”Inte världens bästa land att bo i längre”

Man kan tro att de svenska offerkoftorna är lite tjockare än övriga världens, men de tycks finnas överallt. Läser i norsk media om Line, 40-årig ensamstående tvåbarnsmor.

Det ska sägas att Line haft en del otur. Först blev hon permitterad, sedan fick hon en brand i huset. Hon söker jobb, försöker få pengarna att räcka och har fått ungarna med på spartåget. Annars verkar det väldigt vanligt att göra allt för att barnen inte ska förstå att familjens ekonomi är tight, vilket de såklart gör ändå.

Dock har Line en BMW från 2011 som enligt expertisen på nätet är värd hundratusen eller lite mer. Vad reservdelarna kostar när den går sönder vet jag inte, men gissningsvis 2-5 gånger mer än för nästan alla andra bilar. BMW:n har hon dessutom billån på, men det framgår inte hur stort. Tydligen måste hon skjutsa barnen (7 och 11 år) och även om hon skulle behöva bil till det måste hon knappast göra det i en bil som hon inte ens har haft råd att köpa.

Tur i oturen att hon haft råd med stora blaffiga tatueringar. Dessa kanske hon skaffade när hon hade en annan ekonomi (det är väl få fyrtioåringar som fyller armarna med tatueringar?), men är det inte märkligt ändå? Som jag konstaterat om svenska Lyxfällandeltagare:

”Att vara tatuerad verkar vara en förutsättning för att hamna i ekonomiskt obestånd. Det kan verka som en långsökt koppling, men det är inte många procent av Lyxfällans deltagare som saknat synliga tatueringar, gärna kombinerat med så många ansiktspiercingar att det ser ut som om häftpistolkillen fått fria händer.”

Nej. Bara nej.

Eftersom Line – till skillnad från den genomsnittlige Lyxfällandeltagaren – tycks kunna uppbåda energi är det synd att den läggs på att tänka på att andra har råd med så mycket mer, att hon själv inte får jobb för att hon är kvinna och att Norge blivit ett sämre land att leva i. Även om allt det där, mot förmodan, skulle stämma – vad får hon ut av att lägga energi på det?