Gör egen glass

Läste att GB:s Big pack-glass utnämnts till ”Årets matbluff” efter att de bytt ut mjölkprodukterna i glassen mot vatten och ärtprotein. Detta har väckt folkets vrede. Själv tänker jag att GB får ha vilka ingredienser de vill i sin glass. Att det skulle handla om att minska sitt klimatavtryck tror jag däremot inte på. Om de inte tror att påståendet i sig ska göra att de tjänar mer pengar.

Hur som helst slog det mig att jag inte köpt glass på väldigt länge. Jag bor i Norge där glass är dyrt, och att köpa frysvaror från Sverige är nog ingen bra idé. Jag har själv reagerat på märkliga ingredienser i glass och tänkt att det där borde man göra själv istället. Så nu har jag gjort det.

Jag har ingen glassmaskin, men läste mig till att det inte skulle behövas. Efter att ha letat runt efter vettiga recept gjorde jag ett eget baserat på 4-5 glassar andra gjort. Den blev faktiskt onödigt bra, om jag får säga det själv. Detta behövs:

vispgrädde, 2,5 dl
mjölk, 2,5 dl
strösocker, 1,5 dl
ägg, 2 st
blåbär, 150 gram

Jag använde fryste blåbär, som jag mixade lätt för att slå sönder bären. Föredrar du andra bär går det säkert lika bra. Mixade, mosade, hela... pröva dig fram.

Grädden jag använde hade 31 % fetthalt. Och så köper jag färsk och opastöriserad bondmjölk där fetthalten beror på korna. Om det går lika bra med minimjölk vet jag inte, men jag hade nog föredragit standardmjölk om jag måste köpa butiksmjölk till detta.

Vispa grädden klar. Tillsätt de andra ingredienserna, vispa ihop röran och häll den i en form som har lock och åtminstone ett par centimeter från rörans yta upp till kanten.

Nu ska glassen nämligen röras och då är det ju bra om den stannar i burken. Men först – på med locket och in i frysen.

Efter en halvtimme tog jag ut den första gången och rörde runt den med en sked. Än så länge är den helt flytande, men det går att ana att det nog ska bli glass av detta.

Sedan tog jag ut glassen och rörde 1-2 gånger i timmen tills den stelnat klart efter ungefär fyra timmar. Kanske blir den allra godast om man låter den smälta lite innan servering, men det är nog också en smaksak.

Grädden kostade mig 11,50 kr, mjölken 2,50 kr (ja, det lönar sig att skippa detaljistledet) och äggen 5 kr. Blåbären kostade mig bara ansträngningen av att plocka dem och sockret 1,65 kr. Det blir en totalsumma av 20,65 kr. Dyrare än GB:s ärtproteinglass, men betydligt billigare än Häagen-Dazs, Ben & Jerry och en massa andra kemiska konstellationer kryddade med politisk korrekthet och moralkakor.

Bin på turné

Honungsbin är kräsna konsumenter som inte flyger runt och pollinerar lite av varje. Vanligtvis håller de sig till en växt i taget, helst sådana som erbjuder både nektar (kolhydrater) och pollen (protein). Här uppe i Skandinavien ser säsongen oftast ut ungefär så här: sälg, maskros, blåbär, lingon, hallon. Jag har redan slungat min sommarhonung, så i min kalender är det höst.

Men på vissa platser finns ljung. Den blommar sent och ger en lite skarpare och mindre söt honung som många uppskattar. De som inte har några större ljungområden i närområdet har bara en möjlighet att få tag i denna delikatess, genom att resa.

Därför packade jag en tidig morgon i förra veckan in sex bisamhällen i min gamla Volvo och åkte till en ljungrik plats där jag fått lov att ställa mina kupor. Här får de tillbringa de närmaste veckorna, tills ljungen blommat klart.

Bin flyger som de vill och denna tid på året innehåller varje kupa runt 60000 bin. För att få med sig alla måste man stänga kupan nattetid, bomma igen flygöppningen, tejpa för alla hål och be till Gud att de inte kommer lös i bilen under resans gång.

Med denna utsikt måste man ändå ta sig tid till en kaffepaus.

Jag betalar ett halv kilo honung per samhälle i ”parkeringsavgift” till markägaren och så måste jag göra några resor dit. Lämning, hämtning och 2-3 inspektionsresor för att fylla på skattlådor på kuporna. Det är en chansning eftersom årets väder varit lite speciellt, men får jag hundra kilo ljunghonung á 250 kr blir det riktigt bra ekonomi. Rimligen ska jag vara nöjd med hälften. Jag är hur som helst fortfarande back på biodlingen och ser allt jag gör nu som en investering för framtiden, både i tid och pengar. Går det så går det och i sämsta fall får jag åtminstone nya kunskaper.

Storebror ser dig – och beskattar dig!

”Sälj dina sopor”, ”Hyr ut dina saker”. Det är återkommande tips från mig, men också från etablissemang och politiker. Förutom att det är ett sätt att tjäna pengar är det bra för miljön och gynnar gemenskapskänslan i lokalsamhället, vilket borde gynna oss alla.

Men vad händer om man tar till sig råden och samtidigt försöker göra rätt för sig? Då ska man beskattas till förbannelse! Secondhandförsäljning eller uthyrning av din bostad eller bil ska beskattas med minst 30 procent, möjligen moms också.

Om nu delningsekonomi och återvinning är bra för samhället, varför ska man då jaga människor med blåslampa? Skatteverkets representant i reportaget säger att han tror att ökad digital kontroll ”kommer betyda att fler redovisar sina inkomster och att skatteinkomsterna kan öka”. Det tror inte jag. Jag tror snarare att fusket kommer att öka och att fler struntar i alltihop och låter resurser stå outnyttjade.

Det är lätt att förstå om de som läser skatteregler eller får motstridiga svar från myndigheter på hur man ska bete sig för att göra rätt tappar sugen och skiter i att ens försöka. Är det verkligen det som är meningen? Jag är osäker på svaret.

Den siste idioten?

Jag har bloggat om det förut, och kanske gör jag det igen. Den här bluffen tycks aldrig bli omodern. Det handlar om studenter som glatt lämnar ifrån sig sina bankkoder eller kreditkortsnummer till skojare de aldrig träffat och inte vet någonting om mer än vad personen själv berättat.

Den här gången berättas om Filippa och Nathalie som scannat en QR-kod och loggat in med bank-ID och blivit av med 65000 respektive 99000 kr. Filippa säger att hon ”känner sig lite dum” för att hon loggat in med bank-ID, men ”man gör det överallt numera”.

Nathalie vill inte visa sitt ansikte i artikeln, men har ett så udda efternamn att det tog mig ungefär sju sekunder att ta reda på hur hon ser ut, var hon bor och hur gammal hon är (och ja, hon är precis så blond och blåögd som man hade kunnat misstänka). Hon vet inte om hon kommer kunna börja plugga efter att ha blivit av med dessa pengar. Jag undrar mest vad hon hade tänkt plugga. Kriminologi, filantropi, kritiskt tänkande, samhällsvetenskap på mellanstadienivå...?

Jag vill inte raljera över unga människors olycka. Bägge verkar ha jobbat hårt under lång tid för att få ihop pengarna de lämnade över till bedragare på några minuter och jag fattar att det är en tragedi för dem. Men desto större anledning att tänka till innan! De må vara unga, men de är faktiskt vuxna.

Om nu inte myndighetsåldern chockhöjs eller kompletteras med ett kunskapsprov kanske den bank som utfärdar bank-ID skulle kunna ställa krav eller kontrollfrågor. När jag flyttade utomlands tyckte mina svenska banker att jag som nybliven utlandskund behövde svara på hundra frågor (SEB troligen ännu fler) trots att jag redan var kund sedan många år. Men för att få bank-ID behövde jag bara legitimera mig och skriva en autograf. Dags att ändra på den rutinen om vi ska slippa läsa om ännu fler Filippor och Nathalior.

Hur hinna jobba?

Folk pratar om att ”ladda batterierna” på sommaren. Jag känner snarast att det är årstiden jag går in i väggen (eller springer) med huvudet före. Dels har jag satt en hel del byggprojekt på att-göra-listan och över hälften återstår – den jobbigare hälften.

Så är sommaren biodlingens högtid. Man kan tycka att det borde flyta bättre i år när jag fått lite rutin, men det är snarare tvärtom. Dels har det krånglat, bl a med borttappade drottningar, och så har jag skaffat fyra nya samhällen med allt vad det innebär av uppstartsprocess och inspektioner. Som om inte det räckte har årets torka tryckt ihop säsongen. Trots sen uppstart slungade jag nästan två veckor tidigare än förra året. Det tog nästan två dagar. Sedan rörde jag honungen två gånger om dagen i ungefär en vecka och därefter tappade jag den på glas. Den dagen klev jag upp klockan 5 och gick och la mig klockan 2.

Frysen hann bli helt tom på blåbär trots att jag plockade 25 liter förra året. Skulle därför gärna plocka 35 liter i år. Hittills har jag plockat 17 liter på två dagar, men tusan vet om jag hinner ut mer. Apropå mat har jag börjat odla i år och sedan dess står odlingslådorna som ett ständigt dåligt samvete i väntan på ogräsrensning.

Jag skulle kunna rabbla fler exempel, men jag har inte tid för nu ska jag ut och lägga tak. Kan bara konstatera att årets rekreationsaktivitetssiffror (bad: 1, fiske: 0) lär stå sig året ut. Och så vill jag klargöra att det här inte är en gnälltext, tvärtom! Det är inte ett dugg synd om mig, allt ovannämnt är självvalt och jag är tacksam för att jag kan välja.

Men så undrar jag en sak. Jag har ju förstått att det finns massor av människor som jobbar heltid och alltså lägger 35-50 timmar i veckan på att jobba åt andra. Hur tusan hinner man med det?!

Folk leker företag

I juni bloggade jag om en artikel som handlade om att folk pluggar till låtsasjobb, skriven av professor Mats Alvesson.

Nu har Alvesson varit ute och härjat igen. Denna gång ger han sig mer specifikt på HR-avdelningarna som han menar saboterar riktigt jobb. Ett par dagar senare fick han ”svar på tal” av ett par HR-människor som menar att ”HR måste bli ännu större”. På ett sätt tycker jag att de stärker Alvessons tes. De är så långt från verkligheten att de omöjligt kan tillföra något vettigt.

Fast själv har jag inte varit i yrkeslivet utanför mina egna företag sedan HR kom till, så vad vet jag? Senast jag skrev om ämnet påpekade förresten Victoria i kommentarsfältet att Human Resources nu håller på att byta namn till People & Culture (som att det behövdes nya, skitnödiga engelskspråkiga uttryck för att få personalfolk att känna sig viktiga. Kapten Haddock hade ju redan tre lämpliga benämningar:

Här kommer ändå mina åsikter i ämnet. Jag umgås trots allt med folk med riktiga jobb och jag har aldrig någonsin hört personer i någon typ av producerande arbete lovorda HR. När jag var anställd fanns en personalavdelning som skrev anställningsavtal, betalade ut löner och annat nödvändigt. Vad de inte jobbade med var värdegrund, ”allas lika värde”, rollspel och lekar, hållbarhet, diskriminering, HBTQ-certifiering, meningslösa styrdokument och en massa annat som inte har ett skit att göra med det företaget tjänar pengar på.

Jag säger inte att allt detta är av ondo, en del av det är till och med viktiga frågor, men ett företags främsta uppgift är att producera det de producerar, så bra och konkurrenskraftigt de kan. Lyssna på första minuten (eller gärna hela) av Markus Allards utbrott här:

Jag skulle vilja ta upp ett slagkraftigt citat från videon, men han sätter ju varken punkt eller andas, så lyssna själva istället. Det handlar visserligen inte om det privata näringslivet utan om myndigheter och politisk administration, men problemen är desamma – att folk går runt och låtsas vara viktiga istället för att göra något viktigt.

Det är min (och tydligen också professor Alvessons) bild av HR, att de istället för att vara en del av verksamheten mest är i vägen för de som utför riktigt jobb. Vård, polis, men också vinstdrivande företag, får en allt större arbetsstyrka som tillsammans gör allt mindre, eftersom färre säljer och producerar, fler administrerar och dokumenterar, eller (på ren svenska) krånglar till.

En glasögonorm

Jag är möjligen en av få som inte snattat ens som barn. Som jag minns det handlade det mycket om att risken att åka fast inte översteg den möjliga vinsten. Inte ens i närheten. Skammen, risken att det kom ut, det jobbiga i att aldrig mer kunna besöka butiken osv.

En del tycker trots det att det är värt risken även som vuxna, när det förutom ovannämnda risker finns en rättsprocess i potten. Även människor med långt mycket mer än jag att riskera. I Sverige har flera makthavare dömts och erkänt stölder. Två exempel är journalisten Jenny Nordlander och ex-politikern Dror Feiler.

Det senaste norska exemplet är möjligen ännu märkligare. Bjørnar Moxnes, partiledare för Rødt är en av Norges populäraste politiker (mycket populärare än partiet, som bara har 4,7 procent av väljarsympatierna).

Fram till nu. För några veckor sedan skulle Moxnes slå ihjäl lite tid på Gardemoens flygplats och passade på att slå ihjäl sin karriär på samma gång. Tillsammans med flickvännen besökte han en butik som sålde solglasögon. Han testade ett par Hugo Boss för 1199 kr och lämnade butiken med glasögonen utan att betala för dem.

Hans egen version av händelseförloppet har ändrats flera gånger och det är aldrig ett bra tecken på rent mjöl i påsen. Han skulle ha glömt dem, fått panik och velat gå tillbaka till butiken, men innan han hann så långt hade han tagit bort prislappen och blivit konfronterad av en vakt. När nu övervakningsbilderna är släppta känns det väldigt tydlig vad som hänt.

Efter att han lagt glasögonen på vagnen rör han sig som en knarkare genom butiken. Snurrar runt med rörlig blick för att hålla koll på vad som händer i butiken (personal?) och innan han stoppar tjuvgodset i jackan 4.18 in i videon kollar han att fickan är öppen, tittar runt en sista gång och fullbordar stölden.

Så långt allt klart, men varför? Nu är Moxnes sjukskriven (jag visste inte att man kunde stanna hemma för kleptomani, men precis som i Sverige verkar politiker kunna välja sånt helt själv). I höst är det kommunalval och redan görs fejkade valaffischer där Moxnes parti kräver gratis solglasögon till alla. Han kan antagligen ”göra en Veronica Palm” och leva på staten i flera år, men jag har väldigt svårt att se honom få en ledande roll igen inom politiken. Och allt detta för ett par solglasögon!