Arbetskraftsdeltagande

Tänkte snacka arbetsmarknad eftersom det trots allt är arbetarnas dag. Jag fick tips om ett arbetsmarknadspolitiskt begrepp, arbetskraftsdeltagande. När jag var liten talades det om arbetslöshet. Det var den del av befolkningen i åldern 18-65 som saknade arbete. Inte hemmafruar eller förtidspensionerade, bara människor som kunde och ville arbeta, men som inte gjorde det. Om jag minns rätt var arbetslösheten på 80-talet normalt 2-3 procent.

Sedan gick arbetslösheten upp och då började politiker och myndigheter istället prata om sysselsättning. Här kunde man gömma bort arbetslösa som satts på kurs, antingen för att de själva ville eller för att Arbetsförmedlingen tyckte att det var en bra idé (vilket märkligt nog ofta sammanföll med när de hade platser kvar på sina kurser). Det räckte med en timmes sysselsättning i veckan för att räknas som sysselsatt, så hårdraget en kvällskurs på torsdagar.

Men nu har man alltså dragit det ett steg till med begreppet arbetskraftsdeltagande. Ni som inte hade facit sedan tidigare eller har klickat på länken ovan, vad tror ni det betyder? Själv hade jag gissat att arbetskraftsdeltagande är andelen vuxna som deltar på arbetsmarknaden. Inget kunde vara mer fel:

”Att vara en del av arbetskraften, det vill säga den andel av befolkningen som är sysselsatt eller arbetslös. Nu är begreppet vidgat för att stämma med internationella mått, och innefattar därför även t ex studerande som söker arbete.”

Arbetskraftsdeltagande innebär alltså i princip att man har ett jobb eller att man inte har det. Borde inte den siffran nästan uppgå i hundra procent oavsett konjunktur? Är ni fortfarande osäkra har jag här det yttersta beviset för att begreppet är något dåligt, det hyllas av exministern Annika Strandhäll:

Jag kommer osökt att tänka på politiker som jublat över hög arbetslöshet eftersom det innebär ”rekordstor arbetskraftstillgång”, som i teorin skulle kunna innebära att företag i framtiden etablerar sig i landet. Synd att de bara gör det i teorin, men det finns säkert ett begrepp för det också. Imaginär framtidsetablering, eller det mer vedertagna hittepåjobb. 

Resa för att komma bort

Jag följer en del husvagns- och husbilskonton på olika plattformar. Mer för att jag gillar idén av alternativt boende och egensinniga människor än att jag får lust att åka iväg med husvagn eller husbil. Det har jag ju testat:

Jag förstår dem som bor stora delar av året i husbil. Det jag däremot inte kan förstå är människor som drar iväg i någon variant av dessa fordon för att komma hemifrån, men fortsatt i närområdet. Att bo i husvagn under en längre resa är en sak, men att åka iväg till en sjö och bara hänga över en helg känns meningslöst. Om man åtminstone bor i tält blir det ju något annorlunda, men husbil i grannkommunen går bort för mig.

Ända ser jag fenomenet ibland och jag vill inte vara den som kritiserar folks liv bara för att. Trivs de ska de naturligtvis fortsätta. Det är inget egenvärde i att jag ska förstå, men skulle jag ha två dagar över hade jag hellre tagit tag i något projekt hemma. Det kräver ju heller inget resultat om alternativet är att inte göra någonting av värde, så då kunde jag ta tag i vad som helst och det är frihet för mig.

Nu invänder antagligen någon att syftet med ledig tid är att den ska vara just ledig, att det laddar batterierna att inte prestera. Jag tror att skälet till weekendresan hemifrån många gånger är att det förhindrar en från att ta tag i saker, att man helt enkelt inte kan göra det på resande fot och därför reser för att tvinga sig själv att vara ledig.

Kanske är det här de tappar mig i resonemanget. Det som laddar mina batterier är att minska stressen, och det gör jag bäst genom att just göra något som gnagt i bakhuvudet. Att vara ledig gör mig snarare urladdad. Men vi är alla olika, en del mer olika än andra.

Årets chiliodling

Jag hoppas hinna smyga igång med lite odling i år, men jag har åtminstone klarat av att odla chili. Det tar i stort sett ingen tid alls. Jag börjar med att torka fröna från en köpt chilifrukt. Sedan trycker jag ner varje frö i lite jord för att se om de tänker växa till sig.

Det här är den sämsta utdelningen jag någonsin fått. Normalt tar sig minst 90 procent av fröna, men det här räcker i och för sig. Efter ett par veckors förkultivering planterar jag dem i större krukor.

Så gör jag ett litet hål lagom stort för en planta och slevar över dem, en och en, med en sked. Nu hade jag riktig planteringsjord, men chili är tacksam på det sättet att den växer i vad som helst.

De närmaste veckorna får de stå inomhus eller på glasverandan, i så mycket sol som möjligt. Om det någon gång blir sommar i år (alltså med plusgrader och inte snöblandat regn varenda jävla dag) kommer jag nog att ställa dem utomhus när de börjat blomma. Blomlådornas frukter skördar jag och hackar ner i pastasåser och annan mat där de kan passa. Krukorna ger jag bort i present när (och om) det blir frukt på dem.

För att bo på ett gårdsbruk har jag hittills visat mig vara helt obruklig på att odla, men förhoppningsvis blir det något mer än detta längre fram.

Ateljéstöd?!

Som skribent behöver man ofta ett arbetsrum, en lokal med ett skrivbord, dator, skrivare, bokhylla osv. Kostnaden för det kan man göra avdrag för i deklarationen. Ska man få dra av faktiska kostnader måste man uppfylla regler som säger att rummet inte används privat, men schablonavdraget på ett par tusenlappar kan alla företagare med arbetsrum nyttja.

Om man inte är konstnär! Då kan man istället ansöka om ateljéstöd. ”Ateljéstöd är ett stöd till yrkesverksamma konstnärer för hyra av konstnärsateljéer. Stödet kan sökas av dig som är yrkesverksam konstnär.”

Malmös kulturkommunalråd Janne Grönholm (mp) har nu sett till att höja ateljéstödet i sin kommun. Ni vet, Malmö har ju ändå obegränsat med pengar eftersom hela kommunen lever på bidrag. Bara att be om mer när det tar slut – praktiskt!

Möt verket ”Malmös egna ansvar”.

Så hur funkar det nu? Här är några av reglerna:

• För närvarande är beloppet 18 000 kronor (fastställs varje år).
• Stipendiet är skattefritt.
• Det ställs inte krav på redovisning eller på återbetalning av utbetalat stipendium, om konstnären får ändrade förhållanden under perioden.

När man inte behöver jobba för brödfödan.

Särskilt den sista punkten är ju som gjord för att fuska och trixa, men min grundläggande fråga är ändå på vilket sätt ateljéstödet gynnar samhället. Konstnärer borde precis som frilansskribenter, fysioterapeuter och snickare hitta någon som vill betala dem för deras jobb. Och gör de inte det så är det inget jobb utan en hobby. Inget fel med det, folk målar tavlor, samlar på frimärken och allt möjligt utan att tjäna pengar på det. Det lägger inte jag mig i så länge jag slipper betala för verksamheten.

Vände en Volvo V70

En kompis skulle sälja sin Volvo V70 Diesel från 2005. Han hade köpt den för 15000 kr för två år sedan, men tänkte sälja den för 10000 kr eftersom han ”ju åkt med den”. Så vad spelar det för roll? En begagnad bil (eller vad som helst faktiskt) är värd precis så mycket som någon vill betala för den.

Men det slutade inte där. Efter ett tag var han beredd att skrota den för att slippa sälja den, så jag köpte den för 5000 kr. I Norge får man 3000 kr för att skrota en bil, så jag köpte den med den uttalade målsättningen att tjäna pengar på min kompis lättja och han var helt okej med det. Tilläggas bör att jag först och utan framgång försökte övertala honom om att göra det själv.

Då har man en sån här då...

Så då satt jag med en Volvo V70 med några för- och nackdelar. En fjäder var av och behövde bytas, något lyse som inte funkade, bilen läckte lite diesel, olja och spolarvätska. Besiktningen var nästan utgången, så den kostnaden måste jag ta, med risk för fler fel.

På plussidan är det en fantastisk pendlarbil, är väldigt bekväm och den går på halvlitern. Dock inget jag vill ha själv. Förutom att den är så ny att det när som helst kan dyka upp fel som blir för dyra att laga kostar den för mycket i skatt och försäkring.

Jag började med att besikta bilen för att förvissa mig om att det inte var fler fel för då hade jag kanske fått skrota bilen och sett det som läropengar. Det var ett stabilisatorstag som behövde bytas och lite rost. Värt att fixa.

Så jag började beta av fel för fel. Spolarvätskebehållaren läckte i slangen/kopplingen ut till lysena. Den spolningen funkade ändå inte, och behövs inte heller, så jag tog bort slangen och pluggade den istället. Det här borde ha tagit en kvart, men eftersom allt på en ny bil (ja, för mig är en 18 år gammal bil ny) är krångligt var man tvungen att demontera hela fronten för att få ut spolarbehållaren.

Fjädern var ”bara” att köpa och byta. Den köpte jag begagnad för 400. Rosten lagades och behövde bättringsmålas lite under dörrarna. Så passade jag på att slipa och lacka om fälgarna för de såg för dåliga ut. Ska det göras seriöst får man lämna iväg dem på lackering, men så mycket tänkte jag inte lägga på det. Jag gjorde en provisorisk lackbox i garaget och blåste på dem med färgspruta. Färgen kostade 500 kr och för den slanten blev resultatet över förväntan.

Något annat som är billigt och som jag förvånas över att folk inte lägger mer tid på är rengöringen. Det kostar bara tid, och inte särskilt mycket av den varan heller, att tvätta bilen noggrant på utsidan, dammsuga och dammtorka invändigt och putsa alla fönster på bägge sidor. Snabbt och enkelt, men det ger bilen en helt annan känsla.

Avslutningsvis många bilder och en utförlig beskrivning av bilen i annonsen. ”Det ser de när de kommer” funkar inte om en för otydlig annons gör att de inte ens åker och tittar på objektet. Och visa felen också, för när de ser dem blir de bara förbannade om de inte framgick av annonsen.

Summa summarum: Bilen kostade 5000 kr, besiktningen 1500 kr, delar och färg 1664 kr och säljannons på 160 kr gör en total kostnad på 8324 kr. Efter sedvanligt prut såldes bilen för 24000 kr, vilket ger en vinst på 15676 kr.

Bra pengar för nedlagt jobb, men längs vägen lärde jag mig ändå att inte göra om det. Det kändes som att precis allt gick på räls nu, från antalet fel besiktningen hittade till kostnaden för delarna och försäljningsprocessen. Det var trots allt mycket jobb och nästa gång kanske det går jämnt upp eller ännu sämre. Man ska aldrig säga aldrig, men det känns som för stor risk.

Silverline i konkurs?

Jag fick tips i kommentarsfältet att blogga om den gamle skådespelaren Peter Harryson, kanske mest känd som Pehr Silver i Rederiet eller som programledare för Så ska det låta i ungefär hundrafemtio år. Inte för det utan för att han pratat privatekonomi under en intervju:

”Som de flesta andra i min bransch var jag beroende av föreställningar och sådant, så pandemiåren knäckte mig väldigt mycket. Några sparade pengar finns inte kvar. Vartenda öre som jag hade lagt undan är borta. Nu börjar det kännas lite taskigt, men jag får hoppas att jag får lite jobb.”

Att många skådespelare och artister drabbades av ekonomiska bakslag under Covid är jag med på, men Harryson har jobbat i fem decennier och varit extremt framgångsrik. Jag vet inte vad han tjänade på Så ska det låta, men under några år där måste han ha haft miljonlön.

Två år utan jobb (7-9 år efter att han blivit folkpensionär!) skulle alltså ha dränerat hans bankkonton? För övrigt har Harryson tidigare varit en flitigt anlitad inläsare av ljudböcker och röst i tecknad film, så hade han velat kunde han nog ha tjänat en del även när det var som mest nerstängt. Som jag skrev om Thorsten Flinck när han grät över spilld mjölk kunde han väl ha gett privatlektioner, skrivit krönikor eller vad som helst! Jobbet på institutionsteatrar måste ha institutionaliserat Harryson så till den milda grad att han nu helt saknar initiativförmåga.

Men hur kommer det sig att en framgångsrik 75-åring som jobbat hela livet lyckats undvika att skaffa sig någon som helst ekonomisk trygghet, så att ”vartenda öre är borta” efter minsta motgång? Hans intresse för ostron och champagne ger en ledtråd, men det kan knappast förklara allt. Det hade han kunnat skriva en bok om, hur det ens är möjligt. Jag hade läst den direkt.

Skog som näring eller fritidsgård

Jag gillar skogspromenader. Det blir lite mer motion än att ta samma promenad på en väg och ofta ser man djur man inte hade sett från en landsväg eller grusväg. På sommaren plockar jag gärna bär i skogen, men även övriga året går jag in i en skog då och då. Den närmaste skogen börjar precis vid min tomtgräns.

Jag är fullt på det klara med att detta inte är min skog och att det är tack vare allemansrätten och ägarens välvilja jag kan knalla runt där, men det är det nog inte alla som förstår. En forskningsstudie och kanske inte minst SVT:s sätt att rapportera om den pratar om hur vi vill ha våra skogar. Forskaren pratar om att ”rekreationsvärden” bör vara överordnat andra värden, som skogsägarens avkastning. I inslaget berättar ett antal skogsflanörer att de föredrar orörd skog varpå reportern retoriskt frågar sig ”hur allt det här går ihop med skogsbruk och kalhyggen”.

Skogsindustrin är en grundpelare i svenskt välstånd och en stor anledning till att inte hela landet redan brakat samman. Förresten ägs stora delar av svensk skog av bönder, och med tanke på hur politiker och annat löst folk sett till att det nästan är omöjligt för dem att tjäna pengar på att odla mat är skogen ofta enda anledningen till att de inte bara lägger ner och börjar jobba som genusvetare istället, så utan skogsbruk kan vi även glömma öppna landskap och mat som inte fraktats från södra halvklotet.

Ett skepp kommer lastat...

Jag tycker inte heller att kalhyggen är vackra, men det är svårt att få ekonomisk avkastning av en skog utan att köra dit moderna skogsmaskiner och dessa får man inte fram genom att gallra skogen med en yxa. De kostar dessutom en del och måste därför köras effektivt. Alltså får vi ta ett och annat kalhygge och trösta oss med att skogen växer upp igen.

Men till den som vill ha orörd skog in på knuten (för annars är hela Sverige fullt av nationalparker och naturreservat om man är beredd att åka lite grann) har jag ett fullt realistiskt förslag. Gå ihop med andra av samma uppfattning och köp skog. Forskaren Peter Fredman på Mittuniversitetet kanske också vill slänga in en slant. Sedan betalar ni ränta på lånen medan ni väljer att inte tjäna en spänn på skogen utan låta livet ha sin gilla gång. Ni ska inte heller bekämpa de insekter, parasiter och naturliga skogsbränder som riskerar att kosta er mångmiljonbelopp varje år.

Gör det! Sedan ska jag lyssna på vad ni har att säga om hur det ska vara i ”er skog”. Annars – håll tyst eller skicka tackkort till den som sett till att ni har en skog att promenera i, vare sig det är Sveaskog eller den lokala grisbonden.