”Swedengate”

Äntligen har media konstaterat vad som är typiskt svenskt. Det är varken Små grodorna, som Sahlin hävdade, eller Reinfeldts teori om barbariet. Svenskt är tydligen att inte bjuda på mat.

Jag minns inte att det här var en större grej när jag var barn, att kompisar fick vänta på rummet medan man åt middag. De flesta jag umgicks med bodde inom några kvarter, så när den ene skulle äta gick den andra i regel hem och gjorde detsamma. Stannade man kvar fick man dataspelet eller stereon för sig själv medan kompisen åt och det funkade också.

I SVT:s reportage hävdas att det här har ändrat sig. Hur det funkar i barnfamiljer har jag dålig insyn i, men bland vuxna tycker jag inte att det blivit vanligare att bjuda gäster på mat lite improviserat. Det gör mig inget. Jag är vegetarian och allergiker och vill inte behöva utsätta andra för min mathållning, vare sig de bjuds eller bjuder. Värre är att jag noterat att standardbjudningen under hela mitt liv – kaffe – inte längre är given.

Gissningsvis för att färre människor dricker kaffe, särskilt yngre. Då skulle man kunna bjuda på te istället, men för mig känns det som att traditionen att erbjuda varm dryck till besökare är på väg att gå förlorad. Själv är jag ”Team Sheldon Cooper” här.

Och inte bara när någon är upprörd. Jag bjuder alla från vänner till sotare på kaffe (eller te om så önskas). Jag vet inte om det är en Sverige/Norge- eller stad/landsbygd-skillnad, men till min glädje gör alla det här. Häromdagen samlades några biodlare hos en yngre värd som inte ens drack kaffe själv (den trenden går tydligen över landsgränser), men kaffe bjöds och accepterades.

Mina närmaste grannar är i ”sju sorters kakor”-åldern och dukar allt som oftast upp med kakor, muffins, bullar, frukt, våfflor och glass. Då slår det nästan över och blir ett problem åt det hållet, jag börjar kanske glida in i ”jag vill inte vara till besvär”-åldern. Jag sitter gärna med vid bordet om värdarna ska äta, men behöver varken middag eller tårta för att fira min ankomst. Men kaffe är trevligt.

Vad säger ni, är ni ”snåla svenskar” eller härligt kontinentala människor som tänder upp grillen när det ringer på dörren?

Stjälpa naturen på traven

Att låta naturen ha sin gång kan vara charmigt, rostiga trädgårdsdekorationer är finare än nya. Men ibland har man inte tid att vänta och då gäller det att hitta kreativa lösningar.

Ta grusvägar t ex. Har man något smaksinne vill man ha en mittsträng av gräs och mossa i dessa. Det kommer förr eller senare, men är det en nygjord vägen blir det ganska långt senare. Det finns massor av tips om hur man får bort gräs från grusvägar, men åt andra hållet är det värre. Man kan prova att sätta en sträng av jord och gräsfrön i mitten av vägen, men nyligen såg jag i en video att man kan odla mossa genom att blanda lika delar kärnmjölk och mossa i en mixer (den funkar kanske inte till smoothies efter det) som man sedan smetar ut på vägen. Den metoden är jag mer tveksam till.

Ett annat naturligt förfall som går för långsamt är åldrande av trä. Grånat trä är snyggt där det passar, men det kan bokstavligen ta hundra år och har man inte koll på sina framtida barnbarnsbarns smak får det gärna gå fortare. Bets eller lasyr kan funka.

Annars vill jag slå ett slag för järnvitriol. Det använde jag på mitt vardagsrumsbord, men på en sådan yta vill man gärna ha en lackad, blank yta, vilket går lite åt motsatt håll. Jag la inte på så tjock lack att man kan slabba hur mycket som helst, men det blir i alla fall inte ringar efter varje glas.

Ännu ett område där naturen jobbar för långsamt är i spridande av maskrosor. Ni som hängt här ett tag vet att maskrosor är utmärkt mat. Inte bara för människor utan också för bin. Det är en tidig källa till både pollen och nektar och eftersom bin med fördel konsumerar en växt i taget är det bra om det finns många maskrosor på nära avstånd från kuporna så att de slipper flyga i onödan.

Jag har som synes en del maskrosor på tomten, men skulle gärna ha mer. Undrar om man kan plocka maskrosor i naturen, ta hem dem och sprida fröna här hemma. Jag vågar inte fråga en botaniker eller i en blombutik för de kommer ju tycka att jag är dum i huvudet. Och det är jag inte, i mina bästa stunder är jag nästan helt normal.

Djurplågeri, bra business!

Kanske är det i egenskap av relativt nybliven djurägare (två katter och runt hundratusen bin) som jag reagerar när jag läser om hundar som bokstavligt talat törstar och svälter ihjäl. Eller också är det bara för att jag är människa, vilket uppenbarligen inte hundsmugglarna är.

Man brukar ju säga att riktigt ruttna brottslingar borde åka in på vatten och bröd, men trycker man in tio golden retrievers i bagageluckan på en bil i hopp om att de ska överleva en lång transport tycker jag att man kan få välja vatten eller bröd i en jordkällare under de närmaste decennierna.

”Välkommen hem!”

Men så blir det såklart inte. Fr o m i sommar ska man kunna få fyra års fängelse för grovt djurplågeri, tidigare var det två år. Det är lägre än maxstraffet för exempelvis grovt bedrägeri, grov stöld eller ett rån av normalgraden.

Tullen konstaterar att ”den organiserade brottsligheten” (till skillnad från den oorganiserade?) glidit över från narkotikasmuggling till djursmuggling där straffen är ett skämt.

Om man mot alla odds skulle åka fast. Jag har inte åkt till Sydeuropa på ett tag, men jag har det senaste året passerat åtminstone fyra gränsövergångar mellan Sverige och Norge vid ett flertal tillfällen och hittills inte sett personal på den svenska sidan en enda gång. Om det stämmer, som de säger i reportaget, att man kan köpa en hund för hundra euro i Polen, och sedan smuggla den till Sverige och sälja den för 30000 kr måste det vara bra business. 523 stoppade hundar på ett år. Hur många har tullen missat, 5230? Eller 52300? Med en vinst på 29000 kr/st.

Om inte tullen tänkt börja jobba tror jag mer på att rikta kraften mot köparna. Hur många av de som köper en illegal smuggelhund anar inte att det är vad det handlar om? ”Men säljaren verkade så trovärdig, så kanske har just den här hunden ändå haft det bra, och nu är hon ju ändå här, och så är det ju så lång väntetid på kenneln ...” Sätt köparen i fängelse också, så kanske marknaden minskar.

”Mm, det kan han gott ha!”

Jag kan inte börja sälja bin utan att först bli certifierad biodlare. Helt okej, tycker jag, men det handlar ju ändå om insekter! En hund kan man köpa på Blocket av någon med kontantkort som du inte ens vet namnet på. Världen är en mycket märklig plats.

Krisens vinnare

Ibland hör man människor säga saker som ”Ingen vill ha krig” eller ens kris. Det är för att man gör misstaget att tro att alla missgynnas av hårda tider, men när något blir dyrt finns det en säljare som tjänar på det och när något annat blir billigt finns det en köpare som tjänar på det. Kris gynnar dem som har pengar, inga skulder och hög grad av självförsörjning.

Den norska podden Pengerådet påminde mig nyligen om en Kalle Anka-episod som hette ”A Financial Fable” där Farbror Joakim förlorade en stor del av sina pengar i en cyklon som blåste taket av hans kassavalv. Pengarna flög ut över Ankeborg så att alla (ja, det var inte helt realistiskt) invånare blev miljonärer.

Farbror Joakim hade en farm där han då började odla som en galning. De nyrika Ankeborgarna slutade helt att jobba nu när de inte längre behövde försörja sig. Ingen sparade eller investerade så länge plånböckerna var sprängfulla. Till slut tog maten slut eftersom alla bönderna också blivit rika och lata. Alla utom en, Joakim von Anka. Han kunde sälja sina grödor hur dyrt som helst och snart hade han återigen fyllt upp valvet.

Tror ni Bill Gates läst det här numret av Kalle Anka? Nu när det inte pratas om annat än att världen står inför en stor kris, inte minst när det gäller mat, har Bill Gates gått och blivit USA:s största ägare av jordbruksmark.

Gates brukar tituleras filantrop, alltså ”person som är positivt inställd till människor i allmänhet och som utan eget vinstintresse verkar för förbättring av människors levnadsvillkor”. Var och en får bedöma om det passar in på honom. Själv fortsätter jag att se om mitt eget hus, vis av Ankeborgarnas misstag.

Var det ljus?

En skvallertidningsjournalist startade en Twittertråd efter att ha blivit utskälld som snåljåp av köparen till sin lägenhet för att hon tagit med sig lamporna när hon tömt lägenheten. Och när ordet snål kommer upp är det ofta någon som taggar in mig för att jag ska säga något extremt.

”Vadå möbler?!”

Här hade jag inget chockerande att tillföra. I Sverige ingår ju normalt inte taklamporna vid bostadsköp. Har man någon ful kan man ju lämna den åt köparen så att denne har ledsyn i lägenheten under inflyttningen, om man vill. Vidare tycker jag att det är schysst att lämna en toarulle och kanske en skvätt diskmedel. Där drar jag gränsen.

Men med det sagt har jag faktiskt aldrig följt normen varken vid köp eller försäljning. I samtliga bostäder jag sålt har jag sagt åt mäklare och spekulanter att alla möbler (med något noga uttalat undantag) ingått ifall de velat ha dem. Jag tänker att möbler och lampor har ett försumbart värde i sammanhanget och kan de öka en spekulants intresse kan det sluta med att den där gamla lampan eller soffan blev värd hundratusen.

”Är det okej om jag lämnar …?”

Efter avslutad affär har jag gått igenom bostaden tillsammans med köparna som fått berätta vad jag ska lämna. När jag sålde mammas lägenhet ville köparna mest ha blommor och annat av mindre värde. Jag hade redan tagit det jag ville innan visningarna, så det som blev kvar försökte jag sälja och fick ihop ganska många tusenlappar på det. Med tanke på att köparna sedan gnällde över att den minst tjugo år gamla spisen gick sönder tänker jag att de borde tagit emot allt och sålt själva.

Som köpare har jag alltid sagt ”Lämna vad ni vill och ni behöver inte flyttstäda”. När jag skulle slipa varenda tak och vägg i min lägenhet hade jag inte varit ett dugg hjälpt av att säljarna dessförinnan putsat fönster och skurat golven bara för att det är brukligt.

Säljarna av mitt nuvarande hus tog mig verkligen på orden och lämnade (i samråd med mig alltså) bil, kläder, mat och katter! Då är det ändå i Norge där det är långt ifrån självklart att man lämnar kvar kyl och frys, än mindre maten i dem.

Hur som helst, det mesta löser man med kommunikation, och vill man inte framstå som idiot är det inget som hindrar att man dessförinnan tar reda på regler och sedvänjor.

SAS, nya Eniro?

Flygbolag har gått rätt trögt på börsen på sistone efter två farsoter, först Greta, 19, sedan Covid-19. Norwegian var på vippen att gå ikull (kanske inte för sent än) och efter den senaste rapporten får de sällskap av SAS i Minus-98-procent-klubben efter ett sjuprocentigt tapp bara igår.

Dagens Industri spekulerar i om bolaget kommer att överleva. Det är inte annat än försenade leveranser och skenande personalkostnader. Det enda man vet säkert är att bolagets ledning blir tagna på sängen och hade kunnat använda Stefans Löfvens klassiker ”Vi såg det inte komma” och ”Vi har varit naiva” både nu och då.

Det fanns en tid när jag hoppade in i sådana här bolag. Det första var Fermenta och det sista (eller i alla fall senaste) kan ha varit C Technologies. Det är något kittlande i att hitta ett läge där rasande företag studsar tillbaka upp 10, 50 eller flera hundra procent.

Samtidigt är uttrycket ”fånga fallande knivar” en bra liknelse. De gånger man inte lyckas gör det ont. Med Wallenberg samt svenska och danska staten i ägarlistan lär inte SAS gå i konkurs, men frågan är om det är värt att rädda bolaget. Att ett bolag ”alltid” funnits är inget argument som hjälpte Facit eller Kodak. Om SAS blir morgondagens Icon Medialab eller Boo.com tänker inte jag finnas i ägarlistan när jag inte ens tror på företaget.

Ifrågasatt av varenda jävel

Flera läsare har bett mig att berätta om den flyttprocess jag gått igenom, så här kommer ett inlägg om den.

Jag förstod att det inte skulle bli helt lätt att flytta till ett annat land, även om det i mitt fall var Norge som tillsammans med Sverige haft fri rörlighet inom det nordiska samarbetet sedan innan jag föddes, men det blev betydligt krångligare än jag hade trott.

Jag har tidigare gnällt om att den norska skattemyndigheten behövde tio gånger så lång tid än de först hade sagt för att ge mig ett personnummer. Detta för att jag hade fräckheten att inte kalla mig arbetslös utan hade för avsikt att försörja mig själv utan att vara anställd.

När jag väl fick personnummer var det ingen som berättade det för mig. Det var mer irriterande än problematiskt, men faktum är att det ibland känts som att varenda företag och myndighet motarbetat mig.

Nej, inte den!

Först var det svårt att köpa bostad för utan norskt personnummer kunde jag inte vara med i budgivningarna på vanligt sätt. När jag väl köpt hus kunde jag inte stå för mitt eget elabonnemang och när jag fick en bil med huset blev jag tvungen att även ha bilförsäkring genom ombud.

Bankerna har krånglat både i Sverige och Norge. En av dem, Nordnet, har krånglat över landsgränsen. Eftersom jag var svensk Nordnetkund skulle jag inte få någon inloggning till min norska depå förrän den svenska var tömd. Jag förklarade att den då skulle tömmas till en konkurrent, för jag sätter inte in pengar eller värdepapper på en depå jag inte kommer åt, och väl framme hos konkurrenten är det inte hugget i sten att jag kommer tillbaka. Jag trodde i min enfald att det skulle vara positivt att jag varit kund i företaget i två decennier, men det var tydligen skäl för bestraffning, det med.

”Stamkund säger du?”

Att skaffa konto och bankkort i en vanlig ”bruksbank” var inte heller lätt eftersom jag då saknade norskt personnummer, och när jag så fick det blev det såklart nya blanketter. När jag sedan skulle bli företagskund i samma bank skulle det göras en ny kreditprövning. Att jag 1. inte behövde kredit och 2. precis gått igenom den processen som privatkund spelade ingen roll.

Jag skulle kunna hålla på ett tag. Legitimation har varit en cirkus, det krävde tre besök på Statens Vegvesen för att byta ut mitt svenska körkort mot ett norskt. Att skaffa husläkare är inte lätt, tandläkare, och så vidare, och så vidare... Missförstå mig rätt. Jag har träffat på servicevänliga myndighetspersoner, och åtminstone Nordnet hade viss förståelse för att deras regelverk gör det svårare att bli kund när man redan varit det i ett annat land. Det hade varit bättre om de hade gjort något åt det istället för att beklaga sig, men det är alltid något.

Landsgränser finns av en anledning och jag hade inte räknat med att kunna emigrera i en handvändning, men måste det verkligen vara så besvärligt? Folk flyttar ju mellan Sverige och Norge hela tiden.

”Släpp in oss, vi vill ha del av oljefonden och kan lära er allt om feministisk utrikespolitik!”

Men med det sagt uppskattar jag att såväl banker som myndigheter i Norge går att ringa och besöka. När det gällde Skatteetaten som utfärdade mitt personnummer fick jag visserligen köra bil en hel dag och pga ett förkylningsvirus fick jag stå med munskydd och bakom en gigantisk plexiglasskiva, men det gick.

Vidare har jag aldrig upplevt språket som ett hinder vid dessa möten. Från dag 1 i Norge har jag använt så mycket norska jag kunnat, både i tal och skrift, men känner att om jag velat hade jag kunnat prata och skriva helt på svenska och fått ett korrekt bemötande. Stelbenta regler finna det gott om, här som i Sverige, men den rasism jag var rädd skulle drabba mig har helt uteblivit och hade jag idag bott i Sverige hade jag inte tvekat att göra om processen.