I decennier har alla med bolån fått
höra att de bör klara av räntenivåer på 5 procent, för det är
ingen omöjlighet att vi hamnar där. Räknar man med att ha lån i
30 år (många jag känner har inte planerat för att någonsin bli
skuldfria) måste man ta höjd för lite av varje.
När det blir skarpt läge visar det
sig dock att många inte alls är beredda på att skiten ska träffa
fläkten. Inget nytt under solen, kanske, men att en halv miljon svenskar kan tvingas flytta redan vid 3,5 procent var bortom min mörkaste gissning.
Två brasklappar:
- Det är SVT, en medieplattform med väldigt kort väg mellan fakta och rent hittepå.
- Folk har en tendens att slå på stora trumman. Ta bara alla bilister som sagt sig redo att sälja bilen vid nästa bensinhöjning, och det har de sagt sedan soppan gick över tian, men de tankar vidare.
Någon sanning ligger det helt säkert
ändå i detta. Om inte vid 3,5, så vad händer vid 5, 6 eller 7
procent? I Sverige anses det helt naturligt att maxa lånen och köpa
bostad så fort man dragit ihop minsta tänkbara handpenning, men
bara för att det är vanligt är det inte nödvändigtvis vettigt.
Inte nog med att många kommer behöva
sälja. Det är också så att köpsidan av marknaden inte står
oförändrad om räntan blir dubbelt eller tre gånger så hög. Det
är surt att betala låneränta på sin bostad, men gissningsvis sju
resor värre att betala ränta på en bostad man sålt, men där
försäljningssumman inte täckte lånet. Och vart ska de bo, i ”alla
de nya hyresrätter” staten och marknaden pratat om att bygga
(också det i decennier)? Om naivitet blivit en folksjukdom kan vi
mycket väl få svar på några av dessa frågor.