Ny kamin

I köket har jag haft en gammal kamin, en Jøtul 602. De finns i en nyproduktion, men jag hade en äldre. Ovanpå den har jag haft en stor kastrull och på så vis haft varmt vatten till disk, förutom att vatten kapslar in och behåller värme effektivt. Trevlig och snygg kamin på alla sätt och vis. Bara ett problem – den värmer inte.

Helt värdelös var den inte, men man behövde elda åtskilliga timmar och skyffla in klabbe på klabbe på klabbe. När det var som kallast i vintras gick det inte att hålla en dräglig temperatur i köket, och att värmen skulle räcka till fler rum var bara att glömma.

Nu har jag vidtagit några åtgärder för en varmare vinter och en av dem är att byta ut kaminen. Det blev faktiskt en svensk Contura som fick ersätta min norska Jøtul. Inte en helt rättvis jämförelse, Conturan är renbrännande med mycket hög verkningsgrad och kostade därefter.

Skiftbyte i värmefabriken.

Men jag hade tur. Grannens son hade köpt två, men under tiden han renoverade kom han på att han bara skulle använda den ena. Så jag fick den för halva priset, 10000 kr. Dessutom lyckades jag få grannen att installera den och ”flytta” hålet i väggen.

Fast utöver det gick det åt några rör som kostade mig 2096 kr. Och så ville jag gärna ha en kokplatta även på denna, och den kostade mig 644 kr till. Och så krävdes en ny plåt på golvet. För den gav jag 400 kr, som jag tycker var snorbilligt med tanke på hur metallpriserna rört sig på sistone.

Så den färdiga produkten kostade mig 13140 kr, fast jag lyckades sälja Jøtulen för 3000 kr, så man kan ju säga att slutsumman blev 10140 kr. Det får man mycket el för, men med tanke på hur effektiv Conturan är känner jag mig väldigt nöjd med bytet. Enda kruxet nu är att övervåningens kamin, som jag tidigare kände mig mycket nöjd med, är klen i jämförelse. Aldrig får man vara riktigt glad, och är man det så regnar det...

Bondsågade klipp

Jag har jobbat på ett av Sveriges största sågverk. Vi hade bra virke med millimeterprecision i dimensionerna, flera fuktkvoter och ett antal olika kvaliteter. Men som betalande slutkund föredrar jag ”bondsågar”, alltså enskilda skogsägare som sågar själva i en enklare anläggning.

De sågar troligen en mindre virkesvolym per år än vad mitt gamla sågverk gjorde på en förmiddag och har sällan något lager på annat än två-tum-fyra, så man får inte ha bråttom. På plussidan finns engagemang på en nivå en större producent varken kan eller vill hålla. Berättar man vad man ska bygga kan de ofta komma med en bättre lösning än man själv hade tänkt på.

Och så är det priset. Jag har köpt virke för klart lägre löpmeterpris än vad byggvaruhusen erbjuder. Det är inte alltid jag fått kvitto, men det gör inget för jag kommer ihåg vad jag har köpt. Första gången jag flyttade till eget hus, på 90-talet fick jag genom bekanta tag i en gubbe som var mellan 90 och döden och som faktiskt hade lager. Inte alltid på det jag behövde, men då klöv han till de dimensioner jag önskade.

”Nittonmillimeters brädor sa du?”

När jag flyttade till Norge fick jag lätt panik över byggvarupriserna och ett par gånger köpte jag faktiskt virke från Sverige. Men så tipsade en granne om en gammal kollega som sågar ”mest för skojs skull” och nu handlar jag helst inte virke någon annanstans. Man får som sagt var ha tålamod och om jag stod med uppbokade hantverkare som tog betalt per timme skulle det inte alltid funka, men när hantverkaren är jag själv går det finfint.

Så det får bli dagens spartips och det gäller förresten inte bara virke. Det kan gälla bilmekande, datorgrejer, plåt eller nästan vad som helst. Den som gör jobbet lite vid sidan av och i mån av tid är nästan alltid billigare än den som har dyra lokaler, personal och anläggningar att underhålla. Så lyssna alltid med kontaktnätet om det inte är någon som känner någon som känner någon. Ofta är det det.

Kyligare hyresrätter

Jag har bott i både hyresrätt och bostadsrätt. Det som stört mig mest är inte grannar som spelar hög musik, säger ”HEJDÅ!!!” med Börspodden-volym i trapphuset eller breder ut sina saker i gemensamma utrymmen, även om allt det är väldigt irriterande. Istället är det onödig service som retat mig.

I mitt förra boende, en större bostadsrättsförening, hade vi trappstädning av ett städbolag två gånger i veckan året runt. Den här tiden på året fyller det åtminstone något syfte, men på våren och sommaren hade nog räckt med två gånger i månaden. Oftast var enda tecknet på att städarna varit där då att det var blött på golvet en stund.

Vidare hade vi en heltidsanställd trädgårdsmästare. Visst kan det vara trevligt med påskliljor som blommar några veckor istället för mer lättskötta växter som i stort sett sköter sig själva, men för mig var det knappast värt priset. Jag skulle kunna fortsätta att rabbla onödigheter, men jag tror att ni fattar.

Varje år fick vi möjlighet att skriva en boendeenkät där vi kunde lista sånt vi tyckte var bra respektive dåligt, och jag föreslog varje år mindre städning, mindre trädgårdsmästrande, mindre skriftlig info och mindre av allt annat jag inte behövde.

Det blev inget av det. Gissningsvis för att få av mina grannar kopplade sambandet mellan mycket service och hög avgift. Men kanske skulle jag ha lättare att anpassa mig till höghusboende nu. I Vellingebostäder sänker man inomhustemperaturen från 21till 20 grader, vilket såklart är fullt tillräckligt. Som den första mannen i reportaget säger:

”Vi behöver inte sitta hemma på vintern med shorts och T-shirt.”

För det hänger ju ihop (säger jag sittandes vid min dator klädd i dubbla tröjor, långkalsonger, tofflor och mössa). Bekvämlighet har ett pris, högre värme = högre kostnader. Vellingebostäder har runt tusen bostäder, 60 kommersiella lokaler och räknar med att få betala uppemot 25 miljoner i gas nästa år. Man behöver inte vara mattegeni för att räkna ut att den där graden gör skillnad i plånboken.

”Här ska sparas!”

Sedan är ju frågan om det nya överskottet hamnar i hyresgästernas eller i det kommunala bolagets plånbok. Gissningsvis merparten i den sistnämnda, vilket ändå är mitt främsta argument för att inte bo i hyresrätt. Men trivs man med friheten att bara kunna lyfta luren när kranen droppar eller frysen tröttnat får man räkna på vad den lyxen är värd. För som sagt, allt kostar.

Knalle-Sparo

Jag har en kluven inställning till att sälja på marknader. Å ena sidan verkar de som reser runt och säljer sina produkter, oavsett om det är älgkött, krimskrams eller kläder, ha en skön gemenskap och inställning till livet. Å andra sidan är det verkligen inte jag.

Jag har sålt ”sopor” på Täby Galopp, som måste vara en av Sveriges största bakluckeloppisar. Annars har jag mest erfarenhet som köpare/allmänhet, jag har varit på Kiviks marknad och diverse mindre vår- och höstmarknader där jag bott.

I helgen var det så dags för min debut som honungsförsäljare. Som nybliven biodlare har jag inga upparbetade marknadsföringskanaler och inga gamla stamkunder, så då gäller det att bryta ny mark. Detta var en inomhusmarknad. Reklamen tycktes begränsad, men det var svårt för mig att veta om det berodde på dålig PR-känsla eller att marknaden är så känd och inarbetad att det räcker med suddiga bilder och knapphändig info på en hemsida och i sociala medier. Jag försökte komma dit så fördomsfritt som möjligt, beredd på det mesta, inte minst för att se och lära för framtiden.

Jag tänkte mig in i vad som hade lockat mig som kund. Jag säljer honung, ett par varianter och ett par storlekar på glasen, men alltihop bara honung, inte den mest visuella eller spektakulära produkten. Så vad gör man då för att sticka ut i bruset? Jag tycker att bin är fascinerande djur. Små, men komplexa och dessutom lite farliga.

Men jag kunde ju inte ta med dem, så jag valde det näst bästa. Jag klippte ihop filmsekvenser med stillbilder av arbetet med bina och honungen. Filmskärmen var i största laget, men förutom det var detta ett genidrag. Många marknadsbesökare stod och tittade en stund, varpå jag erbjöd dem ett smakprov av honungen, låt oss kalla det en honungsfälla.

I övrigt satsade jag på tydliga skyltar med information och produkter. Trots filmen hade jag inte all världens tid att ge besökarna relevant information. Man kan tänka att de ställer frågor om de undrar över något, men troligare är att de hastar vidare. Jag blev faktiskt förvånad över hur många säljare som slarvat med detta och använde handskrivna, allt för små prislistor.

Själv sjabblade jag med annat. T ex hade jag inte tänkt på att sätta en duk över mitt marknadsbord och med den täcka lager och stök under bordet. Och så märker jag hur orutinerad jag är i mitt försäljarsnack. Till del kan jag skylla på att norska inte är mitt modersmål, men detsamma gäller ju nästan varenda torghandlare i Sverige och inte låter de sig hindras av det. För mig tog det flera timmar innan jag kände mig hyfsat bekväm i säljarrollen.

”Och priset till mest obekväma säljare går till...”

Sedan var det annat som var bortom min kontroll. Vädret t ex. På söndagen hade jag inte gått ut om jag inte måste och att döma av det glesa besökarantalet var det fler som tänkte likadant. Jag tror dessutom inte att det hade skadat med fler utställare. Nu var det tjugotal och jag är glad att jag var ensam honungsproducent, men det hade blivit mer drag med 40-50 utställare.

Nu har jag i alla fall testat. Nästa gång (för en sådan blir det) ska jag vara ännu bättre. Jag lyssnade dessutom med andra säljare om bra marknader för mina produkter. Grannen sålde korv, så våra varuprover kompletterade varandra bra smakmässigt, så jag hoppas att jag får nya chanser. Nu kör vi!

All lives splatter

En del civil olydnad kan jag sympatisera med. Människor som är beredda att protestera mot en lag och är beredda att ta konsekvenserna av sina handlingar. Men det får finnas någon rimlig tanke bakom aktionerna. Att blockera biltrafik och av diffusa miljöskäl tvinga bilar (inklusive ambulanser och annan utryckningspersonal) att stå på tomgång når inte ens i närheten av att få min sympati.

Färdigsjunget!

Detta har ju blivit ett allt populärare beteende, både i Sverige och i övriga Europa, och det verkar som att allmänheten får allt mindre tålamod med det. Tidigare i år började den socialdemokratiske ex-riksdagsmannen Jan Emanuel Johansson släpa bort aktivisterna och häromdagen användes samma taktik i London.

Bra, men det verkar ju inte som att dessa terrorgrupper blir färre eller har för avsikt att sluta. Tvärtom, Just Stop Oil, som tillrättavisades av trötta Londonbor, berättar stolt om sina aktioner och lägger ut videos på när de släpas bort från bilvägar. Antagligen är det bara en tidsfråga innan någon dör i en ambulans i kön eller människor brinner inne när brandbilarna inte kunde ta sig fram i tid.

Jag har därför en enkel lösning på problemet – gör det lagligt att köra över vuxna människor som med berått mod sätter sig mitt i gatan bara för att de inte uppskattar att det finns bilar.

Det kan verka hårt, men är det inte ett rimligt sätt att stävja dessa terrorhandlingar? Om någon slår ner folk på trottoaren för att de inte gillar fotgängare har man som enskild individ rätt att slå ner dem för att hindra att andra kommer till skada. Vad är skillnaden?

Det fina i kråksången är att jag inte tror att det krävs så mycket för demonstranterna att ge upp strategin. Om någon kör över ett ben och slipper straff med hänvisning till att benet tillhörde en frivillig aktivist får dessa nog nya fritidsintressen. I annat fall kortas i alla fall aktionerna ner. Allt som krävs för att tömma gatan är ju en bilist med tillräckligt bråttom, oöm eller välförsäkrad bil.

Om svar anhålles

Jag försöker hålla nere på gnället (även om det inte alltid märks) och hitta det positiva även i elände, men ibland går det inte. Kan inte bara företagare (eller folk överhuvudtaget faktiskt) som inte klarar enkel kommunikation bara försvinna? Under bara någon veckas tid har jag drabbats av följande:

• En hantverkare skulle kolla på ett jobb. Han sa att han skulle dyka upp någon gång under lördagen. Han kunde inte säga exakt när, så hela dagen gick åt till att vänta. Inte så att jag inte kunde göra något medan jag väntade, men ni vet hur det är. Jag måste vara hemma och vill inte ta tag i något som jag inte när som helst kan lägga ifrån mig. Men han kom aldrig, så jag ringde söndag morgon och han lovade att komma även den dagen. Det gjorde han inte heller och har fortfarande inte gjort det.

”Dags för dagens sjunde kafferast...”

• En elektriker skulle komma och gå igenom vad jag vill ha gjort. Inget avancerat, lite kontakter och lysrör, men ändå praktiskt att först planera jobbet och så kan han i lugn och ro fixa materialet tills det är dags att sätta ihop allt. Men han kom inte på den utsatta tid. Han kom heller inte efter den utsatta tiden, så morgonen därpå mejlade för att höra om de tänkt ge mig en ny tid. Och fick det. Något hade dykt upp dagen, och det händer ju, men ring, mejla eller sms:a då!

• Ett sågverk skulle fixa lite virke och höra av sig när det var klart, det skulle ta en vecka. Så när det gått två veckor hörde jag av mig igen. Nytt besked: Klart om en vecka. Jag vet inte om jag ska tolka det som att det hänt något oförutsett eller om de bara gett fan i beställningen fram till nu. För det är inte oförutsett, så tycks folk göra hela tiden.

• T ex den VVS-firma som skulle fixa lite rör och kopplingar för ett par månader sedan. Då var det gott om tid, jag behövde dem inte. Men när jag stötte på igen var det helt uppenbart att de glömt bort mig, så då fick vi ta det från början. Och så en tredje gång. Nu trodde jag verkligen att de pga skam skulle öka tempot, men denna vecka kan jag konstatera att i så fall hade de hört av sig nu, och det har de inte.

• I juni kontaktade jag kommunen för att snacka bygglov. Jag tänkte inte ansöka, jag vill bara höra lite hur det funkar och om det jag eventuellt vill göra är möjligt. Men handläggaren var precis på väg på semester och hade inte tid då. Det kan jag förstå, så jag bad henne återkomma när hon kom tillbaka, vilket hon lovade. Hon lovade också att skicka över lite info via e-post. Inget av det skedde. Så när det hade gått åtta veckor tänkte jag att hennes semester skulle vara slut och skickade ett mejl för att påminna. Antingen var den inte slut eller också väntar hon på nästa semester för det blev inget svar nu heller.

Och det är ju det som är problemet. Vare sig det är företagare eller myndigheter som inte kan lyfta på luren, dra iväg ett sms eller mejl, vill jag ju inte skrika på dem för jag vill ju ha något av dem. Företagarna kan välja att aldrig någonsin leverera och kommunen kan sätta så många käppar i hjulen att alla processer tvärstannar. Det blir jag inte ett dugg gladare av.

Så jag fortsätter att jaga i den takt jag vågar. Den första hantverkaren skiter jag i nu och letar vidare. Skulle han återkomma (vilket jag starkt betvivlar) får jag bestämma då hur jag gör. Elektrikern och sågverket har skött sig tidigare, jag väljer att se detta som tillfälliga magplask. VVS-killen kontaktar jag om några dagar och säger att antingen fixar du grejerna nu eller så skiter vi i det. Även mitt tålamod har gränser.

Kommunen, den hopplösaste av dem alla eftersom jag inte kan välja bort dem, hörde faktiskt precis av sig. Handläggaren säger att hennes mejl fastnat i utkorgen på något sätt. Jag väljer att tro på det. Mest för att det hade varit så lätt för henne att bara strunta i mig. Det gör ju ändå nästan alla andra.

”Annars är jag väldigt noga”

Jag har förståelse för att gamla personer går på internetbluffar och luras på pengar. De är uppväxta i en tid då varken internet eller denna typ av skamlösa avskum fanns. Dessutom är de ofta inte så slängda i engelska och hör kanske dåligt, vilket gör dem till ännu lättare offer.

”Titta, man kan vinna en trisslott!”

Men när artonåringar glatt läser upp koden från sin bankdosa till en person de aldrig träffat undrar jag om allt hopp är ute för mänskligheten. Här har vi en tjej som behövde en studentbostad och letade på Facebook. OK, kanske inte bästa stället att leta på, men ändå helt rimligt.

Att lämna ut lösenord och koder över telefon är däremot inte ens ett gränsfall för någonting som ska kunna hända. Det gör man inte till vänner, inte till familjemedlemmar, inte till någon som säger sig ringa från banken och definitivt inte till vilt främmande människor! Det står i fetstil i vartenda användaravtal.

”Oj, det såg inte jag.”

”Annars är jag väldigt noga med mina bankuppgifter. Även när jag handlar på nätet är jag också jättenoggrann, liksom, för jag vet vad som kan hända.”

Om hon vet vad som kan hända, men ändå kliver rätt i fällan, vad är det då för fel på henne? Och hon nöjde sig inte där utan verkar också ha lämnat ut svarskoder från sina föräldrars dosor så att även de fick sina konton tömda. Med sådana döttrar behöver man inga fiender.

Yara berättar att det är många studenter som hamnat i samma situation och tycker att ”det är jättevidrigt, liksom, att de utnyttjar just studenter”. Varför det? Om det är som hon säger är ju studenter ”de nya dementa”, som aningslöst går på vad som helst. Vore jag internetbedragare är det precis den gruppen jag skulle välja att attackera.

Sveriges framtid.

Jag inser att jag raljerar och låter antagligen en gnutta hånfull också, men detta är allvarligt talat så långt ifrån att vara ”jättenoggrann, liksom” som det är bara är möjligt. Det är tufft när man precis kommit in på en skola och saknar studentbostad, men det är inte rysk-roulette-läge. Åk dit och bo på vandrarhem några dagar. Nog tusan hittar du någon soffa att sova på och så småningom en bostad i Malmö/Lund med omnejd.

Nu kostade tabben femtiotusen. Varken polisen eller banken har hört av sig. Nej, vad ska de säga? Polisen har väl viktigare fall att jobba med och är det ens kriminellt att ta pengar av en vuxen människa som ger bort dem frivilligt? Banken hade jag inte ens berättat detta för.