Hur hinna jobba?

Folk pratar om att ”ladda batterierna” på sommaren. Jag känner snarast att det är årstiden jag går in i väggen (eller springer) med huvudet före. Dels har jag satt en hel del byggprojekt på att-göra-listan och över hälften återstår – den jobbigare hälften.

Så är sommaren biodlingens högtid. Man kan tycka att det borde flyta bättre i år när jag fått lite rutin, men det är snarare tvärtom. Dels har det krånglat, bl a med borttappade drottningar, och så har jag skaffat fyra nya samhällen med allt vad det innebär av uppstartsprocess och inspektioner. Som om inte det räckte har årets torka tryckt ihop säsongen. Trots sen uppstart slungade jag nästan två veckor tidigare än förra året. Det tog nästan två dagar. Sedan rörde jag honungen två gånger om dagen i ungefär en vecka och därefter tappade jag den på glas. Den dagen klev jag upp klockan 5 och gick och la mig klockan 2.

Frysen hann bli helt tom på blåbär trots att jag plockade 25 liter förra året. Skulle därför gärna plocka 35 liter i år. Hittills har jag plockat 17 liter på två dagar, men tusan vet om jag hinner ut mer. Apropå mat har jag börjat odla i år och sedan dess står odlingslådorna som ett ständigt dåligt samvete i väntan på ogräsrensning.

Jag skulle kunna rabbla fler exempel, men jag har inte tid för nu ska jag ut och lägga tak. Kan bara konstatera att årets rekreationsaktivitetssiffror (bad: 1, fiske: 0) lär stå sig året ut. Och så vill jag klargöra att det här inte är en gnälltext, tvärtom! Det är inte ett dugg synd om mig, allt ovannämnt är självvalt och jag är tacksam för att jag kan välja.

Men så undrar jag en sak. Jag har ju förstått att det finns massor av människor som jobbar heltid och alltså lägger 35-50 timmar i veckan på att jobba åt andra. Hur tusan hinner man med det?!

Folk leker företag

I juni bloggade jag om en artikel som handlade om att folk pluggar till låtsasjobb, skriven av professor Mats Alvesson.

Nu har Alvesson varit ute och härjat igen. Denna gång ger han sig mer specifikt på HR-avdelningarna som han menar saboterar riktigt jobb. Ett par dagar senare fick han ”svar på tal” av ett par HR-människor som menar att ”HR måste bli ännu större”. På ett sätt tycker jag att de stärker Alvessons tes. De är så långt från verkligheten att de omöjligt kan tillföra något vettigt.

Fast själv har jag inte varit i yrkeslivet utanför mina egna företag sedan HR kom till, så vad vet jag? Senast jag skrev om ämnet påpekade förresten Victoria i kommentarsfältet att Human Resources nu håller på att byta namn till People & Culture (som att det behövdes nya, skitnödiga engelskspråkiga uttryck för att få personalfolk att känna sig viktiga. Kapten Haddock hade ju redan tre lämpliga benämningar:

Här kommer ändå mina åsikter i ämnet. Jag umgås trots allt med folk med riktiga jobb och jag har aldrig någonsin hört personer i någon typ av producerande arbete lovorda HR. När jag var anställd fanns en personalavdelning som skrev anställningsavtal, betalade ut löner och annat nödvändigt. Vad de inte jobbade med var värdegrund, ”allas lika värde”, rollspel och lekar, hållbarhet, diskriminering, HBTQ-certifiering, meningslösa styrdokument och en massa annat som inte har ett skit att göra med det företaget tjänar pengar på.

Jag säger inte att allt detta är av ondo, en del av det är till och med viktiga frågor, men ett företags främsta uppgift är att producera det de producerar, så bra och konkurrenskraftigt de kan. Lyssna på första minuten (eller gärna hela) av Markus Allards utbrott här:

Jag skulle vilja ta upp ett slagkraftigt citat från videon, men han sätter ju varken punkt eller andas, så lyssna själva istället. Det handlar visserligen inte om det privata näringslivet utan om myndigheter och politisk administration, men problemen är desamma – att folk går runt och låtsas vara viktiga istället för att göra något viktigt.

Det är min (och tydligen också professor Alvessons) bild av HR, att de istället för att vara en del av verksamheten mest är i vägen för de som utför riktigt jobb. Vård, polis, men också vinstdrivande företag, får en allt större arbetsstyrka som tillsammans gör allt mindre, eftersom färre säljer och producerar, fler administrerar och dokumenterar, eller (på ren svenska) krånglar till.

En glasögonorm

Jag är möjligen en av få som inte snattat ens som barn. Som jag minns det handlade det mycket om att risken att åka fast inte översteg den möjliga vinsten. Inte ens i närheten. Skammen, risken att det kom ut, det jobbiga i att aldrig mer kunna besöka butiken osv.

En del tycker trots det att det är värt risken även som vuxna, när det förutom ovannämnda risker finns en rättsprocess i potten. Även människor med långt mycket mer än jag att riskera. I Sverige har flera makthavare dömts och erkänt stölder. Två exempel är journalisten Jenny Nordlander och ex-politikern Dror Feiler.

Det senaste norska exemplet är möjligen ännu märkligare. Bjørnar Moxnes, partiledare för Rødt är en av Norges populäraste politiker (mycket populärare än partiet, som bara har 4,7 procent av väljarsympatierna).

Fram till nu. För några veckor sedan skulle Moxnes slå ihjäl lite tid på Gardemoens flygplats och passade på att slå ihjäl sin karriär på samma gång. Tillsammans med flickvännen besökte han en butik som sålde solglasögon. Han testade ett par Hugo Boss för 1199 kr och lämnade butiken med glasögonen utan att betala för dem.

Hans egen version av händelseförloppet har ändrats flera gånger och det är aldrig ett bra tecken på rent mjöl i påsen. Han skulle ha glömt dem, fått panik och velat gå tillbaka till butiken, men innan han hann så långt hade han tagit bort prislappen och blivit konfronterad av en vakt. När nu övervakningsbilderna är släppta känns det väldigt tydlig vad som hänt.

Efter att han lagt glasögonen på vagnen rör han sig som en knarkare genom butiken. Snurrar runt med rörlig blick för att hålla koll på vad som händer i butiken (personal?) och innan han stoppar tjuvgodset i jackan 4.18 in i videon kollar han att fickan är öppen, tittar runt en sista gång och fullbordar stölden.

Så långt allt klart, men varför? Nu är Moxnes sjukskriven (jag visste inte att man kunde stanna hemma för kleptomani, men precis som i Sverige verkar politiker kunna välja sånt helt själv). I höst är det kommunalval och redan görs fejkade valaffischer där Moxnes parti kräver gratis solglasögon till alla. Han kan antagligen ”göra en Veronica Palm” och leva på staten i flera år, men jag har väldigt svårt att se honom få en ledande roll igen inom politiken. Och allt detta för ett par solglasögon!

”Ny” Volvo

Som någon kanske kommer ihåg köpte jag en Volvo 245 från 1988. I vintras fick jag problem med bränsletillförseln, bytte bensinfilter och pump, men blev aldrig helt nöjd. Till slut kom jag på vad felet var – den är för ny!

En del läsare har kanske invändningar mot att jag kallar en 35 år gammal bil för ny, men för mig är den det. Ta detta bränsleproblem som exempel. På en äldre bil finns det i stort sett två skäl till att en bensinbil inte går – avsaknad av bränsle och avsaknad av gnista (eller att något av ovanstående är för dåligt). Här har vi två bränslepumpar (en mer än nödvändigt), insprutning istället för en lättutbytbar förgasare, och avslutningsvis en hel hög med reläer och databoxar som kan gå sönder.

Om bilen vore ännu nyare hade man åtminstone haft fördelen av att kunna koppla upp den mot en dator som (med någorlunda säkerhet) kan fastställa vad problemet är. Här har vi en bil som är tillräckligt ny för att vara fylld med datachips, men inte så ny att den går att felsöka utan att byta grej efter grej efter grej efter grej …

Så jag började leta efter en äldre, mer lättbegriplig, bil. Eventuellt en Volvo, men de börjar ju bli så vansinnigt dyra. Folk säljer PV:s och Duetter i bruksskick för sexsiffriga belopp utan att skämmas. En Amazon kan man få något billigare, men problemet med alla dessa modeller är att de får dra väldigt lite, 1000 kilo eller ännu mindre. Jag har en släpvagn och vill kunna hämta ved, byggmaterial och annat utan att vara rädd för att bli stoppad.

Då återstår Volvo 140, eller egentligen 145, alltså kombimodellen. Jag har ju en kombi nu och har stor nytta av det. Släpvagnar i all ära, men det är enklare att fylla bilen. 145:or växer inte heller på trän längre och kan kosta en hel del, både i Norge och Sverige. Jag tittade på en för 20000 kr som var så isärskruvad att den fanns på två ställen. ”Alla delarna finns” (som styckmördaren sa när han bad om nåd). Men till slut fick jag napp på en 145:a från 1974 i bra skick till hyfsat pris.

Är detta verkligen fjorton års utveckling?

Eller hyfsat och hyfsat, 43000 kr. För länge sedan ägde jag en 145:a från -73 och jag tror att jag gav 5000 kr den gången. Men det är bara att bita ihop och betala. Förhoppningsvis får jag samma pengar av någon med dålig smak för den högra bilen och i så fall är jag tillbaka där jag började, bara lite klokare.

Inte ett barr

Aldrig har argumentet ”Vad skulle hända om alla ...?” klingat så ihåligt som när det kommer till att plocka vilda växter:

”Till viss grad kan det vara ett alternativ, men vi är ungefär tio miljoner i det här landet. Om alla skulle ge sig ut och leta gröna växter så skulle det bli som under storsvagåret 1867 (då svälten var som värst den sista svåra missväxten, reds. anm).”

”Dags att leta tryffel!”

Av dessa tio miljoner är det väl minst nio som inte för död och pina ens skulle gå ut i en skog. Det låter ibland som att alla människor gillar skogspromenader, men jag har i princip aldrig sett folk i skogen annat än i markerade motionsspår.

Blåbär är den vilda växt som flest skulle kunna plocka. Man tar inte fel på dem, de finns över hela Sverige, alla kan plocka och (vid behov) tillreda dem. Men under de veckor blåbären är i säsong har jag sett långt färre andra plockare än en om året trots att jag i långa perioder bott i tättbefolkade områden. Att då folk skulle gå man ur huse för att plocka rallarros eller ängssyra ser åtminstone inte jag i korten.

Blåbär, <183 kr/kg.

Jag tror inte ens att det skulle hända vid svält. Det moderna samhället har gjort oss för bekväma och allvarligt talat också för okunniga om hur vi tar hand om oss själva. Man tycker knappt att det är vår sak. När författaren Lena Andersson nyligen ifrågasatte om inte föräldrar har ett ansvar för att deras barn inte ska gå hungriga blev både journalister och politiker helt tokiga – självklart har inte föräldrar det! Så nej, den som vill plocka nässlor eller maskrosor har nog ingen konkurrens nästa år heller. 

2 x torsk

Politisk shopping har jag skrivit om tidigare, t ex när Aftonbladets Anders Lindberg gjorde (ofrivillig?) reklam för ett vin. Dagens exempel tycker jag har en dimension till.

Den gamle skådespelaren Paolo Roberto noterade att nordiska kriminologer ser Sverige som ett skräckexempel. Ex-ministern Annika Strandhäll valde då att dra upp Robertos tidigare sexköp. Det hade såklart gått att göra på ett fyndigt sätt, men hon jobbar inte så:

”Det kan vara bra att försöka att inte bidra till detta genom att t ex understödja trafficking och exploatering av unga kvinnor från öst. Bara ett tips.”

Planen var troligen att förmå läsare att inte lyssna på Robertos inlägg om kriminalitet eftersom han själv gjort kriminella handlingar. Roberto kastade (på allvar, tror jag) ur sig frågan om det skulle funka att förtalsanmäla Strandhäll, men valde istället att göra en ”strandhällsk” rabattkod på sin webbshop, ”hurmångakärnkraftverk?”, ett skämt om Strandhälls blunder som miljöminister, när hon inte hade en susning om hur mycket kärnkraft Sverige lagt ner.

Detta resulterade (enligt honom!) i ett nytt försäljningsrekord. Huruvida det stämmer har jag ingen aning om, eller ens om det går att kolla. Det spelar heller ingen roll. Robertos poäng var att om Strandhäll jävlas med honom leder det till att han tjänar mer pengar, och detta eftersom hon är impopulär.

Jag är inte säker på att Roberto heller är på väg att bli årets svensk, men till skillnad från Strandhäll är han inte främst i förtroendebranschen utan kränger olivolja och konserverade tomater. Själv säger han att han ville ge Strandhäll ”en lektion i kapitalism”. Den tror jag inte gick fram, men andra kanske lär sig att har man inget förtroendekapital får man heller ingen ränta på det.

Ingen Statoilkorv för mig

Även om jag inte håller på med semester blir det en och annan utflykt sommartid. Nu senast för att titta på en ny bil (mer om det i ett annat inlägg). Det är resor över dagen, men tillräckligt långa för att jag vill äta även om jag slår i mig något precis innan jag åker hemifrån.

Vanligt folk kastar i sig ett par korvar på en bensinmack. Dessa har ju inte längre reservdelar och knappt ens bilvårdsprodukter, men alltid några olika korvvarianter. Jag äter inte korv. Med undantag för Biltema och Ikea kostar de dessutom rätt mycket, i alla fall här i Norge. I Sverige kunde jag unna mig en pizza på resande fot, men här snackar vi minst 200 kr. För den slanten vill jag ha alla måltider i en hel vecka.

Rimliga priser.

Antingen kör jag den norska varianten – mackor. Oavsett om norrmannen är på jobb eller på tur är smørbrød (för nej, smørrebrød är dansk stavning) den givna favoriten. Hembakt bröd ihop med kaffe (ingen resa är komplett utan kaffetermos) kan ersätta åtminstone en måltid för mig.

Vill jag ha något matnyttigare kör jag ofta pastasallad. Pasta i form av makaroner, gnocchi eller penne ihop med stekta grönsaker som lök, svamp, paprika eller selleri och kanske en tomat eller ett kokt ägg funkar att äta kallt. Varmt hade varit godare, men jag är inte typen som drar fram ett stormkök och börjar fräsa mat på en rastplats.

Något som jag undvikit hela livet är vägkrogsmat. Det är i mitt tycke överprisad skräpmat. Det finns säkert undantag, men vanligtvis känns vägkrogarnas utbud som en kombination av mikromat och dålig skolmat (tänk torr potatis som stått på värmning i en halv dag), men till priset av restaurangmat. Då föredrar jag till och med pinnglass på macken för att hålla uppe blodsockret tills jag kommer till ett kök. Sån är jag.