tal och skrift, men känner att om jag velat hade jag kunnat prata och skriva helt på svenska och fått ett korrekt bemötande. Stelbenta regler finna det gott om, här som i Sverige, men den rasism jag var rädd skulle drabba mig har helt uteblivit och hade jag idag bott i Sverige hade jag inte tvekat att göra om processen.