Nervgift och fettspruta någon?

Spelbolag, banker, apotek, restauranger … De tillhör alla branscher som är och ska vara reglerade. Det gäller visserligen även ”skönhetssalonger” som erbjuder allsköns ingrepp där man sprutar fett eller gift rätt in i kroppen eftersom man i vissa kretsar anser att höjden av skönhet är att se ut som en hjärndöd anka, men här kunde betydligt mer göras.

Kvack, kvack!

Nu står visserligen en kvinna åtalad för att ha utfört läppförstoringar under det falska påståendet att hon var sjuksköterska, men hon sitter inte ens fängslad i väntan på rättegång, vilket ger en hint om hur högt man värderar dessa brott. I bästa fall kan hon dömas till sex månaders fängelse, vilket väl är ungefär lika mycket som du kan få om du använder en utdaterad benämning av en etnicitet på Facebook.

Borde man för den allmänna folkhälsan och för enkelhets skull förbjuda ”skönhetskliniker” och deras verksamhet? Jag vet inte om det går och i detta fall var det en privatperson som annonserat på Instagram. Borde folk själva förstå att det är helt galet att spruta in preparat utan bättre anledning än att det blir snyggt? Tveklöst, men det gör de bevisligen inte. Tjejen i reportaget får åtminstone frågan om varför hon inte kollade upp kvacksalvaren. ”För jag visste inte att man skulle göra det.” Ridå.

Borde man låta de drabbade skylla sig själva och få betala självkostnadspris för att rätta till felbehandlingar? Det tror jag är en dålig idé. Vården bör inte vara en domstol som ska ge ekonomiska eller fysiska påföljder till personer som inte tagit hand om sin kropp, rökt, druckit eller tränat för mycket eller för lite. Detsamma bör gälla plastikoperationer.

Så hur kommer man då åt detta. Till att börja med, ge kvacksalvande klåpare ordentliga straff! Minimistraffet i det här fallet borde vara några års fängelse. Men annars? Kanske kunde man lägga pengar på att informera ungdomar om det sinnessjuka här, men tusan vet om det hjälper.

Missriktad reklam

Riktad reklam påstås vara guld värd. Själv drabbas jag bara av felriktad reklam. Det senaste exemplet fick jag på SMS:

”Baserat på en noggrann användarundersökning har vi nu anpassat detta lån för dig:”

Och så en länk jag inte tänker trycka på. Avsändaren är ”Optimera” och internets dom över telefonnumret är ”Jävla bedragare!”. Nu behöver jag inget lån, så därför vet jag att lånet inte är anpassat för mig, men även om jag hade haft ett lånebehov hade jag anat det. Hur skulle en ”noggrann användarundersökning” kunna definiera mina behov? Mig har de inte frågat.

Nigeriabrev är ju utformade för att snabbt hitta de mest lättlurade idioterna, de som går på vad som helst. Det här känns som något annat, att de vill att jag ska känna en trygghet i att de har koll på mina behov. Kanske en del gör det. Det finns ju bevisligen folk som gillar att Google känner till deras intressen och riktar reklamen utifrån tidigare sökningar.

I brist på Googles kunskapsbank får ”Optimera” gissa. Lika träffsäkert som spam-mejl med hälsningsfrasen ”Hi Jim!”. Jättepersonligt till folk som heter Jim, men väldigt förvirrande för alla oss som inte gör det.

Det är lätt att vifta bort reklammakare som stollar, men de gör sällan saker som inte visat sig fungera. Men inte på mig den här gången. Oavsett vad deras ”noggranna användarundersökning” visar vet jag att deras anpassade lån inte passar mig. Men jag hade varit lite sugen på att fråga dem hur den där undersökningen såg ut, vem som har svarat vad för att ”Optimera” skulle kunna utforma det perfekta lånet till just mig.

Hon är död!

Ett långt inlägg om de senaste turerna i min bigård. Jätteintressant, tycker jag, men förstår samtidigt att alla inte håller med. Tillhör du den gruppen lovar jag ett nytt blogginlägg i morgon bitti, garanterat insektsfritt.

Jag är nybörjande biodlare, men vill tro att även jag ibland märkt när något varit fel i en kupa. Det är något med ljudet och sättet bina rör sig, något gör dem oroliga. Men här märkte jag inget sånt. Jag hade gjort en första vårinspektion i tre kupor och det var bättre än väntat. Jag hade tidigare kunnat se att bina dragit in pollen, vilket är ett tecken på att äggläggningen funkar. När jag äntligen kunde titta på ramarna såg jag att jag haft rätt. Pollen, honung, ägg och yngel i alla stadier från små larver i öppna celler till förslutna celler som ska kläckas inom 12-13 dygn.

Den fjärde kupan var lika lugn och harmonisk som de första tre, men jag gick igenom ram efter ram utan att hitta ägg eller yngel. Det är inte alltid man ser drottningen även om hon är märkt med en prick i bakhuvudet, men har man en äggläggande drottning ser man alltid ägg eller yngel. Och det gjorde jag inte.

Nästa steg blev att försöka låta bina själva dra fram en ny drottning. Genom att ge larven drottninggelé utvecklar biet fortplantningsorgan och blir drottning. Det hade bina gjort på egen hand om de hade haft ägg, men nu hade de ju varken ägg eller en drottning som lägger nya. Därför tog jag en ram med ägg från den kupa jag bedömde vara allra bäst och satte in i den drottninglösa. Det hjälpte inte, så jag upprepade försöket med en ny ram. Fortfarande resultatlöst.

Spiken i kistan för samhället var att ett arbetarbi började lägga obefruktade ägg (som därför blir drönare, hanbin). Det är en överlevnadsstrategi, men då är det nästan omöjligt att få samhället att dra fram en ny drottning. Bisamhället är en matriarkal monarki – ingen drottning = inget samhälle.

Eftersom samhället verkade friskt, bara drottninglöst, valde jag att sätta ihop det med ett annat. På våren är bina hyfsat integrationsvilliga, men för att vara på den säkra sidan sätter man ett perforerat tidningspapper ovanpå det ena samhället och ställer det andra ovanpå det. Under den tid det tar för bina att forcera pappret har de hunnit vänja sig vid varandras doft och kan förenas som jämlikas.

Före & efter.

Tre dagar senare gick jag in för att se om de var färdiga med tidningen. Det var de, som synes.

Mellan de gamla samhällena sitter ett drottninggaller som förhindrar den överlevande drottningen att klättra upp i de översta två lådorna som nu blir ”skattlådor”. När alla yngel är utflugna eller bortstädade kommer lådorna att fyllas med honung och ett par dagar senare är det dags för ytterligare en. Med dubbel bistyrka jobbar de dubbelt så fort.

Jag skulle kunna nöja mig med det, men jag vill ha det förlorade samhället tillbaka. I sommar tänker jag därför dela upp det här gänget igen, skaffa en ny drottning och låta henne få ta hand om halva kungariket. Om de inte svärmar dessförinnan, dvs den befintliga drottningen flyger iväg med halva bistyrkan varpå jag får försöka fånga den och ordna min uppdubbling på det sättet. Mycket drabbas man av som biodlare, men sällan tristess.

Att göra ALLA fel

Mycket dumt har jag läst, men här kommer en historia i hästväg. Låt mig presentera Anton.

Först tar han ett blancolån på hundrafemtio tusen för att sälja trollstavar på nätet. Ja, vad sjutton kan gå fel med den planen?! Det får vi inte ens reda på eftersom Anton tar lånet innan hans bolag är registrerat. Det tar ju säkert två veckor och så länge kan man inte vänta med att tjäna pengar bara för att man såsat runt i 33 år utan att spara en enda krona, så under tiden sätter Anton sprätt på pengarna:

”I väntan på att bolaget blev registrerat spekulerade han med pengarna på börsen. Gärna i nystartade, mindre bolag. Sådant som kan ge hög avkastning, fast till hög risk.”

Man brukar ju säga att man inte ska sätta pengar på börsen som man inte kan undvara i minst tio år. Det tycker jag är att överdriva, men ska man dessutom investera i högrisk låter tio år rimligt. Eller rättare sagt, investera inte i högriskaktier med pengar som du inte har råd att förlora. Och det har du inte med lånade pengar även om du inte tagit ett jävla sms-lån!

Men det var inte tillräckligt ”kvitt eller dubbelt”, så då köper han istället kryptovaluta för de lånade pengarna. Gissningsvis var Bitcoin lite för mainstream för Anton Klanton (jag vet, det var lågt), som säkerligen nosade upp en kryptovaluta som kom igår och försvinner imorgon. Jag behöver väl knappast ens säga att historien slutar med att Anton tappade alla pengar, men har kvar lånet?

Torsk.

Inte nog med det. Han tar inte ens till sig det gamla rådet ”Lär av dina misstag, du har ändå betalat för dem”. Han säger sig istället vara färdig med att ångra tidigare beslut, de har liksom bara hänt, och så rättfärdigar han sig med att han nu har massor av möjligheter som inte hade dykt upp om han inte kört huvudet in i väggen den här gången.

Har man pengar är börsen, och antagligen också krypto, en fantastisk möjlighet att bli rik. Man måste bara acceptera att det kommer att ta tid. Hoppas på 6 procent per år, räkna med 4 (över tid!). Det Anton ägnat sig åt är inte investeringar eller ens spekulation. Han har spelat bingo på ett sätt som nästan inte kunde lyckas. Försöker han inte förstå det återstår nog bara en möjlighet, att köpa en sån där trollstav.

Svensk ved igen

Jag är ett stort fan av att handla lokalt. Jag kan till och med betala lite extra för det, merkostnaden skriver jag av som investering i ett lokalt nätverk, något man aldrig kan ha för mycket av. Men det finns gränser för hur mycket jag kan betala. När jag flyttade till Norge betalade jag 700 kr per kubik kluven ved av en lokal bonde. När han fick slut kollade jag av marknaden och hittade en svensk leverantör som tog 420 kr.

Han visade sig ha bra blandved med mycket björk, så förra året blev det svensk ved. Inför årets vedupphandling hade svensken gått upp till 620 kr medan den norske var uppe i 1200 kr. Då får jag lägga till omaket med att ta hem veden, och även bensinpriset har ju gått upp en del. Med sexton inköpta kubikmeter ger det mig dock 9280 kr i minskad inköpskostnad att handla transport för.

Det fick därmed bli svensk ved igen och jag är kluven (som veden). Å ena siden vill jag handla lokalt. Å andra sidan vill jag i egenskap av konsument visa marknaden att här har ni en kund som inte handlar först och frågar om priset sen, jag är ju inte pressekreterare. Vore fler som jag i det avseendet hade ingen i Norge kunnat ta dubbelt så mycket som skogsägarna på andra sidan gränsen.

Nu ligger årets ved på torkning på gården. Med tanke på att jag ska lägga om tak och måla lada i sommar håller jag tummarna för en torr försommar. Sedan ska veden in vedboden och därefter in i huset. Det sägs att ved värmer många gånger och det gäller tyvärr även om man köper färdigkluven.

Anders Lindberg, Sveriges Streisand

Barbara Streisand lär ha varit sångerska innan hon gick in för att på heltid vara gnällande kändis. För mig är hon mest känd för Streisand-effekten. 2003 stämde hon en fotograf på femtio miljoner dollar för att denne tagit en bild på hennes hus. Resultatet blev att istället för att hindra folk att se bilder på hennes palats fick bilden mer uppmärksamhet än fotografen hade vågat drömma om. Rättsprocessen förlorade hon också.

Streisands kåk

Vad lär vi oss av detta. Streisand har vad det verkar inte lärt sig någonting, men vi andra ser kanske ett exempel på ”att tiga är guld”. Nu är ju detta tjugo år sedan och en del tycks ha glömt det. Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg t ex, men vi tar det från början.

Alternativmediekanalen Swebbtv lanserade ett eget rödvin, Swebbtv Montepulciano D’Abruzzo Organic, och fick det distribuerat genom Systembolaget. Detta fick tidskriften Expo att skriva en artikel där de kräver att Systembolaget inköpschef av politiska skäl tar bort det från sortimentet. Inköpschefen svarar att de inte tänker göra det eftersom leverantören följt reglerna.

”Vi tar inte ställning till deras verksamhet, utan ser bara på om den produkt de säljer är legal eller inte.”

Expo rasar över Systembolagets hållning och får stora delar av etablerad vänstermedia med sig. ”Verkligheten överträffar dikten” skriver Anders Lindberg till sina 75900 följare på Twitter.

Detta kickade i sin tur igång de politiska motståndarna. Chang Frick på Nyheteridag kör vinprovning och kallar produkten för ”ett helt okej rödtjut”. Tankesmedjan Timbro passar på att ge en känga till alkoholmonopolet: ”Upprörd? Hade vi inte bara haft Ett Systembolag, hade du kunnat bojkotta det.”

Streisand-effekten! Utan Expos och Aftonbladets indirekta reklam hade många, mig själv inkluderat, missat det här vinet. Utan att veta gissar jag att det största försäljningshindret är just att få folk att överhuvudtaget känna till det.

Själv kommer jag inte att köpa oavsett. 298 kr för en treliterslåda gör Montepulciano D'Abruzzo Organic till ett av Systembolagets dyraste rödviner. Det är ekologiskt, vilket antagligen motiverar ett högre pris, men även om man bara tittar på ekologiska rödviner är det fortfarande ett av de allra dyraste.

Jag är för snål för att köpa det bara för att reta Anders Lindberg och jag har dessutom inte köpt vin på flera år. Min poäng är dock att Expo och Lindberg antagligen ökat försäljningen, tvärtemot deras vilja. Säljer det riktigt bra kan det hamna i Systembolagets ordinarie sortiment, lokalt eller nationellt. I så fall hoppas jag att Anders Lindberg får en egen box som tack för hjälpen.

Istället för garageförsäljning

I somras var jag på ”garasjesalg”. Loppmarknad skulle vi väl säga på svenska. Redan då var tanken att jag skulle anordna en egen försäljning av möbler och diverse prylar som blivit över. Jag köpte ju ett fullt möblerat hus med en ganska full lada. Dessutom producerar jag ”sopor” hela tiden trots att jag inte köper så mycket grejer. Får eller köper jag något blir något annat ofta överflödigt.

Planen var att köra en helg nu på våren, sälja grejer och eventuellt honung. Men ju mer research jag gjort och frågat grannar och vänner har jag kommit fram till att jag bor för ocentralt för att få hit några större skaror av köpare. Det är en sak om man – som den utförsäljning jag var på i somras – har en hel bondgård full av bra grejer, men jag tycker mest att jag har skit. Slutar det med att jag bokar upp en hel helg och säljer saker för ett par hundralappar hade det varit bättre ekonomi att låta bli.

Samtidigt vill jag tömma ”lagret”. Halva övervåningen i ladan har varit fylld av dessa loppis-saker. Jag vill helst inte kasta, det är dessutom långt ifrån allt jag får kasta utan att betala för det. Så jag gjorde ännu ett annonseringsryck.

Hittills i vår har jag gjort elva försäljningar på 100-1000 kr, totalt 4300 kr. Det är bl a porslin, ett skåp, en solstol, en gammal askkopp, men också mer speciella grejer. Som konstglas. Det höll den gamla ägaren till huset på med och lämnade ett par lådor med glasbitar. Är det värt något, tänkte jag, och träffade en tjej som sålde glaskonst på marknader.

Jag erbjöd henne att komma hit och ge ett bud. Hade hon sagt att det var värdelöst hade hon gärna fått ta det, men efter att ha kollat på mina glasbitar frågade hon om jag tyckte 1000 kr var för lite. Det var ungefär dubbelt så mycket som jag hade gissat med mina allra mest positiva glasögon.

Men slipmaskinen som hörde till ville hon inte ha, en sådan hade hon. Hon kunde dock titta på den och berätta att den var komplett. Slipmaskin för konstglas – nu snackar vi snäv marknad. Dessutom av en utgången modell, men ny hade den kostat några tusenlappar. Ut på nätet med den för 800 kr, prutade en hundring och mitt liv kommer att funka precis lika bra utan den.

Jag vet att jag redan bloggat om sånt här flera gånger. Samma upplägg varje gång: Här har jag grejer jag inte behöver, det här sålde jag och så här mycket fick jag. Men jag tror att många behöver bli påminda, även jag själv ibland. Vi har alla saker som vi inte har något som helst behov av. Jag har sålt böcker, skivor, prydnadssaker, kläder, högtalare och till och med halvtomma parfymflaskor för flera tusen. Så behöver du pengar, utrymme eller bara gillar återbruk, ordning och reda – sälj!