Alltid är det något

Antagligen är jag inte världens mest otursförföljda människa, jag är nog bara en högst ordinär villaägare. Det är snart tjugo år sedan jag bodde i hyresrätt. Normalt är det inte något jag minns tillbaka på med nostalgi, men ibland så.

Det som fått mig att ta fram offerkoftan är att jag behövde köpa nytt kylskåp, eller rättare sagt ett kombiskåp. Lite knepigt eftersom det står i ett fack i köksväggen som är exakt 186x60 cm stort. Större går inte och mindre blir fult. Till slut hittade jag ett skåp till bra pris som hade samma mått som det gamla.

Det jag inte förutsåg (och inte ens med facit i hand tycker att jag kunde förutse) var att olika dörrar bygger olika mycket. Så när det nya skåpet stod på plats upptäckte jag att dörrarna bara gick upp halvvägs.

Det som sedan utspelade sig får mig att tänka på filmen Plankan där två byggjobbare är en golvbräda kort och ägnar en hel dag åt att åtgärda det. Enda skillnaden är att jag behövde över en vecka. Lösningen blev att plocka ut skåpet igen (inte heller det okomplicerat) och på något vis bredda utrymmet med c:a 7 mm. Ena väggen var byggd med en 13 mm tjock gipsskiva. Genom att såga bort den och ersätta den med 4 mm plywood tjänar jag åtminstone i teorin 9 mm. Sagt och gjort.

En vecka senare, med kylhelvetet i vägen mitt i rummet, hade jag sågat, skruvat, spacklat, slipat, spacklat, slipat, spacklat, slipat... maskerat, målat och målat igen. Voilà!

Förutom att skivan kostade mig 258 kr och så lite kostnader för skruv, spackel och annat, så blev det säkert tio timmars arbete och väldigt mycket irritation. Allt detta för att gångjärnen på det nya skåpet är konstruerade på ett sånt sätt att dörrarna går ut längre i sidled än de gamla.

”Prövningar vi möta få,
och vi ofta ej förstå
herrens vägar när han önskar
att vi himlen skola nå.”

Nej, jag kallar inte på högre makter, tyckte bara att texten passade in. Ska jag vara ärlig ropade jag under detta arbete flera gånger på helt andra auktoriteter, på ett lägre våningsplan.

Mammas pojkar

Så hette en ganska medioker Ulf Malmros-film om två vuxna bröder vars mamma curlade dem så effektivt att de stannade i barndomen. Ingen hade berättat för dem om a-kassa, så när de blev arbetslösa var deras första tanke att sjukskriva sig.

Det här är ingen filmblogg och vi behöver inte uppehålla oss vid fiktionen när verkligheten är lika galen. Möt Casper, 26, och Dennis, 24. De bor med sina föräldrar i Märsta, men har stått i bostadskö sedan de var 18. Ännu har dock ingen knackat på och erbjudit dem bostäder. Fast hade det hänt hade de ändå inte kunnat ta dem eftersom de inte har råd med hyra.

Eller har de inte det? Bägge jobbar och får ut 18000 kr/månad efter skatt. Även om de betalar hemma (vilket jag betvivlar, de tycks inte ens städa sina rum) borde de kunna spara 15000 kr, alltså 180000 kr/år. Slår de ihop sina tillgångar kan de spara ihop kontantinsatsen för en tvåmiljonerslägenhet på tio månader! Hade de startat förra gången de gnällde i media om att det är omöjligt att få tag i en bostad hade det redan varit klart.

Så vad är problemet? Ett av dem tror jag är pappan som är med i bägge reportagen och inte verkar lägga en enda procent av skulden för den uppkomna situationen på barnen. Undrar om han någonsin ställt krav på dem. Pappan ”hör av sig till den kommunala bostadsförmedlingen med jämna mellanrum för att höra hur tillgången på mindre hyresrätter ser ut”. Ja, ni läste rätt – pappan gör detta, inte de sedan 6-8 år vuxna barnen.

Det finns barn som tvingas bidra till hushållets försörjning långt innan artonårsdagen och tioåringar som måste ta hand om sina småsyskon för att föräldrarna jobbar dubbla skift. Jag säger inte att det är bra, men det är mångas verklighet.

Här har vi två barbabebisar som sitter som saccosäckar i sina pojkrum, halsar läsk, äter chips och spelar dataspel. Själv hade jag städat innan ett hemma-hos-reportage, men rummen ser ut som om någon sprängt en handgranat i dem. Trots detta har de alltså jobb. Inte välbetalda, men de kan väl för i helvete inte köpa Red Bull för arton papp i månaden?! Med risk för att låta som Jordan Peterson: Skärp er, bädda sängen, städa, vädra, ta en promenad, upprätta en budget, ta er samman och sluta gnäll!

Swish-hasch

Här är en grej där jag inte riktigt har bestämt mig för vad jag ska tycka, så nu ska jag tänka högt så får ni döma mig sedan.

En narkotikalangare har sålt knark via Swish. Listan över de som betalat finns med i förundersökningen och har därmed blivit en offentlig handling. En av köparna reagerar på att hans nummer (och namn?) finns på internet.

Spontant tänker jag som en mamma till en av de andra köparna, att ”det ska vara lite jobbigt att göra dåliga grejer”. Samtidigt stör jag mig på vad offentlighetsprincipen blivit med hjälp av internet. När kvällstidningarna basunerar ut vem som är rikast i din kommun eller när du kan få reda på vad någon tjänar, ifall personen dömts i domstol eller vad hunden heter ifrågasätter jag allmänintresset.

”Ja, blanda inte in mig nu!”

Det allra lägsta kravet tycker jag skulle vara att om jag begär ut offentliga uppgifter om dig borde du få reda på att jag gjort det. Men nu är det ju inte så, jag behöver inte vända mig till en myndighet utan kan gå till ett register som någon annan privatperson upprättat över domstolsuppgifter eller svenskars psykiska ohälsa. Det räcker liksom inte att ”storebror ser dig”, nu ska man bli sedd av kreti och pleti utan att ens veta om det.

Men när det gäller det aktuella fallet är jag alltså mer tveksam. Den upprörde knarkköparen säger att han står för sina handlingar, men ägnar sedan hela intervjun åt att relativisera sitt brott och kallar det för att ”ha det gött någon gång då och då”. Att han skulle bidra till att finansiera kriminalitet förstår han inte alls, ”det får lösas på större instanser” och är i slutändan regeringens fel. Så mycket för att stå för sina handlingar.

Mamman, vars dotter kommit ifrån missbruket, anser att dylika listor hjälper föräldrar och anhöriga att få reda på att deras familjemedlem sitter i skiten och behöver hjälp. Det ser jag som en legitim invändning från en balanserad person med argument för sin sak. Rätt eller fel?

En avslutande reflektion: Ska man handla något som är olagligt att köpa får man väl för i h-vete göra sig omaket att gå förbi en bankomat istället för att swisha. Du köper knark av en langare genom en banköverföring! Har du inte knarkat bort alla hjärnceller bör du göra en annan riskbedömning.

Byggt en honungstork

Honung har inget egentligt bästföredatum om den förvaras mörkt och tillräckligt svalt. Det påstås att man har hittat flera tusen år gammal felfri honung i egyptiska pyramider. Men en viktig förutsättning är att den inte får innehålla för mycket vatten, då riskerar den att jäsa. Det här vet bina som jobbar hela sommaren med att fläkta ut fukten ur nektarn. Vid insamlingstillfället innehåller den fyra femtedelar vatten och resten socker. När de torkat klart är förhållandet det omvända, max en femtedel vatten. När bina är nöjda förseglar de cellerna så att honungen inte ska återfuktas.

Så funkar naturen i bästa fall, men inte alltid. Har bina mycket att göra hinner de inte torka honung, lite som med människor och bokföring. Särskilt svårt är det att få höstens ljunghonung torr. Inte nog med att det blir mycket honung på kort tid, det är dåligt torkväder också. Därför får biodlaren hjälpa till. Förra året satte jag ”blöt” honung på en torkställning bredvid kaminen och riktade en fläkt emot.

Det funkade hjälpligt, men jag förstod att jag så småningom skulle behöva en seriösare lösning. Det behovet kom redan i år. En biodlarkollega har satt en Pax-fläkt i ett lock och placerat det ovanpå en stapel med lådor. Men sådana fläktar är ganska dyra, så jag gjorde en billigare variant med datafläktar.

Jag vet inte hur det är med er, men jag har aldrig kasserat en dator för att fläkten gått sänder. Det är alltid andra skäl, och eftersom jag inte gillar att kasta saker har jag gamla datorhöljen liggande. Jag satte ihop två datorfläktar i min torkanordning. De går på 12 volt så jag kopplade ihop dem med ett bilbatteri. På det sättet behöver jag heller inget eluttag i närheten.

Här har min hösthonung stått i ett par veckor. Under stapeln står ett vanligt element som ser till att luften håller 25-30 grader när datorfläktarna drar den genom ”kupan”. Jag mäter vattenhalten i honungen regelbundet med en refraktometer och plockar undan ramar som är tillräckligt torra.

Det är väl inte riktigt MacGyver-nivå på min fläktlåda, men lite stolt är jag ändå. I version 2.0 kommer jag nog sätta in två fläktar till. Det får plats i det befintliga locket, så det fixar jag på en halvtimme och det borde göra processen ännu effektivare. Time is honey!

Inbrottstips

Varje år sker över tiotusen bostadsinbrott i Sverige, lite fler villor än lägenheter. Det enda man nog kan vara säker på om man drabbas är att polisen inte kommer lägga två strån i kors för att hitta tjuven. Har du märkt upp grejerna med märkpenna och de dyker upp i någon razzia finns chansen, men den är låg.

Bäst är såklart att inte drabbas. Här kommer en lista på förebyggande åtgärder från polisen, men jag tycker att de missar det viktigaste – att jobba på att det inte ska se tomt ut. Detta är något jag får göra för mina grannar varje sommar, eftersom de till skillnad från mig tar semester.

Varje dag grannarna var borta i sommar tömde jag brevlådan och la några minuter på tomten, kollade lås och fönster och vattnade blommor. När jag ändå var där passade jag på att stöka till det lite genom att flytta runt på skottkärror, krattor, leksaker i sandlådan, så att varje potentiell inbrottstjuv med koll ska märka att någon (gissningsvis husägaren) är där varenda dag.

Soptunnor har jag förstått är viktiga också. Tjuvar kan lägga några småstenar på locket. Ligger stenarna kvar efter några dagar slängs inga sopor vilket kan bero på att ägarna är bortresta. Jag läste om någon som upptäckte stenar på sitt soptunnelock och bytte ut dem mot tomhylsor för att skicka ett budskap tillbaka – här bor någon som både har koll och vapen. Så långt har inte jag gått, men när grannarna är på semester ser jag till att deras soptunna aldrig är tom. Dagen efter sophämtning slänger jag en av mina påsar i grannens tunna.

Grannsamverkan tycker jag är allra viktigast, men lampor med rörelsedetektor på tomten är inte heller fel. Det börjar dessutom bli en rimlig kostnad att sätta upp övervakningskameror. De billigaste går på några hundralappar. De är kanske inte jättebra, men det vet ju inte tjuvarna. Inte heller kan de veta om du lagrar filmen/bilderna på minneskort eller om de laddas upp på nätet eller en molntjänst. Förhoppningsvis vänder de när de ser en kamera eller ett larm. Inbrottstjuvar kommer fortsätta att göra inbrott, men vi kan försöka hindra dem från att göra det hos oss.

Regeringen hotar med indraget bistånd

Den svenska regeringen har nu fått en idé som jag tror att exakt varenda skattebetalare tänkt i åratal. Sverige tar med ena handen emot flyktingar från länder som man med andra handen belönar med bistånd, men någon gång händer det att asylsökande från dessa länder inte uppfyller kraven för asyl. Då vill Sverige skicka hem dem igen, men ursprungslandet (som alltså till del lever på svenska skattepengar) vill inte ta emot den. Och här kommer den glimrande idén – sluta då för Guds skull att skicka pengar till det landet!

Jag har själv tyckt detta i åtminstone 30 år och jag var garanterat inte först. Nu har i alla fall regeringen kommit på att man kan ”villkora delar av bistånd med att mottagarlandet tar ansvar för sina egna medborgare och återtar dem när så behövs”. Att man säger att man ska ”villkora delar” och alltså fortsätta att skicka pengar till landet är en gåta för mig, men nu är ju inte ”Tuffe Uffes” regering precis känd för hårdföra metoder så man får väl glädjas åt det lilla.

Personer i den svenska biståndsindustrin tycker såklart att detta är helt förkastligt, men biståndsminister Johan Forssell försvarar sig med att det bara gäller bistånd som går direkt till stater (eller direkt i fickan på någon president eller statstjänsteman) och ”statsnära” aktörer.

Synd! Jag hade mycket hellre sett att man strypt allt bistånd till aktuella länder. Faktiskt nästan allt bistånd överhuvudtaget för jag tror inte på långvarig försörjning av andra länder. Hjälp länder som råkat ut för en naturkatastrof som en jordbävning eller ett vulkanutbrott, men vad hjälper det att år efter år skicka miljoner?

Denna regering påstår att de inte vill att människor ska gå på bidrag eftersom det bara passiviserar dem. Men att skicka 56 miljarder till länder som inte får ihop sin budget ger knappast en aktiverande effekt. Har de dessutom fått svenskt bistånd i 10, 20 eller 30 år är det en rimlig gissning att den främsta effekten blivit att de nu inte bara är fattiga utan också beroende av svenskt bistånd.

Spred rykten för att få betalt för att sluta

Jag inser att det är omoraliskt, fel och helt förkastligt, men håll med om att det ändå var lite kreativt av läraren som spred sexrykten om sig själv för att arbetsgivaren skulle köpa ut honom. I kommun efter kommun tog han jobb som lärare och började sedan sprida ut att han skulle ha kladdat på elever, samt haft sex och varit full på ett kristet läger.

”Fader vår som är i himmelen...”

Notera att han alltså inte betedde sig olämpligt i dessa situationer utan istället valde att hitta på källor som uppgav att så var fallet. Det känns lite som att gå över ån efter vatten. Men hur ogärna man än vill fnissa åt människan är det svårt att låta bli när man hör hur han avslöjats av skolchefen i Östhammar:

”Men hur är det möjligt att facket svarar, att referensen hör av sig, att alla är så oerhört aktiva på mejlen och ger konkreta svar och förslag?”

Alltså, det var inte ryktena i sig som fick henne att reagera utan det faktum att tjänstemän, fackpampar och skolpersonal gjorde sitt jobb, svarade på mejl och betedde på ett sätt man tycker att alla med någon slags yrkesstolthet borde göra. Då kände hon att här är det något märkligt för så här brukar det inte vara.

”Bara lugn, jag är snart ikapp.”

Jag är hur som helst förvånad att inte fler använt den här taktiken och inte bara inom skolvärlden. Dragspelande trubadurer på pendeltågen t ex som spelar-tigger-spelar-tigger istället för att säga:

”Mina damer och herrar, det där var en tjeckisk polska i blandad takt. Nu går min kollega runt med en mössa och samlar in pengar. Skramlar ni ihop en hundring går vi vidare till nästa vagn. Annars kommer vi att framföra Per Gessles 'Här kommer alla känslorna på éeeeeen och samma gång' med panflöjtssolo!”

Och har vi inte alla sett en ståuppkomiker dra skittråkiga skämt och tänkt att vi gärna skulle betala bara fanskapet går av scen nu. Jag har definitivt gjort det, jag har till och med känt sådana komiker. När jag tänker efter har jag nog varit en sådan någon gång. Nu funderar jag snarare på att bli lärare, men bara om jag får sju månadslöner för att sluta ifall jag super och knullar runt.