Världens trögaste bransch?

De flesta av oss har varit med om det – långsam postgång i vården. Jag minns särskilt en gång när min vårdcentral skickade en remiss till ett sjukhus en knapp mil bort och bad mig samtidigt ligga på för att få fortsatt behandling (den är ju så nu, vården, att tjatar man sig inte blå behåller man i bästa fall sin plats i kön). Så jag frågade om jag kunde ringa så fort jag kom hem. Nej nej, svarade doktorn förvånat. Det tar minst en vecka innan de har remissen.

Detta för att de skulle skicka den med brev. Det kunde ta ett par dagar. Sedan ska brevet öppnas och hamna på rätt avdelning. Jag erbjöd mig att själv leverera pappret, jag kunde ju springa dit på trekvart. Men nej, det gick inte. Troligtvis var det sekretessen som ställde till det. Nu var jag inte en offentlig person som fått AIDS, jag hade rörelsebegränsningar i en axel. Vad mig anbelangade hade de kunnat skriva hela ärendet på ett vykort.

Eller mejla, men det gick inte heller. Vad jag vet är vården den enda branschen som fortfarande använder telefax (för er unga läsare kan jag berätta att det är en slags fjärrscanner som försvann från övriga samhället på nittonhundratalet). Ett krypterat mejl är tydligen inte sekretessäkert, till skillnad från en fax som kan ligga utskriven på ett obemannat kontor i flera timmar. Inte blir det bättre av att varenda jävla vårdinrättning tycks ha ett eget datasystem som inte är kompatibelt med någon annans.

Nu, 2023, har dock vården bestämt sig för att fasa ut faxen – grattis! Fast på svenskt manér räknar man med att projektet ska ta minst fem år. När jag fick vård i Danmark var det inga problem för mig att skicka PDF-utskrifter från min journal så att läkaren hade dem på några sekunder, så uppenbarligen går det.

Det är väl som vanligt, svensk vård anser sig vara världsledande och om de använder ett system är det därför per automatik bäst. Så kör man på, år ut och år in med regelbundna pauser för att klappa sig själv på axeln över hur genial man är.

Om de inte har ont i axeln alltså.

Men innan jag andas ut över att ha sluppit undan svensk vård med livet i behåll kan jag konstatera att det verkar vara lika illa i Norge:

”Pasienten eller pårørende kan ikke samtykke til at sensitive opplysninger sendes åpent med vanlig e-post. Lovens krav er uansett gjeldende.”

Bara lös detta! I såväl Sverige som Norge ligger patientjournaler på en webbtjänst man loggar in på med bank-ID. Då får väl banne mig alla sjukhus, vårdcentraler och husläkare inlemmas i samma system. Om de, likt sjuksköterskan i reportaget, tycker att det blir vemodigt att gå miste om telefaxen skiter jag högaktningsfullt i!

Bärplockning som affärsidé?

Jag fick ett förslag om att jag ska göra ett blogginlägg om att sälja bär och svamp. Är det lagligt? Hur funkar det med skatt? Går det att tjäna pengar på det? Det ska vi ta reda på nu.

Jodå, man får och det är relativt skattebefriat. Låt oss lyssna på Skatteverket:

”28 § Inkomster vid försäljning av vilt växande bär, svamp och kottar som den skattskyldige har plockat själv är skattefria till den del de under ett beskattningsår inte överstiger 12 500 kronor. Detta gäller inte om plockningsverksamheten i sig utgör näringsverksamhet eller ersättningen utgör lön eller liknande förmån i inkomstslaget tjänst.”

Jag skulle såklart inte drömma om att uppmana någon till att begå lagbrott, men summan gäller per person. Har du lust att sälja för exempelvis tre gånger så mycket, har flexibel moral och hittar två vänner som kan gå i god för att de plockat lika delar av skörden blir det i praktiken fortfarande skattefritt.

De flesta av oss kommer inte jobba heltid med detta i månader, så då kanske 12500 kr räcker. Men är det lönsamt? Kottar tror jag är svårsålda, men svamp och bär betingar ett värde. En snabbkoll på Blocket gav följande priser:

• Lingon 40-120 kr/kg (=dubbelt så många liter)
• Blåbär 50-120 kr/kg
• Hjortron 160-220 kr/kg
• Kantareller 150-250 kr/kg

De här priserna gäller rensat och färskt. De som också erbjuder orensat har lite lägre priser. Generellt är blåbär lite dyrare än lingon, men som synes är det stora variationer. En del erbjuder att skicka och har flera produkter och storlekar, en del publicerar en tidtabell över parkeringsplatser i länet där de kommer att leverera. Andra verkar mest ha plockat mer än de kommer att göra av med och säljer överskottet högst oorganiserat.

I år plockade jag kantareller, egentligen för första gången med framgång, men det enda jag har stor erfarenhet av är blåbär. Ett bra år plockar jag tre liter i timmen och rensar aningen snabbare. Räknar jag in transporten till skogen blir det, generöst räknat, en liter rensade blåbär per nedlagd timme, alltså ett halvt kilo, vilket baserat på min Blocketspaning ger en timlön på 25-60 kr. Säg 35 kr per timme – ett bra år. Ett dåligt år blir det kanske dubbla arbetstiden, men det är möjligt att marknaden anpassas så att bärpriset stiger då.

Ni märker vartåt det barkar. Jag tänker inte bli blåbärsplockare och uppmanar ingen annan till att bli det heller. Men med det sagt hade jag fått ihop betydligt mer på årets kantarellplock för det var nästan bara att ställa ut påsen i skogen. Hjortron har jag ingen aning om plocktiden på. Sprängticka kräver markägarens tillstånd, men har man det ligger priset på runt en femhundring per kilo.

Sedan tycker jag inte att man ska stirra sig blind på pengar. Jag mår bra av att plocka bär. Det är rogivande och nyttigt att gå ut i skogen. Med en intressant podd i öronen och en kaffepaus på en sten har jag svårt att se denna verksamhet som arbete. Investeringen/risken är dessutom nära noll, går det dåligt går man hem, lika fattig/rik som innan. Ett av mina bästa barndomsminnen var när halva släkten träffades varje år för att plocka nypon.

Ska man ändå försöka göra business på bärplock hade jag övervägt förädling. En liten, söt glasburk med sylt/marmelad av egenplockade blåbär, björnbär eller krusbär presentförpackat med ett litet sidenband tror jag kan ge helt andra kilopriser. Man får inte vara dum, som sagt.

Stockholm ute och cyklar

Stockholms stad med det miljöpartistiska trafikborgarrådet i spetsen upphandlar förmånscyklar för 45000 anställda. En del moderatpolitiker går i taket i hopp om att ingen ska komma ihåg att det här förslaget fanns på bordet redan innan valet, när det var de som styrde Stockholm ihop med MP.

Kostnaden uppskattas till 100 miljoner. Vi får väl se om det i vanlig ordning blir ännu dyrare. Det kan ju tyckas vara behjärtansvärt att få kommunanställda att börja cykla för både miljöns och hälsans skull, men det är väl ingen som hindrat dem? En begagnad cykel finns från några hundralappar och uppåt.

Jag har själv haft ett rätt ansträngt förhållande till motion och känner många som fortfarande har det. En sak har jag lärt mig, att det inte går att tvinga på någon ett intresse. Säkert blir förmånscykeln den avgörande knuffen för någon, men långt många fler kommer att skaffa denna cykel, inte för att de vill börja cykla till jobbet utan för att de gillar idén av att de skulle vilja cykla. Sedan kommer cykeln att stå i garaget och gnaga på det dåliga samvetet.

Det kanske den hade gjort även om cykeln hade köpts till fullt pris för egna pengar, men jag tror att risken varit mindre. Ibland blir det lite mer på allvar om man har gjort en egen investering, i tid, engagemang och/eller pengar.

En bild från verkligheten.

100 miljoner är väldigt mycket pengar som hade kunnat användas till något helt annat, men det handlar inte bara om det. Att uppfostra sina anställda att cykla ligger klart utanför Stockholms stads kärnverksamhet. Uppmuntra dem gärna genom att skriva i något nyhetsbrev att ”nu har vi byggt ännu fler cykelbanor, det är nyttigt att cykla och en begagnad cykel kostar mindre än ett månadskort hos Sakta Lunk (SL) eller en enda tankning”. Men låt det stanna vid det. Er personal är vuxna människor!

Årets sista biutrustning

Läsare som är gamla nog att minnas ”millenniebuggen” kommer kanske ihåg att världens datorer skulle sluta fungera vid millennieskiftet. Föredragshållare byggde hela karriärer på att åka runt och varna för det där, och när någon av oss oinsatta undrade varför detta skulle hända tittade de på oss som att vi var dumma i huvudet och suckade: ”Det blir för många nollor.” Varför pratar jag om detta nu då? Jo, för det är den nionde i nionde klockan nio. Klarar IT-samhället detta finns inga gränser.

Nu över till dagens ämne. Ännu mer utrustningsbyggnation till bigården, men för er som inte är stekelfantaster (jag erkänner, jag ville verkligen använda det ordet) tror jag att det kan ge något ändå. Låt mig få försöka.

Jag invintrar bisamhällena på tolv halvramar, två lådor med sex ramar i varje. Men eftersom lådorna är gjorda för tio ramar sätter jag en dubbel packvägg i varje ände. Det gjorde jag även förra året, men då hade jag bara fyra samhällen. Nu har jag sju och då räckte inte packväggarna jag hade.

Två lösningar. Dels hade jag packväggar för fullstora lådor och eftersom jag (till skillnad från förra året) nu bara använder halvlådor och halvramar kunde jag krympa ner dem. Insidan består av frigolit, så den skär man lätt med en mattkniv. Utsidan är plywood och genom att lossa dem försiktigt kunde jag såga och återanvända allt. Det enda som tillkom i materialväg var några små spikar.

Det räckte dock inte, jag behövde nitton packväggar till. De kostar 97 kr/styck, så här fanns pengar att tjäna. Jag hörde rykten om att en biodlare jag känner hade tillverkat egna, så jag frågade honom i avsikt att åka snålskjuts på hans erfarenheter. Och jodå, han hade lyckats hoppa över plywood, vilket inte minst sparar tid. Bin är galna i att äta upp frigolit, men genom att använda en tätare variant, styrofoam, och måla dem med tre lager våtrumsmembran, som närmast går att beskriva som penslingsbart gummi, hade de hållit.

Jag hittade styrofoamet hos en grossist i isoleringsbranschen. De andra som hämtade hade 24-meters långtradare, men jag ställde mig i kö med min Volvo 145:a och köpte ett paket på sex skivor. Membranet hade Biltema till rimligt pris och virke till listen högst upp fixade min vanliga trävarukran. Sedan var det bara att sätta igång.

Jag försökte använda sågklinga, men den högg sönder materialet, så det fick bli vanlig fogsvans. Snittet blev ändå ganska bra och gick att förbättra med sandpapper.

Trälisten klövs till exakt 70 mm bredd, samma som isoleringen, men lite längre så att den överskjutande delen kan hänga i överkant av lådan.

Tre lager ”färg” (eller vad det nu är). Direkt efter applicering av det andra lagret skruvade jag fast trälisten med gipsskruv, som man får vara försiktig med så att den inte skruvas för långt.

Egen till vänster, köpes till höger.

Kostnad c:a 20 kr/packvägg mot 97 kr för köpta, eller 388 kr per kupa. Nästa gång jag utvidgar biodlingen sparar jag ännu mer för nu har jag material för att göra ytterligare 30-40 stycken.

Och så en erfarenhet rikare. Världen är full av människor som har tänkt och som regel delar de med sig ifall man är trevlig och ödmjuk. Själv hade jag säkert testat en luftigare frigolit och billigare färg, och det hade tagit mig 2-3 år och en himla massa material att komma så här långt på egen hand.

Det här gäller det mesta. Webbsök ”DIY” eller ”göra själv” plus det du vill ha gjort och se om du får napp, och hittar du någon som gjort ungefär det du vill göra – var inte rädd för att skicka ett meddelande och be om råd. Resultatet kan mycket väl bli både bättre och billigare än att köpa färdiga lösningar. Och roligare, när jag får besök i biförrådet kommer jag vara stolt över att visa upp hemtillverkade grejer.

Kul eller spara?

Här är ett intressant ämne som SVT slarvar bort. 24-årige William vill bli ekonomiskt oberoende och försöker spara ihop 15 miljoner. Jag har massor av frågor. Hur går han tillväga? Hur fick han idén? Vad säger kompisarna? Istället för att belysa det ifrågasätter reportern hela upplägget:

”Det är många unga som kanske tänker tvärtom, att liksom nu när man är ung så ska man liksom ut och resa och liksom göra massa roliga saker.”

Det är den ständigt återkommande attityden i sådana här reportage, att man måste välja mellan ett sparsamt och ett roligt liv, som att de står i ett direkt motsatsförhållande. Samma känslor hittar jag i reaktionerna på artikeln i sociala medier. Ta t ex dessa två:

”FIRE-rörelsen. Jag säger det igen. Det är århundradets missräkning. När du är 20-35 år ska du ha kul, resa och upptäcka saker. Inte grotta ner dig i jobb och tacka nej till dina vänners roliga resor och fester för att du måste spara!”

”Tror att detta är genuint osunt beteende. Att spara är toppen. FIRE-konceptet, speciellt i ung ålder, riskerar i hög utsträckning att leda till stort bakslag senare.”

Vad är det som är så himla roligt med att bränna pengar och skapa sig ett otryggt liv där man är beroende av välvilja från samhället och/eller arbetsgivare? Det är en genuin fråga för jag har ingen aning. Jag har alltid, precis som William, försökt skaffa mig ett oberoende liv med mycket frihet.

Nästan ingen ifrågasätter människor som brinner för att köpa dyra bilar som de fyller med ljudanläggningar som kostar multum. Eller de som brinner för fest, eller en häst. För att inte tala om modekläder eller exklusiva utlandsresor. Det är respekterade fritidsintressen som ger ett innehållsrikt liv.

Men så fort någon på allvar reflekterar över sin plats i konsumtionssamhället ska den skuldbeläggas och fördömas. Det är ”osunt beteende” och ”århundradets missräkning”. Säger vem? Och varför? Folk får applådera någon ”Tutt-Lisa” på Tiktok för att hon har köpt en ”sjuuukt snygg tisha” om de vill, men jag tror att världen behöver fler som William.

Koranbrandskostnader

Att koranbränningarna i Stockholm har kostat 4,7 miljoner basuneras ut på nyhetsplats, och i sociala medier fördöms koranbrännarna, folk som inte tar avstånd från dem och politiker som inte vill förbjuda dem. Nu ska jag försöka ha två tankar i huvudet samtidigt och hoppas att fler hänger på.

Man kan ha roligare för 4,7 miljoner än att se en arab elda en bok medan hundra andra araber står och skriker ”horunge” åt honom, eller en dansk som blir stenad eftersom polisen inte tänkt på att motdemonstranterna kunde simma över ån tills de nådde ”kastavstånd”.

Journalistens agenda är glasklar i och med att man får läsa ganska långt ner i artikeln innan man ser att merkostnaden bara är drygt hälften, 2,4 Mkr. Resten är ordinarie polislöner och andra utgifter man har i vilket fall. Och summan gäller för totalt tretton allmänna sammankomster, alltså 184615 kr per bok. Fortfarande mycket pengar, men betydligt mindre än exempelvis ett fotbollsderby som kostar 1-2 miljoner.

Jag tycker att det är ganska ociviliserat att bränna böcker, men demonstrationsrätt och yttrandefrihet är, till skillnad från fotboll, centrala i en demokrati. Ska man sålla i demokratikostnader hade jag hellre minskat eller tagit bort de 167 miljoner riksdagspartierna får i statligt partistöd eller att gratis trycka upp valsedlar för desamma. Dessa borde för övrigt enkelt kunna ersättas med en enda valsedel med samtliga partier på samma sätt som i Danmark.

Vidare har jag aldrig hört en redovisning av kostnaderna för arbetarrörelsens demonstrationer på första maj eller något annat politiskt spektakel. Vad kostar säkerheten kring finansministerns årliga promenad med budgetpropositionen, som självfallet hade kunnat mejlas? Och hur många skattekronor kostar säkerheten kring Nobelprisutdelningen med tillhörande fest?

Så nej. Argumentera gärna för förbud av torgmöten med obekväma åsikter och handlingar, skyll på att Erdogan blir sur och hindrar Sverige att gå med i Nato, att invandrare som är motståndare till yttrandefrihet blir ledsna i ögat eller att invandrare inte borde ha samma rättigheter som infödda svenskar. Men ett par miljoner är ingen jättekostnad i sammanhanget.

Varannan svensk vet inte ett skit

Jag fick ett nyhetstips från Tobbe, om en Expressen-artikel som i sin tur pekar på en undersökning som visar att svenskars kunskaper om börsen och privatekonomi är skrämmande låga.

Det är dels kunskapsluckor ifråga om hur finanssektorn funkar, som att spridning i investeringarna sänker risknivån och att man får sämre köpkraft om räntan på sparkontot understiger inflationen. Men också grundläggande matematik. Lyssna på den här:

”Fem personer vinner på ett lotteri och ska dela lika på vinsten. Om vinsten de ska dela på är 2 miljoner kronor, hur mycket får var och en?

Är det 200 000, 400 000, eller 500 000 kronor?”

Det här är väl lågstadiematte, och om människor i allmänhet har svårt med så grundläggande räkneuppgifter har de såklart inte en susning om hur ränta-på-ränta funkar eller hur det kommer sig att någon tiondels procent i avgift på sikt kan resultera i tiotusentals kronor mindre sparkapital.

Jag vet att jag brukar gnälla på bankerna, deras avgifter och ointresse av att hjälpa vanligt folk, men om så bara en bråkdel av det som framkommer i denna artikel stämmer gör de, strikt företagsekonomiskt, helt rätt i att maximera sina avgifter medan ”Svenne Banan” grubblar på (eller rättare sagt inte grubblar på) hur mycket två procent av 100 är.