All lives splatter

En del civil olydnad kan jag sympatisera med. Människor som är beredda att protestera mot en lag och är beredda att ta konsekvenserna av sina handlingar. Men det får finnas någon rimlig tanke bakom aktionerna. Att blockera biltrafik och av diffusa miljöskäl tvinga bilar (inklusive ambulanser och annan utryckningspersonal) att stå på tomgång når inte ens i närheten av att få min sympati.

Färdigsjunget!

Detta har ju blivit ett allt populärare beteende, både i Sverige och i övriga Europa, och det verkar som att allmänheten får allt mindre tålamod med det. Tidigare i år började den socialdemokratiske ex-riksdagsmannen Jan Emanuel Johansson släpa bort aktivisterna och häromdagen användes samma taktik i London.

Bra, men det verkar ju inte som att dessa terrorgrupper blir färre eller har för avsikt att sluta. Tvärtom, Just Stop Oil, som tillrättavisades av trötta Londonbor, berättar stolt om sina aktioner och lägger ut videos på när de släpas bort från bilvägar. Antagligen är det bara en tidsfråga innan någon dör i en ambulans i kön eller människor brinner inne när brandbilarna inte kunde ta sig fram i tid.

Jag har därför en enkel lösning på problemet – gör det lagligt att köra över vuxna människor som med berått mod sätter sig mitt i gatan bara för att de inte uppskattar att det finns bilar.

Det kan verka hårt, men är det inte ett rimligt sätt att stävja dessa terrorhandlingar? Om någon slår ner folk på trottoaren för att de inte gillar fotgängare har man som enskild individ rätt att slå ner dem för att hindra att andra kommer till skada. Vad är skillnaden?

Det fina i kråksången är att jag inte tror att det krävs så mycket för demonstranterna att ge upp strategin. Om någon kör över ett ben och slipper straff med hänvisning till att benet tillhörde en frivillig aktivist får dessa nog nya fritidsintressen. I annat fall kortas i alla fall aktionerna ner. Allt som krävs för att tömma gatan är ju en bilist med tillräckligt bråttom, oöm eller välförsäkrad bil.

Om svar anhålles

Jag försöker hålla nere på gnället (även om det inte alltid märks) och hitta det positiva även i elände, men ibland går det inte. Kan inte bara företagare (eller folk överhuvudtaget faktiskt) som inte klarar enkel kommunikation bara försvinna? Under bara någon veckas tid har jag drabbats av följande:

• En hantverkare skulle kolla på ett jobb. Han sa att han skulle dyka upp någon gång under lördagen. Han kunde inte säga exakt när, så hela dagen gick åt till att vänta. Inte så att jag inte kunde göra något medan jag väntade, men ni vet hur det är. Jag måste vara hemma och vill inte ta tag i något som jag inte när som helst kan lägga ifrån mig. Men han kom aldrig, så jag ringde söndag morgon och han lovade att komma även den dagen. Det gjorde han inte heller och har fortfarande inte gjort det.

”Dags för dagens sjunde kafferast...”

• En elektriker skulle komma och gå igenom vad jag vill ha gjort. Inget avancerat, lite kontakter och lysrör, men ändå praktiskt att först planera jobbet och så kan han i lugn och ro fixa materialet tills det är dags att sätta ihop allt. Men han kom inte på den utsatta tid. Han kom heller inte efter den utsatta tiden, så morgonen därpå mejlade för att höra om de tänkt ge mig en ny tid. Och fick det. Något hade dykt upp dagen, och det händer ju, men ring, mejla eller sms:a då!

• Ett sågverk skulle fixa lite virke och höra av sig när det var klart, det skulle ta en vecka. Så när det gått två veckor hörde jag av mig igen. Nytt besked: Klart om en vecka. Jag vet inte om jag ska tolka det som att det hänt något oförutsett eller om de bara gett fan i beställningen fram till nu. För det är inte oförutsett, så tycks folk göra hela tiden.

• T ex den VVS-firma som skulle fixa lite rör och kopplingar för ett par månader sedan. Då var det gott om tid, jag behövde dem inte. Men när jag stötte på igen var det helt uppenbart att de glömt bort mig, så då fick vi ta det från början. Och så en tredje gång. Nu trodde jag verkligen att de pga skam skulle öka tempot, men denna vecka kan jag konstatera att i så fall hade de hört av sig nu, och det har de inte.

• I juni kontaktade jag kommunen för att snacka bygglov. Jag tänkte inte ansöka, jag vill bara höra lite hur det funkar och om det jag eventuellt vill göra är möjligt. Men handläggaren var precis på väg på semester och hade inte tid då. Det kan jag förstå, så jag bad henne återkomma när hon kom tillbaka, vilket hon lovade. Hon lovade också att skicka över lite info via e-post. Inget av det skedde. Så när det hade gått åtta veckor tänkte jag att hennes semester skulle vara slut och skickade ett mejl för att påminna. Antingen var den inte slut eller också väntar hon på nästa semester för det blev inget svar nu heller.

Och det är ju det som är problemet. Vare sig det är företagare eller myndigheter som inte kan lyfta på luren, dra iväg ett sms eller mejl, vill jag ju inte skrika på dem för jag vill ju ha något av dem. Företagarna kan välja att aldrig någonsin leverera och kommunen kan sätta så många käppar i hjulen att alla processer tvärstannar. Det blir jag inte ett dugg gladare av.

Så jag fortsätter att jaga i den takt jag vågar. Den första hantverkaren skiter jag i nu och letar vidare. Skulle han återkomma (vilket jag starkt betvivlar) får jag bestämma då hur jag gör. Elektrikern och sågverket har skött sig tidigare, jag väljer att se detta som tillfälliga magplask. VVS-killen kontaktar jag om några dagar och säger att antingen fixar du grejerna nu eller så skiter vi i det. Även mitt tålamod har gränser.

Kommunen, den hopplösaste av dem alla eftersom jag inte kan välja bort dem, hörde faktiskt precis av sig. Handläggaren säger att hennes mejl fastnat i utkorgen på något sätt. Jag väljer att tro på det. Mest för att det hade varit så lätt för henne att bara strunta i mig. Det gör ju ändå nästan alla andra.

”Annars är jag väldigt noga”

Jag har förståelse för att gamla personer går på internetbluffar och luras på pengar. De är uppväxta i en tid då varken internet eller denna typ av skamlösa avskum fanns. Dessutom är de ofta inte så slängda i engelska och hör kanske dåligt, vilket gör dem till ännu lättare offer.

”Titta, man kan vinna en trisslott!”

Men när artonåringar glatt läser upp koden från sin bankdosa till en person de aldrig träffat undrar jag om allt hopp är ute för mänskligheten. Här har vi en tjej som behövde en studentbostad och letade på Facebook. OK, kanske inte bästa stället att leta på, men ändå helt rimligt.

Att lämna ut lösenord och koder över telefon är däremot inte ens ett gränsfall för någonting som ska kunna hända. Det gör man inte till vänner, inte till familjemedlemmar, inte till någon som säger sig ringa från banken och definitivt inte till vilt främmande människor! Det står i fetstil i vartenda användaravtal.

”Oj, det såg inte jag.”

”Annars är jag väldigt noga med mina bankuppgifter. Även när jag handlar på nätet är jag också jättenoggrann, liksom, för jag vet vad som kan hända.”

Om hon vet vad som kan hända, men ändå kliver rätt i fällan, vad är det då för fel på henne? Och hon nöjde sig inte där utan verkar också ha lämnat ut svarskoder från sina föräldrars dosor så att även de fick sina konton tömda. Med sådana döttrar behöver man inga fiender.

Yara berättar att det är många studenter som hamnat i samma situation och tycker att ”det är jättevidrigt, liksom, att de utnyttjar just studenter”. Varför det? Om det är som hon säger är ju studenter ”de nya dementa”, som aningslöst går på vad som helst. Vore jag internetbedragare är det precis den gruppen jag skulle välja att attackera.

Sveriges framtid.

Jag inser att jag raljerar och låter antagligen en gnutta hånfull också, men detta är allvarligt talat så långt ifrån att vara ”jättenoggrann, liksom” som det är bara är möjligt. Det är tufft när man precis kommit in på en skola och saknar studentbostad, men det är inte rysk-roulette-läge. Åk dit och bo på vandrarhem några dagar. Nog tusan hittar du någon soffa att sova på och så småningom en bostad i Malmö/Lund med omnejd.

Nu kostade tabben femtiotusen. Varken polisen eller banken har hört av sig. Nej, vad ska de säga? Polisen har väl viktigare fall att jobba med och är det ens kriminellt att ta pengar av en vuxen människa som ger bort dem frivilligt? Banken hade jag inte ens berättat detta för.

”180 grader, du kan lita på oss, du kan lita på oss...”

Jag skrev en hattext om Paypal när jag försökte nyttja deras tjänster, och gav dem även feedback direkt. Lite grann i affekt, kan jag avslöja.

Jag lyckades komma ur deras klor, så därför berördes jag inte personligen av deras senaste tilltag, att bötfälla kunder, eller rättare sagt beslagta pengar från deras konton, om de på något vis framför eller marknadsför ”desinformation”. Det kunde handla om intolerans, diskriminering, rasism eller våld. Det är ju i sig inga trevliga grejer, men i den mån sådant ska vara straffbart (ibland låter det i debatten som att en del tror att hat är olagligt) ska bedömningen såklart göras av rättssystem, inte av multinationella IT-jättar.

Kanske kom Paypal själva på det orimliga. Troligare är att deras jurister upplyste dem om det, men plötsligt tvärvände de och påstod att ändringen av kundvillkoren sänts ut felaktigt. Okej, var det alltså ett skämt, eller var förslaget bara inte tillräckligt genomarbetat? Det är enkelt (eller åtminstone enklast) att tänka att detta ändå bara skulle drabba våldsbejakande extremister. Men återigen, vem ska göra den bedömningen?

Det ska Sacha Baron Cohen göra.

Jag kommer ibland att tänka på Martin Niemöllers gamla dikt om att han inte gjorde något när judar, socialister och andra hämtades, för det var inte hans strid. När de sedan kom för att hämta honom fanns ingen kvar som kunde hjälpa honom. Du kanske inte skrivit eller delat något som IT-jättarna idag tycker är ”desinformation”, men kanske tycker de det imorgon.

Så även om det tillsynes inte är vår strid tänker jag att det kanske ändå är det. Och så funderar jag på en grej till. Paypal hävdar att det nya kundavtalet som skickades ut var felaktigt. Det var alltså desinformation. Betyder det nu att de skulle vilja bötfälla sig själva?

Den enes bröd blir den andres bröd

Jag tycker att Morgonposten ofta har intressanta artikelserier med egna vinklar. I en serie om skenande matpriser har de uppmärksammat att matbranschens ”svinnsmart”-upplägg som går ut på att det ska kastas mindre mat i butiksledet också leder till mindre mat till välgörenhet.

Den mat som tidigare skänktes till soppkök säljs nu till snåla konsumenter som (i likhet med undertecknad) kanske tänker att de gör något bra för miljön och samhället när de köper mindre åtråvärda matvaror till rabatterat pris, och så slutar det med att socialfallen som tidigare fick ett mål mat hos Frälsningsarmén nu blir utan.

Inte blir det bättre av att det i lågkonjunktur skänks mindre pengar till hjälporganisationer. Lite förvånande går inte ens secondhand-handeln bra i tuffa tider. Den kan ju annars också bringa glädje i samhällets bottenskikt.

Så vad gör vi åt saken – slutar snåla, börjar slösa och ratar butikernas extraprislådor? Nej, det skulle vara lite som att kasta fina möbler och köpa nytt bara för att inte beröva uteliggare fina containerfynd. Det känns helt galet.

Skänka mer till välgörenhet kanske, under förutsättning att man hittat något trovärdigt att skänka till (för det finns mycket bluff och båg där ute, höga chefslöner och rent lurendrejeri)? Det får var och en göra som den vill. Jag tyckte mest att det var intressant att ett fenomen jag såg som odelat positivt har en tydlig baksida.

Lamottet är rågat?

Joakim Lamotte la ut ett inlägg påTwitter, utstuderat provocerande för att få reklam och på ett ganska ocharmigt sätt.

Jag är rätt säker på att han har fel i sak eftersom ETC:s Johan Ehrenberg skrivit tretton böcker under fyra decennier och en del av dem har uppmärksammats ganska bra. Men det går ju inte att kolla eftersom Lamotte inte anger någon källa till sitt påstående eller berättar hur många förhandsbokningar han fick under helgen. Han förstår spelet, troligen gör ett faktafel (och det felaktiga ordvalet ”mer exemplar” istället för ”fler exemplar”) bara att han får mer respons.

Och som det lyckades! En av dem han vevade igång var ETC-medarbetaren och fullblodsrasisten Bilan Osman. Jag är inte säker på om hon på allvar inte förstår att tidningen hon jobbar på är bidragsfinansierad eller verkligen inte begriper skillnaden på frivilliga bidrag och tvångsindrivna skattemedel, men jag skulle vilja påstå att inte heller hon kom närmare en status som folkkär mysjournalist med följande svar.

Jag har visserligen aldrig uppfattat henne som överdrivet vässad i pannloben, men jobbar man på en tidning som uppenbart gör allt för att maximera sina bidrag och inte heller drar sig för att fuska borde man känna till det.

Till skillnad från Lamotte hyser jag inget personligt agg mot ETC. Innan de konsekvent började låsa alla sina artiklar tyckte jag tvärtom att det var en av de mer läsvärda publikationerna på vänsterkanten. Men affärsidén, att sprida ut sina texter över ett antal tidningar med påstått lokal profil i syfte att få så mycket presstöd som möjligt, är såklart helt förkastlig.

Med det sagt gråter jag inte blod över att inte längre kunna läsa ETC och jag har inte heller förhandsbokat Lamottes bok även om jag tror att han skulle kunna vara mindre enerverande utan dialekt.

Otippad vinnare

SVT (och även jag) har tidigare skrivit om Linda-Marie som bor i ett hus utan el och rinnande vatten utanför Älvsbyn och som nu ser sig som vinnare i dessa kristider när elräkningarna blir skyhöga och tillgången på ström kanske begränsas redan i vinter.

För egen del tror jag fortfarande inte på att bo i ett hus utan el och vatten, men jag gillar tänkesättet och håller med om mycket av det hon säger. Lyx ses ofta som odelat positivt, men förutom kostnaderna gör det också tillvaron sårbar. Några av de lyxartiklar jag valt bort i mitt nuvarande liv är en ny bil, dyr programvara (jag kör Open Office istället för Office, Gimp istället för Photoshop...), det mesta av hemelektronik, däribland tv, medieabonnemang som Netflix, Spotify, HBO osv. Allt detta gör mig mer oberoende för kostnadsökningar och försämringar.

Draget till sin spets är vi större vinnare ju mer lyx vi klarar oss utan, men det går naturligtvis inte att dra hur långt som helst. Bor vi i grottor och klär oss i djurhudar är vi förvisso inflationsskyddade, men det är tveksamt om det vore ett värdigt liv.

Dock tycker jag att den här aspekten är värd att ta in när det kommer till konsumtion. Sånt vi köper och bygger upp våra liv kring blir också ett tungt ok att bära när det inte funkar. Förutom att de ofta kräver en massa tid och energi från vår sida. Om ekvationen dessutom kräver att vi skuldsätter oss har vi skaffat oss ännu mer problem. ”Jag behöver inte oroa mig för någonting”, säger Linda-Marie i artikeln. Det vore lyx för mig.