Till skvallerjournalistikens försvar

Jag har aldrig sett Svenska Hollywoodfruar. Min känsla är att man samlar några luftskallar som ärvt eller gift sig rikt, men det är rena fördomar från min sida. Att en av dem heter Gunilla Persson har jag snappat upp. Hon verkar … inte så trevlig. Återigen, mina fördomar.

Mauri Hermundsson känner jag till från Youtube. Tydligen gör han program för TV4 också. De har jag inte sett, men det förvånar mig inte. Han verkar vara en glad skit, men det jag sett har varit rätt tramsigt. Med andra ord skulle jag inte bjuda in honom och ett filmteam till min mammas begravning. Det gjorde Gunilla, men är inte så nöjd.

Jag tänker på uttrycket ”Den som sig i leken ger får leken tåla”. Mauri må vara en trevlig kille, men han är ju lite av en pajas. När han vill komma och spela in tv för pajaskanalen TV4 kan man knappast vänta sig en finstämd produktion i syfte att hedra hennes mamma. Vänd på det, varför skulle TV4 vilja det, deras affärsidé är att sälja husdjursförsäkringar och casinobonusar.

Apropå bristande logik ...

Gunilla påstår att hon inte godkänt att tv-teamet filmat i kyrkan, men är samtidigt rasande över att de inte visade hela hennes dotters sångframträdande i kyrkan. Du kan inte äta kakan, ha den kvar och dessutom sälja den.

Jag tror att Gunilla i likhet med en mängd andra kändisar tänker att media, eller mer specifikt skvallermedia, är en kanal de kan kalla på när de önskar publicitet och att de då ska visa fram precis de delar de önskar dela med sig av. Det funkar inte så, och på samma sätt kan du inte göra hemma-hos-intervjuer varannan vecka och förvänta dig att bli lämnad ifred veckan därpå.