Rapport från frilansbubblan

Jag umgås med väldigt få 9-till-5-människor. Inte för att jag skyr dem, tror jag. Kanske skyr de mig, eller så har det bara blivit så. Jag tycker i och för sig att det är intressantare att få en inblick i hur folk utan en fast inkomst får ihop livet. Det betyder inte att vi udda existenser utan fast anställning lever intressantare liv. Men det är större variationer än i gruppen som varje månad har en garanterad inkomst.

Fast då snackar jag bara ekonomiskt. För på ett annat sätt fascineras jag av tanken på hur folk får ihop sitt liv med ett fast heltidsjobb. Är man borta tio timmar om dagen eller ännu mer tycker jag att det är jättesvårt att få livet att funka långsiktigt. Inte så att jag stressade ihjäl mig som heltidsanställd, men efter ett tag med så mycket tid utanför min kontroll vill jag ha tillbaka mitt liv.

Jag får helt enkelt panik av att sälja så mycket av min tid. Jag behöver det inte heller eftersom mina utgifter aldrig kommit i närheten av en heltidslön, även med låg inkomst. När jag jobbat heltid har jag knappt haft tid att göra av med pengar. Man kan köpa andras tid och hyra in folk att göra sånt jag hellre gjort själv om jag haft tid, men det känns också som en onödig rundgång.

Du som jobbar heltid kanske tycker att jag låter bortskämd. Jag är nog beroende av egentid. Samtidigt tänker jag att det där går åt två håll. Andra verkar beroende av en anställning och är man beroende av ett jobb är det i sig ett skäl att kämpa sig därifrån. Det är aldrig bra att vara beroende, oavsett om drogen heter kokain, alkohol, Netflix eller heltidsjobb.

Läkemedelsbrist

Den senaste tiden har larmen om läkemedelsbrist blivit allt fler. Och vi snackar inte om Magnecyl utan epilepsi-, diabetes- och hjärtmedicin. Sånt användarna behöver äta för att inte dö.

Som någon konstaterade är medicin inte gjort för ”just in time”-samhället. Sverige har avskaffat sitt statliga läkemedelslager och inte blev det bättre av att det nu finns ett gäng med fristående apotekskedjor som inte kan kolla varandras lagervärden och skicka patienten vidare till ett apotek där dennes livsnödvändiga medicin finns.

Men tydligen är det medicinbrist även i Finland, som har ett betydligt rimligare system, så det kan inte bara vara svenska politikers och byråkraters fel. Så vad beror bristen på? Läkemedelsverkets svammel om ökad oro i världen som resulterat i hamstring tror jag inte ett dugg på. Visst finns det oro, men det är inget nytt. Hamstring kan resultera i oväntad brist på kort sikt, men inte i ett år med larm.

Kan det vara så att läkemedelsbranschen tjänar mest pengar på vaccinliknande genterapi och ger tusan i att producera sånt som ger mindre klirr i kassan? Eller är Bill Gates klar med att bygga jordbruksmonopol och har nu gett sig på att köpa upp världens läkemedelslager?

Jag vet inte, men vore jag i behov av medicin – vilket jag lyckligtvis inte är – skulle jag jobba hårt för att ha åtminstone ett års lager hemma. Ni kan kalla mig foliehatt, men när ett problem uppstår och de som har betalt för att veta varför (eller ännu hellre se till att det inte händer) ger intryck av att inte ha en aning blir jag orolig.

Nätinstruktioner

Jag brukar säga att jag är tacksam för att internet inte fanns när jag var liten, för då hade jag aldrig läst så många böcker och blivit så pass allmänbildad som jag är (många är förvisso ännu mer allmänbildade, men väldigt många är det inte). Det innebär också att internet inte fanns som kunskapskälla. Istället hade vi Utbildningsradion.

”Du och jag kan allt om gamla kulturer.
Det är sånt som vi har lärt oss i programmen från UR.
Vi kan dansa salsa och gjuta skulpturer.
Det är sånt som vi har lärt oss i programmen från UR.”

Det gick att lära sig saker då med, men inte så specifikt som nu. Internet är fullt av så kallade tutorials. Jag har inte hittat någon bra svensk översättning. Det brukar stå ”handledning”, men det duger inte. Jag pratar om instruktionsvideos för allt från att byta batteri i en iPhone 6 till att dansa disco.

De flesta tänker nog på Youtube, men det delas också mycket kunskap på DLive, Vimeo, Bitchute, Rumble och lite varstans. Jag är högst medelmåttigt händig, men följa en tydlig instruktion kan jag, och genom tutorials har jag lärt mig diverse byggtekniker, bytt armband på min pulsklocka, fixat med bilar och lött i plast.

En del som lär ut är mindre pedagogiska än andra och en del pratar så dålig engelska att det är svårt att hänga med, men det finns också folk som borde jobba som lärare och som dessutom svarar på ”dumma” frågor i kommentarsfältet, vilket gör det till utmärkta interaktiva instruktioner. För mig har dessa videos ofta varit skillnaden på att kunna behålla en grej och att slänga bort dem, och ännu oftare har det sparat mig kostnaden att låta andra göra det jag (numera) kan göra själv.

Facklig deltidsutrotning

Jag fattar att facket rasar mot att H&M vill sänka arbetstiden för sina anställda som ett sätt att skära ner personalstyrkan. Det är ju bra när facket faktiskt jobbar med saker de har med att göra istället för att agera politiska lobbyorganisationer.

Samtidigt är ju inte alternativet att sparka de senast anställda heller så himla populärt, särskilt inte bland de senast anställda. Och det är ju det som är alternativet, företag vill inte ha mer personal än de har bruk för. Det kan man tycka vad man vill om, men vi lever ju i verkligheten.

De flesta, i alla fall.

Med det sagt tycker jag att det är fel att alltid utgå ifrån att deltid är av ondo. Tro det om ni vill, men det finns faktiskt de som vill jobba deltid och/eller trappa ner, och då kan det ju bli en win-win för företaget som behöver mindre personal och anställda som önskar mer fritid.

Jag har helt frivilligt varit anställd på deltid och då tyckte jag att det var bra att det fanns ett sånt jobb. Och var föga imponerad över fackets (HTF, om jag minns rätt) korståg mot deltidstjänster. Jag ville ju ha det så. ”Alla ska ha rätt till heltid” löd budskapet, men de enda som hade rätt till deltid var småbarnsföräldrar, under förutsättning att de redan var fast anställda.

Så kämpa gärna för heltidsjobb och heltidsjobbare, men glöm inte bort att det finns olika önskemål på arbetsmarknaden. För mig och andra som gillar att hålla på med olika saker kan det vara helt perfekt att jobba några timmar här och några timmar där. Eller överjävligt många timmar under kort tid, men det får man ju inte heller för facket. Det är tydligt att alla måste vilja ha och få exakt 40 timmars arbetsvecka hos en och samma arbetsgivare. Och inte timanställd, fast och låst ska det vara. För dem som vill, men tyvärr också för andra.

Lågaffektivt gaslarm

Unga inhalerar drivgasen från torrschampo på bibliotekets toaletter. Kommunens lösning: Lås toaletterna. För att ”markera”.

Kommer ni ihåg historien om killen som höll på att bli missbrukare, men som klarade sig eftersom toaletten han skulle punda i var stängd? Inte jag heller, för det har aldrig hänt. Vill människor droga sig kommer de alltid att hitta vägar att göra det. När jag var ung satt alkisarna och drack utanför kommunalhuset. Det ”löste” kommunpolitikerna genom att skruva bort parkbänkarna där. Det funkade inte den gången heller.

Men det här handlar inte bara om att samhället försämrar servicen för samhällsmedborgarna. Någonstans övergår samhällets ansvar för den enskilde till den enskilde. Även om denne är ung och dum. Jag har också ett hjärta och tycker att det är väldigt sorgligt när ungdomar köper ”magiska svampar” på nätet och dör när de drar i sig dem, eller bryter sig in på en banvall, klättrar upp på ett tåg och brinner upp efter att ha fått 14000 volt genom kroppen. Men vad ska vi andra göra åt det? Det måste väl ändå vara ungarnas och deras föräldrars problem?!

Samhället kan inte förebygga allt elände. Vi kan inte stänga ner alla offentliga toaletter, lika lite som vi kan förbjuda knivar, bilar, tändargas eller mediciner bara för att de kan missbrukas. Det är jättebra med information, varningsskyltar och kommunikation med föräldrarna. Hjälper inte det kanske en förolyckad kompis blir en tydligare signal på att man är på väg åt fel håll.

Tvätta ut eller in?

I en diskussion på Fru EB:s blogg ondgjorde sig Fru EB över att hennes familj slängde kläder med avigsidan utåt i tvättkorgen:

”Eftersom ingen i familjen vänder strumporna med rätsidan utåt när de slänger dem i tvättkorgen protesterar jag sammanbitet genom att inte vränga tillbaka dem när jag sorterar.”

Hon fick sympati och medhåll i kommentarsfältet, men mothugg från en skäggig bloggare:

”Nu kanske jag framstår som idiot. Jag ber om ursäkt på förhand och skyller på att jag inte gjort tvättning till religion, men jag har alltid tvättat alla kläder med avigsidan utåt eftersom jag inbillar mig att de håller längre då. Alltså vänder jag alla kläder, inklusive strumpor, ut-och-in innan jag slänger dem i tvättkorgen. Är det fel nu helt plötsligt?”

Jag vet inte hur jag lärt mig att vända kläder ut och in. Antagligen av min mor eftersom det var hon som lärde mig tvätta. När min världsbild nu ifrågasattes började jag gräva på nätet, och fann svar:

”1. It prevents damage to the outside of your clothing
‍2. It increases contact between the detergent and the dirtiest parts of your garment
‍3. It prevents lint and pilling from occurring on the outside of your clothing
‍4. It protects decorative elements of your clothing from damage”

Trean och fyran känns mindre viktiga eller inte aktuella för mig, men ettan säger mig att kläderna slits mindre vid tvätt ut och in, som jag misstänkte, och tvåan att de även blir renare, tvärtemot vad andra i Fru EB:s kommentarsfält menade.

Jag letade vidare och fann sida upp och ner med liknande råd. En pakistansk textilingenjör skrev att avigtvätt skyddar kläderna från missfärgning från plagg med lågkvalitativa färgningar, tvättmaskinstillverkaren Whirlpool bekräftar alla punkter ovan och säger att kläderna även bör torkas ut och in. De är också specifika med just strumpor:

”Yes, you should wash socks inside out in addition to pretreating the fabric as it can reduce odor retention. The interior of your socks can come into direct contact with dirt and sweat. Turning them inside out before washing allows the detergent to attack odors head on, which may provide you with a more thorough clean.”

Därmed är min världsbild återställd. Men någon annan gång är det tvärtom. Nyligen fick jag t ex reda på att man helst ska tända uppifrån när man eldar i vedkamin. ”Så här har vi alltid gjort” är ett riktigt dåligt argument som brukar få mig att ifrågasätta om personen också förespråkar häxbränning, slaveri etc. Nej, våga tänk i nya banor! Men vänd på strumporna innan du tvättar dem.

Föräldrastöd måste inte klema bort

Igår publicerade Affärsvärlden en krönika av Börspoddens John Skogman titulerad ”Sluta spara till era barn”. Läs gärna hela, den är både underhållande och tänkvärd. I stora drag handlar den om att barn förr eller senare måste lära sig att tjäna pengar och ta hand om sin ekonomi, och genom att föräldrarna sparar till deras första lägenhet, körkort etc, skjuter man upp det egna ansvaret.

Det är inte helt galet tänkt. Det finns absolut en risk i att lära sina barn att pengar är något som kommer lättvindigt. Bättre att de i tidig ålder får lära sig att pengar måste förtjänas än att de curlas tills de är 25. Men det ena måste inte utesluta det andra. Det finns fler sätt än att ösa pengar över barnen alternativt kasta ut dem på artonårsdagen (jag har för övrigt sett bägge exemplen i min bekantskapskrets).

Barn behöver gränser, det gäller även pengar. Undersökning på undersökning visar att det är bättre att ge sina barn en månadspeng att hushålla med än att ge dem pengar vid behov eller när de tjatar. Och sämst är såklart kombinationen, att ge dem ett ”fast” belopp och sedan ändå fylla på när pengarna är slut. Är de slut så är de slut till nästa förutbestämda utbetalningsdatum, det är ju inte så att de svälter utan att käka hamburgare med kompisarna eller fryser ihjäl utan vinterjackan de skulle köpt för studiebidraget.

Inte heller måste man visa ”att det ligger nära en halv miljon kronor på kontot och väntar” eller tillåta att det sparade kapitalet går till ”två veckor på Kos, följt av Roskildefestivalen och herpes”. Så länge pengarna är dina kan du öronmärka dem till kontantinsats, körkort eller bil, och anser du inte att ungen är mogen ansvaret vid 18 kan du pytsa ut dem under decennier.

Är du förälder - var förälder!

Dessutom har du väl något eget ansvar för att ungen blir en ansvarstagande vuxen? Det är ditt livs viktigaste uppgift och du har arton år på dig! Jag är själv precis en sån unge som Skogman pratar om, som fick hjälp till körkortet och en klumpsumma på kontot innan jag blev vuxen.

Men jag fick också lära mig pengars värde genom att jobba för pengar hemma, och gjorde jag slut på vecko-/månadspengen fick jag ingen krockkudde i form av ett extra bidrag. Jag hade sommarjobb, som jag dessutom fick skaffa mig själv. Jag har gjort dåliga investeringar, eller rättare sagt köpt skit, men när jag var arton var jag ändå vuxen ansvaret att ta hand om mina pengar och det blev varken Kos, Roskilde eller herpes för dem. Om John Skogmans barn inte klarar det vill jag – med risk för att låta som Joakim Lamotte – fråga: Var är föräldraansvaret?