Ränteeffekter

Räntan går upp och med den bolånekostnaderna. Enligt en undersökning klarar de flesta hushållen en ränta på upp till 7 procent, men det är hushållens självrapporterade siffror och jag gissar tyvärr att en väldigt stor andel av dem inte vet, de hoppas.

”En stor del av svenskarna äger sina bostäder”, sägs i reportaget. Det stämmer inte, jag känner nästan ingen som gör de. Den absoluta majoriteten äger mindre av sin bostad än vad banken gör. Det är inte ordklyverier, har jag inte pengar till en Ferrari utan lånar hela beloppet är det inte min bil.

”Men cykeln är min ju!”

Vill politikerna på allvar göra svensken mindre räntekänslig måste systemet göras om i grunden. Att de flesta belånar 85 procent av bostaden och inte har en chans att betala av sitt hem på många decennier gör dem utsatta. Räntesubventionerna hade varit lättare att plocka bort när det var nollränta, men bättre sent än aldrig. Och ta bort möjligheten att ta ett bolån på 40 år. Vore alla tvungna att betala tillbaka på 10 år hade lånekalkylerna (och bostadspriserna) sett helt annorlunda ut.

Det är samtidigt svårt att ändra något som i grunden är så sjukt, men håll med om att det är konstigt att lån subventioneras medan eget sparande beskattas. Jag tror samtidigt att det är precis så makten vill ha det. Ett belånat och ofritt folk är fogligt. Om ett par politiska beslut resulterar i att man tvingas överge sitt hem sitter man stilla i båten.

Nu kan ni kalla mig foliehatt och konspirationsteoretiker om ni vill, men berätta då var i resonemanget jag har fel.

Hur många kriminologer tål Sverige?

Det finns några yrkesgrupper jag inte förstår. Inte vad de gör, inte vad de fyller för funktion och inte vem som betalar dem. Här hittar vi bl a kommunikatörer och genusvetare, men också vår tids rättspolitiska profeter, kriminologerna.

När jag var ung fanns, vad jag vet, två kriminologer. Det var Leif G W Persson och Jerzy Sarnecki. Nu skickas en ny kriminolog fram i stort sett varenda gång media vill veta mer om en typ av kriminalitet. Gemensamt för samtliga är att de säger sig inte ha en aning om varför kriminalitet finns och hur den uppstått. Vanligtvis kommer de fram till att det alltid varit som det är nu. Antingen hittar de tveksam statistik på det eller också har de en känsla av att det nog ändå är så. Lösningen: Alltid, utan undantag, mer av samma åtgärder man redan prövat och som inte funkat.

Nyss nämnde Jerzy Sarnecki är trots sina 76 år fortfarande ute i media och hans mantra är som tidigare att ingenting är nytt och att alla ökningar och eskaleringar i själva verket är en illusion. När media behöver en yngre ”struts” finns många att välja mellan. Sarneckis sambo Helena du Rées t ex. Hon kan alla dagar i veckan försäkra att ingenting är värre nu än det var i fjol. Lågvattenmärket var när hon jämförde förnedringsrån med svensexor.

För några veckor sedan konstaterade den danske kriminologen David Sausdal att det nog egentligen är ganska positivt att kriminella gäng spränger hus eller eldar upp bilar, för det är bättre än att de mördar varandra.

Kriminologiprofessor Janne Flyghed kallar alla politiska förslag inom kriminalpolitiken för populism. Hans egna lösningar: ännu mer pengar till skolor i ”utsatta” områden, en metod man utan framgång testat i minst 30 år. Kanske har han ändå så pass mycket självbevarelsedrift att han fattar att han inte kan ropa på fler fritidsgårdar utan att bli helt utskrattad.

”Vafan... vi har ju ingen lokal!”

Men vem betalar alla dessa människor för att gissa och relativisera? I de flesta fallen tycks svaret vara universiteten. Där får de betalt för att tycka och känna under benämningen ”forskning”. Vem betalar universiteten då? Det gör vi. Hade universiteten kunnat lägga pengarna på något riktigt istället för den pseudovetenskap kriminologi har blivit? Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag vill veta, jag blir nog bara arg av svaret.

Tak nr 2

Jag bytte ju tak på vedboden som inte var någon egentlig panik med, men jag ville”träna” på ett lättare och mindre viktigt tak. Det tak som verkligen behövde bytas i år var på stabburet/härbret där det var ett stort hål i taket redan när jag blev husägare.

Presenningen var en nödlösning för första vintern. Jag hade inte tänkt att den skulle behöva ligga kvar andra vintern, men så blev det och nu var jag fast besluten om att riva hela takbeläggningen, sätta råspont, takpapp, läkt och nygamla takpannor. Detta var inte den bästa sommaren för takarbete. Vissa veckor regnade det mer än det lät bli, och precis när tegel och takspån var borta kom syndafallet.

Jag hade presenningar att täcka det värsta med och så mycket regn som det här taket fått ta emot tänkte jag att det inte spelade någon roll med några liter till. Förutom att det sabbade arbetstakten och gjorde arbetstiden mångdubbel (precis som vanligt när jag bygger) förstörde det mycket av takspånet jag hade tänkt använda som ved.

Byggnadsställningen lånade jag av grannen och har haft stor nytta av. Taket är tillräckligt högt för att slå ihjäl sig från. Ett tränat öga (inte mitt alltså) ser kanske att takstolarna är av varierande kvalitet, så innan jag kunde lägga på råsponten fick några av dem bytas ut, helt eller delvis.

På 1800-talet måste de ha haft jättemycket tid så längst ner på varje takstol var reglarna figursågade. Hade jag bytt ut alla hade jag kunnat låta bli detta, men man kan ju inte ha vissa plankor raka och andra inte. Här brände jag en livlina genom att ringa en kompis. Jag kan använda sticksåg, men jag är ingen konstnär.

Gammal.

Ny.

Sedan var det bara att nöta på med råspont och takpapp, så mycket som möjligt inifrån övervåningen, men över nocken blev det att hänga på taket. Därifrån sattes också ströläkt och bärläkt.

Jag hade några olika sorters taksten på lager och efter att ha funderat en stund slutade det med en plattare variant än det ursprungliga enkupiga.

Nu återstår vindbrädor och jag ser det som absolut nödvändigt att få upp dem i höst, för skulle taket blåsa sönder vet jag inte vad jag gör. Som ni ser på översta bilden var det gott om snickarglädje även här. Jag ska absolut få till det, men det är möjligt att jag skruvar upp dem utan figursågning i år och gör klart dem i vår. Jag vill helst göra klart allt nu, men jag drar hellre ut på det än gör ett fuskjobb i höst.

På köpet

När man handlar ska man inte underskatta vad man kan få med ”på köpet”. På ett jobb jag hade fick alla anställda en raclettegrill i julklapp från företaget. Den hemelektronikkedja som på ett bräde fick sälja ett femtiotal sådana runt år 2000 (70-talet var över) måste ha skrattat hela vägen till banken och jag insåg att den här kommer jag aldrig någonsin använda.

Något år senare gav jag bort den i födelsedagspresent till en person som faktiskt påstod sig ha nytta av den, och då fick ju jag också det eftersom jag slapp köpa en present. Men istället för att slå in grillarna hade företaget jag jobbade på lagt dem i tygpåsar från elektronikkedjan. Lagom stora påsar av hög kvalitet. Jag kände direkt att påsen var mer värd för mig än grillen. Jag fick rätt, använde den i många år.

Detta är ändå mitt tydligaste exempel som jag tänkte på häromdagen eftersom det är exakt två år sedan jag köpte hus. Eller rättare sagt, för två år sedan införskaffade jag två fantastiska katter som gett mig glädje varenda dag sedan dess. De kostade 3,5 miljoner, men då fick jag några hus och en bil på köpet.

Svårslagna värmedynor!

Katter är ovanliga på-köpet-varor, men det är mycket lättare att be om extragrejer än att pruta på priset. Jag har flera gånger bett om ett fodral, en extrasladd eller annat tillbehör som ändå går åt och som inte kostar försäljaren så mycket. Fast jag vill ha något argument, som att jag köper många grejer vid ett och samma tillfälle, eller att det är något skönhetsfel på varan. Frågan är fri.

Biblioteksinflation

Som framgått av bloggen är jag en varm anhängare av bibliotek, men även jag har gränser. Bibliotek ska låna ut böcker, men det är logiskt att man kan kopiera där, för ibland kan det ju vara ur en bok och då är det väl fint om man också vid behov kan kopiera ett myndighetsbrev. Så finns internet på bibliotek och det är ju där nutidens texter finns. Och ljudböcker och e-böcker.

Men när Arvika bibliotek tillhandahåller symaskiner känner jag att det gått väl långt. De pratar om hållbarhetsarbete och jag är inte motståndare till det, men ska bibliotek verkligen vara någon slags fritidsgård för alla åldrar?

”Har ni någon bäckforell?”

Förutom att jag är så konservativ att jag anser att bibliotek ska vara tysta (till skillnad från syjuntor) tycker jag att bibliotek åtminstone bör försöka renodla verksamheten. Finns det ett allmänt intresse av att låna/hyra symaskiner kanske en skräddare kan öppna upp för det, eller också just fritidsgårdar. Jag bodde i en bostadsrättsförening med en hobbyverkstad där det fanns en symaskin, det är också helt rimligt.

Tänker bibliotek ge sig in i konfektionsbranschen tycker jag att det är hög tid att dra gränsen för vad de får syssla med. Eller ska bibliotek börja konkurrera med alla privata verksamheter? Kaféer, tvättomater, hyrbilsfirmor, pizzerior...? Jag tycker att vi gör så här istället: bibliotek lånar ut böcker, andra företag och organisationer gör vad de är bra på.

Äppelkriget

Jag berättade att jag var orolig för mitt stora äppelträd förra året eftersom den sammanlagda skörden blev ett tiotal sorgliga äpplen. Problemet (eller ett av dem) verkade vara att trädet aldrig torkade upp. Det var fullt med mossa i trädet och det känns inte som ett bra tecken.

Jag fick massor av tips från er, bl a att jag skulle gräva bort gräsmattan i en cirkel runt stammen och gödsla marken. Nu har det börjat växa igen, men stammen har ändå blivit klart torrare. Som gödsel spred jag ut koskit jag fick från grannen.

Sedan var jag medveten om att trädet behövde beskäras och fick rådet att göra det nu på hösten. Eftersom det jobbet kändes lite för avancerat för mig pratade jag med en biodlarkompis som jobbar som trädgårdsmästare. Nu bar det sig inte bättre än att hon blev gravid och även om jag erbjöd mig att själv såga och klättra bara hon säger hur jag ska göra mår hon för dåligt för att komma hit.

Dessutom var hon väldigt tydlig med att beskärningen helst görs på våren. Jag är osäker på om jag kan lura hit henne då (småbarnsföräldrar verkar ganska upptagna), men den dagen, den sorgen. I höst kan jag åtminstone glädja mig åt en riklig skörd. Det sitter flera hundra stora, saftiga äpplen på trädet och det här är en skörd jag inte tänker missa.

Främst ser jag fram emot äppelpaj, men med dyra syltpriser och en lite svag blåbärsskörd får det bli en hel del äppelmos också, och till det funkar även fallfrukt. Moset fryser jag in och plockar fram efter hand så slipper jag konserveringsmedel.

Jag borde kunna lagra äpplen i källaren också, men eftersom jag har gott om frysutrymme kan jag skära dem i lagom stora portionspåsar och frysa in även det. De är fortfarande aningen för syrliga, men om ett par veckor är de perfekta. Målet är att inte ett enda äpple ska gå till spillo. 

Hästkrafter

I Falun har man haft en häst som klippt kommunala gräsmattor i sommar. Detta efter att hästens ägare sålt in idén, men jag tror att det är bra PR för kommunen. Folk blir glada av att se hästar i arbete och vem gillar inte ”maskiner” som drivs av hö och vars avgaser består av gödsel?

Tusan vet om inte detta kommer att bli en vanligare syn i framtiden. Har ni sett hur det ser ut i en skog efter att skogsmaskiner har skövlat? Det gick väl an förr i tiden när all avverkning skedde mitt i vintern, men det funkar inte i just-in-time-samhället. Spåren efter tunga maskiner i terrängen blir kvar i decennier. Annat är det med hästspår.

Svårt att räkna hem strikt ekonomiskt, men lägger man till miljöaspekten tror jag att ekvationen kan gå ihop. Katter och hundar anlitas som sällskapsdjur på äldreboenden, för att inte tala om av polis och tull, men jag ser fler arbetande hästar i min kristallkula. Vad ser ni i era?