Skärmtid

Att minimera barns skärmtid känns som en rekommendation som kommit minst en gång om året under hela 2000-talet, men det framställs alltid som nytänkande att barn mår bäst av minimalt med – eller helst ingen – skärmtid. Den här gången är det Barnläkarföreningen som avråder föräldrar från att sätta sina ungar framför en Ipad. Det försenar språkutvecklingen och försämrar koncentrationsförmågan. Kort sagt, ungarna blir lite trögare av att uppfostras av skärmar istället för föräldrar. Men:

”Vi förstår förstås att det här är jättesvårt, för det handlar ju om vad man har för vanor och vad vi har för vanor som vuxna också.”

Så typiskt! Webbsök ”skärmtid” och du märker att alla är överens om att det inte är bra att använda paddor som barnvakter, men om föräldrarna är vana vid att göra det så förstår Barnläkarföreningen om de fortsätter. Gäller det även föräldrar som slår sina barn? Jag menar, det kanske också blir vanebildande och har man väl börjat misshandla är det lätt hänt, ”så då kan man kanske överväga att åtminstone drar ner lite grann på misshandeln”.

Nej, så klart inte! Varför är det då inte samma med skärmtid? Man vet att det inte är bra att sätta barn under fem år framför en dataskärm. Gör inte det då. Verkar det vara enda sättet att få ditt liv att gå ihop tidsmässigt – ändra då på något annat. Förslagsvis något som inte påverkar ditt barns utveckling negativt, för skillnaden mellan det och misshandel är marginell.

Nu får jag kanske ”motargument” av typen ”Hade du haft barn hade du förstått att det inte är så lätt”, men jag köper inte det. Hade jag haft barn hade jag kanske känt mig tvungen att kompromissa mellan logik och samvete, men det rättfärdigar exakt ingenting. För övrigt borde även de allra flesta vuxna släppa skärmen mer och ge sig ut i verkligheten. Blicka framåt, inte nedåt!

Lingonlimpa

Dags för matbröd igen. Jag bakade nyligen limpor och tyckte att det blev så pass gott att jag skulle göra det igen och då passa på att förnya mig lite. Jag fick lingon av en granne som blivit liggande i frysen (lingonen alltså, inte grannen, det är sånt som norrmän i Sverige håller på med, inte svenskar i Norge), så då försöker jag mig på en lingonlimpa. Detta behövs:

85 g smör
2 dl mjölk
3 dl vatten
25 g jäst
5 dl rågsikt
1 dl havregryn
12 dl vetemjöl
1,5 tsk salt
1 msk socker
2 dl frysta lingon

Smält smöret, blanda med vatten och mjölk och värm upp till 37 grader. Lös upp jästen. Blanda i mjöl, gryn, salt, socker och, precis på slutet, lingon. Har du inte färska/frysta lingon kan du använda lingonsylt, men är den köpt ska du nog skippa sockret för då har du fått det på köpet.

Låt jäsa i bunken i en timme. Rulla sedan till två limpor, i formar eller löst på en plåt.

Ytterligare en timmes jäsning, under bakduk. Sedan in i ugnen på 200 grader, i runt en halvtimme (kolla alltid färgen och utgå ifrån det). Pensla med kaffe eller vatten om du har lust.

Ett helt okej bröd även om jag nog inte hade plockat lingon om jag inte ändå hade haft dem hemma. Undrar om det hade funkat med blåbär. Det får jag testa någon annan gång.

Håkan bråkar

Gabriel Odenhammar, kanske mest känd som Håkan-Bråkan och Max Svensson, verkar vara en trevlig kille, men jag undrar hur han tänker när han vill införa något slags obligatoriskt psykologstöd för utrangerade barnskådisar. Varför just dem, ingen tog hand om mig när jag var för gammal för att dela ut reklam. Svensk Direktreklam tog inget ansvar för min mentala hälsa.

Skämt åsido. Enligt egen uppgift gick han på en (1!) audition som vuxen, bröt ihop när han inte fick rollen och utbildade sig istället till flygledare. Han kanske kan glädja sig åt att han inte är den mest misslyckade Håkan-Bråkan i historien. Odenhammar i nutid:

”När jag själv gick från att vara någon som var behövd och eftertraktad som barnskådis till att sedan en dag bli vuxen och telefonen slutar ringa – där hade jag behövt ett helt annat stöd än det jag fick, nämligen ingenting”.

Jag tror inte att ordet/personen han söker är barnkoordinator utan förälder. Det kan omöjligt vara tv-producenternas fel eller ansvar att en barnskådis inte tacklar verkligheten. Alla utmaningar, problem och sorger en människa ställs inför är ett paket vi kallar livet, och stötarna man får i det går inte att lagstifta bort. Men ska jag försöka bli lite filosofisk tror jag att vi hittar en del av problematiken här:

”För många skådisar har det gått hundra nej på ett ja, men jag hade fått hundra ja och aldrig ett nej. Så när jag fick ett nej tog jag det otroligt personligt. Jag hade inget självförtroende i skådespeleriet. Det gjorde att det blev en ohållbar situation.”

Det här tror jag gäller det mesta. Man mår bra av att få kämpa för saker. Det gäller inte minst ekonomi. Ös pengar över ett barn och du kan vara ganska säker på att du skapar en privatekonomiskt oansvarig vuxen.

Köpte en Rolls... typ

För tre år sedan behövde jag en ny hårtrimmer. Jag har rakat skallen ända sedan Gud tog ifrån mig rätten till frisyr för sådär 25 år sedan, så det har gått rätt många trimmers genom åren. De första gick oftast sönder genom att de slutade att ta laddning. Sladdlöst var praktiskt, men inte när de behövde laddas tre gånger per klippning. Andra trimmers har pajat maskinellt, för att någon fjäder eller plastdetalj gått sönder. Två har gått sönder i sladden, så nära maskinen att det inte gått att skarva och så går det inte att öppna.

Då hamnar den här istället.

Det fick mig att ledsna på billigt smäck. Visst, de har oftast bara kostat någon hundring. Två på raken var helt gratis. Det känns ändå trist att handla nytt hela tiden, så till slut fick jag idén att köpa något bättre. Jag ville hitta hårtrimrarnas Rolls-Royce.

Två av varandra oberoende personer nämnde Moser. Bägge hade haft sin klippmaskin i över tio år. Det skulle finnas reservdelar till dem. Jag är inte sugen på att reparera, men bara det faktum att möjligheten finns är för mig bevis på att det är rejälare doningar än helgjutna plastmaskiner från Rusta. Så det blev en Moser, modell 1400.

Jag köpte den för 3-4 år sedan och den kostade runt en femhundring. Redan har den blivit billigare än de sämsta jag haft tidigare som kostat 99 kr, men som inte ens hållit ett år. Jag klipper mig 2-3 gånger per månad, lite beroende på vad jag ska göra och vilka jag ska träffa. Jag känner mig så himla flintskallig när håret runt månen växer ut.

Till dags dato är trimmern helt felfri. Den klipper exakt lika bra nu som första gången, inga delar glappar och den har inte en repa. Som ny! Jag blir förvånad om den inte håller i tio år och då blir den med marginal mitt livs billigaste trimmer (som inte hittats gratis). Jag kommer även fortsättningsvis att sortera prislistor efter lägsta pris, men ibland lönar det sig att skippa de billigaste.

Vindkraftsmuta

Jag vet inte om det var fler än jag som reagerade på nyhetsrubriken ”Danskt bolag satsar 50 miljonerpå att rädda torsken i Östersjön – om de fårvindkraftstillstånd”. Sedan beskrivs, nästan lite roat, hur det danska företaget Ørsted mitt i en upphandling om vindkraft vill ”sockra anrättningen” med 50 millar.

Kom igen nu, ”sockra anrättningen”?! Vanligare ord är besticka, muta, smörja eller varför inte det tydliga ordet korruption? För oavsett om man tror att torsk (eller för den delen människor) kan bromsa klimatförändringar är det väl inget snack om vad som pågår här?

Men kanske inte så oväntat. Vart ska sleven vara om inte i grytan? Jag kommer att tänka på när de vidriga investerarna i tv-serien Exit (som alla borde se) kom på att det finns många härliga skattekronor i vindkraft.

Nu är ju det fiktion, men det vore inte märkligt om den här typen av människor flockas i ”det gröna skiftet”. Fenomenet har ju allt som är intressant för den som vill sko sig – massor av skattepengar, politiker med dålig koll, men intresserade av bra press och godhetspoäng, och inte minst journalister som gärna tillhandahåller gratis marknadsföring och inte precis gräver ihjäl sig. För hur ska man annars tolka ”sockra anrättningen”?

Fack for facks sake

Jag har inget emot facklig organisering. Om anställda vill gå ihop och förhandla tillsammans eller till och med ansluta sig till en större organisation som säger sig vilja hjälpa arbetare i hela landet ska de vara i sin fulla rätt.

Jag kan bara konstatera att i mitt liv har jag aldrig haft nytta av fackförbund. Tvärtom hade mina anställningar funkat mycket bättre om jag hade kunnat göra upp villkoren ihop med arbetsgivaren, utan att behöva ta hänsyn till en förening ingen av oss varit med i.

Och jag är inte ensam om den erfarenheten. Det senaste exemplet är Tesla där IF Metall bestämde sig för att anordna en strejk, men där de anställda inte ställde upp eftersom de inte ser fördelen med IF Metalls fackpampar som mellanhand i personalens dialog med arbetsgivaren.

Att de anställda inte vill ha Metalls kollektivavtal eftersom arbetsgivaren erbjuder bättre villkor borde såklart glädja facket om de fanns till för att främja arbetares villkor. Men det gör de inte, facket finns för fackets skull. Och med risk för att bli beskylld för ”svansretorik” ramlar jag inte precis av stolen när jag ser vilka som fördömer företag och anställda som gör upp utan fackets ”hjälp”.

Jag vill alltså inte förbjuda LO och andra maktfullkomliga politruker från att verka, men företag och föreningar med en bra produkt/affärsidé behöver inte tvinga kunder eller arbetsmarknadens parter att köpa deras produkt. Är den bra kommer den att sälja sig själv utan att man försöker hota sig till inflytande. Just Tesla är jag ändå inte sugen på, men kanske borde jag som kund och investerare undvika företag som skrivit under kollektivavtal eller andra typer av beskyddarverksamhet.

Krisbanken

Tack till kommentatorn med det härligt bittra namnet ”Surgubben” för ämnesförslaget till dagens blogginlägg.

Upplägget med en riksbank fristående från staten kan diskuteras, men det är det system man har valt i Sverige. Kanske är det bra med en riksbank fri från politikers inblandning, men frågan är vad den gör för nytta. Wikipedia:

”Riksbankens syfte är att upprätthålla prisstabilitet och att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. Det är riksbanken som ger ut sedlar, mynt och fastställer referensräntor, till exempel reporäntan. Riksbanken fick 1904 ensamrätt att ge ut sedlar och mynt i Sverige.”

Att trycka sedlar kunde man ha lagt ut på vilket tryckeri som helst, men prisstabilitet låter ju bra. I praktiken har man översatt uppgiften med att hålla inflationen på två procent. Hur går det då? Det korta svaret: Skit! Det lite längre svaret: Skiiiiiiitt!!!

Det går upp och det går ner, och precis som att även en trasig klocka visar korrekt tid två gånger per dygn har inflationen träffat målet någon gång, men inte oftare än att en slumpgenerator hade lyckats lika bra. Och antagligen billigare. Målnivån för Riksbankens egna kapital är 60 miljarder. Nu avslöjar riksbankschef Erik Thedéen att det aktuella värdet är minus arton miljarder!

Osäker på om det var bättre förr.

Detta eftersom Riksbankens höjning av styrräntan gjort att de obligationer de köpt för att ”hålla igång ekonomin” tappat i värde. Minus 18 miljarder är 78 miljarder lägre än plus 60. Vem tror du får skjuta till dessa pengar? Det börjar på ”skattebetalar...” och tillhör du denna grupp är din del av underskottet med god marginal femsiffrigt.

Att komma undan det ansvaret blir nog svårt (även om jag gärna hade försökt), men när underskottet är täckt och krisen avvärjd, finns det verkligen inget bättre sätt?