Till skvallerjournalistikens försvar

Jag har aldrig sett Svenska Hollywoodfruar. Min känsla är att man samlar några luftskallar som ärvt eller gift sig rikt, men det är rena fördomar från min sida. Att en av dem heter Gunilla Persson har jag snappat upp. Hon verkar … inte så trevlig. Återigen, mina fördomar.

Mauri Hermundsson känner jag till från Youtube. Tydligen gör han program för TV4 också. De har jag inte sett, men det förvånar mig inte. Han verkar vara en glad skit, men det jag sett har varit rätt tramsigt. Med andra ord skulle jag inte bjuda in honom och ett filmteam till min mammas begravning. Det gjorde Gunilla, men är inte så nöjd.

Jag tänker på uttrycket ”Den som sig i leken ger får leken tåla”. Mauri må vara en trevlig kille, men han är ju lite av en pajas. När han vill komma och spela in tv för pajaskanalen TV4 kan man knappast vänta sig en finstämd produktion i syfte att hedra hennes mamma. Vänd på det, varför skulle TV4 vilja det, deras affärsidé är att sälja husdjursförsäkringar och casinobonusar.

Apropå bristande logik ...

Gunilla påstår att hon inte godkänt att tv-teamet filmat i kyrkan, men är samtidigt rasande över att de inte visade hela hennes dotters sångframträdande i kyrkan. Du kan inte äta kakan, ha den kvar och dessutom sälja den.

Jag tror att Gunilla i likhet med en mängd andra kändisar tänker att media, eller mer specifikt skvallermedia, är en kanal de kan kalla på när de önskar publicitet och att de då ska visa fram precis de delar de önskar dela med sig av. Det funkar inte så, och på samma sätt kan du inte göra hemma-hos-intervjuer varannan vecka och förvänta dig att bli lämnad ifred veckan därpå.

Telefonkörkort

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag skriver om gamlingar som blivit lurade av bedragare via telefon. Det som gör det lite märkligt denna gång är att det drabbat en nybliven 70-årig tant som verkar helt klar i knoppen.

Eller ja, så sent som förra hösten kandiderade hon till kommunfullmäktige för Vänsterpartiet så något fattas henne uppenbarligen, men vad jag menar är att det inte är en senil 90-åring som glömt hur många barn hon har utan en kvinna som inte var gammal redan när mobiltelefonerna kom, och när Swish lanserades var hon i alla fall under 60. Men det hjälpte inte.

Så vad hjälper? Inte polisen, de skyller som vanligt på bristande resurser, vilket på sikt såklart ger dem ännu mer jobb och mindre resurser att utföra det. Nästan ingen blir åtalad, fastslår reportern i reportaget. Kanske går det att gå från andra hållet. Skulle man inte kunna tänka sig ett kunskapstest för att få skaffa Swish? Eller för den delen bank-ID eller en smartphone. Om folk bara gav fan i att skicka pengar eller lösenord vore ju problemet löst.

När jag läser om det här fallet på nätet såg jag 4-5 andra som berättade att deras föräldrar eller de själva fått samma sms och varit på vippen att gå på skiten. Seriöst, jag har läst om hundratals sådana här fall. Har inte alla det? Tydligen inte, eller också glömmer de bort det i glädjen över att få ett livstecken från sitt barn, om än bara ett sms. Reportern igen:

”Ylva berättar att hon inte har haft så mycket kontakt med sina barn det senaste året, och ignorerade därför varningstecken som hon såg när bedragaren sms:ade henne. Hon pratade aldrig i telefon med bedragaren, utan kontakten skedde bara via sms.”

”Palla snacka med morsan ...”

Där är i alla fall en åtgärd alla med äldre släktingar kan göra redan idag – prata med dem och se till att de lyfter på luren om de är osäkra. Men inte bara då - prata med dem! Hade någon sms:at mina föräldrar och bett dem swisha över pengar till ”min nya mobil” hade de förstått att om jag skaffar nytt nummer så ringer jag och berättar det, och behöver jag ett lån på tiotusentals kronor så drar jag inte heller det via sms. Är folk verkligen så less på sina föräldrar att de inte orkar prata med dem på riktigt?

Ännu en missnöjd Trassla-ägare

Nu ska ju tydligen alla hacka på Tesla, så då hänger jag på. I kriget med svensk maff... fackföreningsrörelse stödjer jag företaget helhjärtat, men de har andra brister.

Ett skotskt par tog sin Tesla till en restaurang. När maten var uppäten fick de inte fart på bilen, vilket Tesla skyller på att det regnade. Vad värre var, det täcktes inte av batteriets garanti eftersom det var väderrelaterat.

Det faktum att de – i Storbritannien, en ögrupp synonym med regn – körde sin Tesla trots att det var regnigt ute kostade dem 17374 pund, närmare en kvarts miljon och en knapp tredjedel av inköpspriset.

Möjligen har paret lite svenskt blod i sig eftersom de knöt händerna i fickorna och betalade. Själv hade jag föredragit en finsk lösning. Den finske Teslaägaren Tuomas Katainen, som fick ett liknande besked, att batteriet var skadat av en diffus vattenskada som inte täcktes av garantin och därför skulle kosta honom ett par hundratusen, han sprängde fanskapet:

Om bilen inte klarar vatten undrar jag hur det är tänkt att man ska göra om man behöver bil till och från jobb. En Tesla köper man väl för att man bryr sig om miljön, eller vill visa omvärlden att man bryr sig om miljön. Är man tvungen att köpa en bensin- eller dieselbil att ha standby utifall att det regnar, snöar, blåser eller är någon annan form av väder ute, då blir det svårt att motivera Teslaköpet med miljöargument.

Rasande bopriser?

När det nu snackas om fallande bostadspriser och en eventuell krasch dras paralleller till nittiotalskrisen. Skillnaden är att det aktuella prisraset på tolv procent knappt är att betrakta som en krusning, men det skulle kunna bli mycket, mycket värre.

Då som nu gäller det att ha marginaler för att vara på den vinnande sidan. Det finns nämligen ingenting som heter ”köparens marknad”, inte säljarens heller. När det kommer till förhandlingar bör man se till att inte vara den som måste köpa eller sälja. Nu är det ju inte så enkelt, bostadsaffärer görs inte i ett vakuum. Om alla andra dumpar sina bostäder påverkar det priset på din med. Man kan dock sträva efter att vara så oberoende som möjligt. Ekonomerna i det länkade reportaget pratar om att säljarna än så länge har råd att vänta in rätt pris och att det håller priserna uppe.

Det där blev tydligt för mig när jag sålde två lägenheter, 2020-2021, i ett område med allt sämre rykte. På den ena hade jag sjutton offentliga visningar och snudd på lika många privata. Jag fick skambud 30 procent under utgångsbudet, men förklarade igen och igen för de budande blodhundarna att får jag inte det jag vill ha väntar jag. Bostäderna är utan lån och ingenting hindrar mig att avvakta i flera år om det skulle krävas.

Okej, jag tyckte att jag behövde sälja åtminstone den ena för att komma iväg till Norge för att hitta mig ett nytt liv med tillhörande bostad, men i stort sett talade jag sanning. Jag behövde inte paniksälja och åtminstone någon av spekulanterna var så stöddig att jag till slut var sugen på att säga att han hade behövt ge en miljon mer än de andra för att jag ens skulle överväga att sälja till honom.

Jag blev inte supernöjd med någon av affärerna, men jag fick det jag begärde och jag hoppas att jag aldrig behöver sälja en bostad i panik. Oavsett vad man betalat för något eller vad det värderats till är marknadsvärdet aldrig högre än vad någon är beredd att betala. Det som skiljer bostäder från det mesta annat är att prislappen oftast är på ett högre belopp än både säljare och köpare har. Jag tror på att inte handla för mer pengar än jag har. Det är svårt med bostäder, men jag är väldigt tacksamt att jag kunnat det hittills.

Sila mygg och svälja dynamit

Nog är det märkligt ändå. Jag tycker att det mesta i Sverige kräver tillstånd. Som husägare kunde jag knappt bygga en altan utan tillstånd trots att den inte kunde ses från tomtgränsen och när jag skulle bygga ut huset var jag tvungen att ha minst 230 cm i takhöjd. Egentligen 240 cm, men byggnadsnämnden kunde ge mig dispens för takhöjden i mitt eget hus. När man ska legitimera sig räcker det inte ens alltid med ID-kort, man kan behöva komplettera med personbevis också (och då finns en mängd olika beroende på syfte).

Jag skulle kunna rabbla exempel på kontrollsamhället en halv dag, men det behövs inte för jag vet att alla vuxna svenskar har egna. Detta som motvikt mot en nyhetsnotis om en man som stoppades med 270 kilo dynamit.

Drygt hälften hade han köpt med ett tillstånd som gått ut för över ett år sedan, och det var inte första gången har det visat sig nu. Kommunen som dragit in mannens tillstånd har ingen skyldighet att informera sprängämnesförsäljarna som i sin tur inte har skyldighet att kontrollera. Går du på banken för att ta ut dina egna pengar frågar de vad du ska använda dem till, men inte när du köper ett par hundra kilo dynamit.

125 kilo hade hans kompis snott från sin arbetsplats. Vad är det för lekskola där man kan plocka ut 125 kilo dynamit utan att det märks?! Ett handeldvapen ska vara inlåst i ett godkänt vapenskåp, men dynamit kan man tydligen förvara hur som helst utan minsta bevakning.

Jag kommer att tänka på när jag för 25 år sedan skulle hämta posten åt det företag jag jobbade på. Hon som brukade göra det var sjuk och jag erbjöd mig att göra en insats. Väl framme på posten kände de inte igen mig. Förståeligt, jag hade aldrig hämtat posten tidigare och jag bodde inte i byn. Så de bad mig att legitimera mig och ringde mitt företag för att kolla att jag verkligen jobbade där. Proceduren tog en dryg minut.

Men det är klart, det var ju leverantörsfakturor och reklam, inte dynamit nog för att spränga ett helt hus. Nu tycker jag nästan att det är konstigt att det inte sprängs mer i Sverige. Kanske borde det kontrollsamhälle som så effektivt ser till att folk får krångla för att få använda sina egna hus, pengar och andra ägodelar göra en liten uppryckning på områden som faktiskt betyder något.

Vad gör man med pumpa?

1-2 gånger i månaden köper jag mjölk och ägg av grannen och senast kom hon med en pumpa som hon undrade om jag ville ha. Hon hade satt några frön på måfå och tydligen hade skörden blivit riklig. Hon var osäker på om just det här exemplaret blivit tillräckligt moget, men eftersom den utsatts för frost var det inget att vänta på.

Inte var den liten heller.

Jag har en känsla av att anledningen till att folk skär ljuslyktor av pumpor är att de är rätt värdelösa livsmedel, men de lär vara nyttiga med höga nivåer av A- och C-vitamin, kalium och lite annat.  Jag tackar inte gärna nej till gratis mat, så det är klart jag ville ha den. Jag började söka på nätet vad man faktiskt kunde använda den till och fick förslag som pumpasoppa, pumpapaj, pumpacheesecake, pumpavåfflor (det var familjen Mandelmann) och pumparisotto.

Jag hade (som vanligt) ont om tid och valde en enkel utväg. Eller två faktiskt. Det man ”ska” använda av pumpan är fruktköttet medan man skär bort det trådiga ”kärnhuset”, men när jag gjorde det kom jag på att jag hört någon äta rostade pumpakärnor. Så jag tog vara på dem och ställde dem på kaminen med lite olja och salt. Funkar lite som chips.

Fruktköttet mixade jag och blandade till en färs med tomatkross, matolja, vetemjöl och kryddor. Det formade jag till biffar jag stekte. Först på spisen för att ge dem stekyta, men eftersom jag tyckte att de blev lite degiga i konsistensen la jag därefter biffarna på plåtar som jag satte i ugnen i en kvart.

Jag kommer inte att börja odla egna pumpor för att göra en årlig tradition av detta, men de blev ändå helt okej. Antagligen serverar jag dem med stekt lök och pasta eller potatis. Vad jag vill säga med detta är inte i första hand att här har ni två kanonrecept på pumpa utan att när ni blir erbjuda något gratis, vare sig det är mat eller något annat, tacka ja och försök göra något bra av det.

Skärmtid

Att minimera barns skärmtid känns som en rekommendation som kommit minst en gång om året under hela 2000-talet, men det framställs alltid som nytänkande att barn mår bäst av minimalt med – eller helst ingen – skärmtid. Den här gången är det Barnläkarföreningen som avråder föräldrar från att sätta sina ungar framför en Ipad. Det försenar språkutvecklingen och försämrar koncentrationsförmågan. Kort sagt, ungarna blir lite trögare av att uppfostras av skärmar istället för föräldrar. Men:

”Vi förstår förstås att det här är jättesvårt, för det handlar ju om vad man har för vanor och vad vi har för vanor som vuxna också.”

Så typiskt! Webbsök ”skärmtid” och du märker att alla är överens om att det inte är bra att använda paddor som barnvakter, men om föräldrarna är vana vid att göra det så förstår Barnläkarföreningen om de fortsätter. Gäller det även föräldrar som slår sina barn? Jag menar, det kanske också blir vanebildande och har man väl börjat misshandla är det lätt hänt, ”så då kan man kanske överväga att åtminstone drar ner lite grann på misshandeln”.

Nej, så klart inte! Varför är det då inte samma med skärmtid? Man vet att det inte är bra att sätta barn under fem år framför en dataskärm. Gör inte det då. Verkar det vara enda sättet att få ditt liv att gå ihop tidsmässigt – ändra då på något annat. Förslagsvis något som inte påverkar ditt barns utveckling negativt, för skillnaden mellan det och misshandel är marginell.

Nu får jag kanske ”motargument” av typen ”Hade du haft barn hade du förstått att det inte är så lätt”, men jag köper inte det. Hade jag haft barn hade jag kanske känt mig tvungen att kompromissa mellan logik och samvete, men det rättfärdigar exakt ingenting. För övrigt borde även de allra flesta vuxna släppa skärmen mer och ge sig ut i verkligheten. Blicka framåt, inte nedåt!