Jag föreslog en gång att man bör
testa att avstå ett och annat ett tag,
som kaffe eller bekvämlighet. Bara för att se om det går och
förhoppningsvis lära sig något längs vägen. Den ultimata
uppoffringen i vårt samhälle är ju annars att avstå pengar.
Jag menar inte att man ska ”vaska”
dem, tvärtom! Det pratas ibland om existensminimum, men få har
testat att frivilligt leva utan överflöd. Det fanns ett tv-program
som hette Den hemlige miljonären, där rika gick undercover i
”samhällets bottenskikt” under några dagar och levde då själva
på nästan ingenting, men en vecka tror jag alla skulle klara.
Annat vore det med några år eller ens
ett kvartal. I en perfekt värld tror jag att det vore bra för alla
att uppleva ekonomisk fattigdom. Och så borde det ju vara. Flyttar
man hemifrån när man är runt 20 så har man inga stora inkomster
samtidigt som man ska bygga sig ett hem. Men det blir väl sällan
så.
Studenter kräver subventionerade
studentbostäder på gångavstånd från skolan, tar vid sidan av
studiebidraget ut fullt studielån, får ekonomiskt bistånd av sina
föräldrar och gnäller ändå över att de inte har råd att äta.
Sedan växer de upp, får jobb och fortsätter gnälla. Då för att
det trots heltidsjobb är helt omöjligt att spara ihop till en buffert.
Innan jag sprang maraton kändes det
hysteriskt långt att springa över fyra mil utan uppehåll, men när
jag väl hade gjort det en gång blev det helt rimligt. På samma
sätt tror jag att det blir otroligt mycket lättare att leva snålt
och spara undan pengar om man redan har provat.
Fler erfarenheter ger ett rikare liv, även obehagliga och negativa erfarenheter. Och är det inte så med det mesta som verkar jobbigt, att när vi väl prövat upptäcker vi att det där var inte så farligt, samtidigt som det lär oss att uppskatta ett bättre liv. Ingen uppskattar hälsa lika mycket som den som varit sjuk eller frihet som den som varit ofri. Jag tror att det är samma sak med pengar, att den som badat i dem hela livet inte uppskattar dem lika mycket som den som testat att inte ha dem.