Ciabatta-bak

Matbröd och matbrödsrecept kan man aldrig få för många av. Dagens uppgift: Ciabatta. Det lär betyda toffel på italienska, men det kan ju vara gott ändå. Detta behövs:

vatten, 5 dl
jäst, 25 gram
vetemjöl, 8 dl
rågsikt, 3 dl
vetekli, 1 dl
matolja, 2 msk
salt, 2 tsk

Mjölet kan man laborera med, men för att få den seghet i brödet som är karaktäristiskt för ciabatta krävs gluten och då vill man inte ha för lite vetemjöl.

Värm upp vattnet till 37 grader, lös upp jästen i det och häll därefter på alla andra ingredienser.

Sedan är det viktigt att bearbeta degen länge för att få sega glutentrådar. Jag som har en slags bakmaskin nöter på i fem minuter. Med vanliga degkrokar bör man nog lägga på några minuter till, och med tanke på hur kladdig degen blir skulle jag inte rekommendera att knåda för hand.

Jäs under bakduk i minst en timme. Stjälp sedan ut degen på ett mjölat bakbord. Snåla inte med mjölet, då kommer du få skrapa loss degen. När degen ligger på bordet mjölar du även ovanpå degen och klappar ut den till en jämn kaka med 1-2 cm tjocklek.

Skär den i fyrkanter, typ.

Upp med bitarna på en plåt. På med en handduk och jäs en timme till, eller mer.

In i ugnen på 225 grader och låt den stå där i c:a en halvtimme, tills du är nöjd med färgen.

Ett relativt enkelt bröd att baka, inga konstiga ingredienser och lätt att få till. Jag kommer definitivt att göra det igen.

Begagnade gravstenar

Allt fler vill välja att sätta begagnade gravstenar på sina anhörigas gravar. Man får väl anta att de tänkt slipa om dem först. Annars måste namnet stämma och texten i övrigt vara allmänt hållen:

”Född: ja. Död: också.”

”Jag tror det här är hennes grav.”

Men som så många gånger förr gör krångliga regler att det i princip är omöjligt. Idag är det Länsstyrelserna som bestämmer vad kyrkogården ska göra med utrangerade gravstenar, och nu vill en gubbe i Svenska kyrkan att makten ska gå över till kyrkogårdsförvaltningen.

Det fattar inte jag. Det är ju de anhöriga som köper stenen och det är ingen billig historia utan kostar 10000-30000 kr. Min familj hade en sten fram till för några år sedan då kyrkan ville ha ännu mer betalt för att ha kvar den. Grejen är att ingen nu levande har träffat gubben i graven och nu finns ingen som kan sköta om graven. Man kan betala kyrkan för att göra det, men till vilken nytta om ingen anhörig kommer på besök?

Så vi valde att säga upp hyresavtalet och jag har faktiskt funderat över vad som hände med stenen. Jag hade tillräckligt med flyttgods att köra över landsgränsen utan att ta med en gravsten, även om den hade kunnat bli en rätt maxad pizzasten.

Nåväl, det var inte en helt seriös fundering, men nog hade jag uppskattat om Svenska kyrkan hört av sig och frågat vad de skulle göra med stenen. Eftersom jag var familjens gravansvarige de sista åren vet jag att de har mina kontaktuppgifter, för de var rätt envisa med att de ville ha betalt. Men när det kom till stenen – inte ett ljud.

Jag kanske minns fel, men lyder inte sjunde budet ”Du skall icke stjäla”? Jag måste ha missat det finstilta som sa att Svenska kyrkan alltid är fri från skuld och kan kasta första stenen. Eller stjäla den.

Ovälkomna anhängare

När jag var ung var Adidas högsta mode. Nästan inget sammanhang var för högtidligt för att inte bära träningskläder, bara de kom från Adidas. Enda undantaget var ryggsäcken där det istället var Salomon som gällde. Hade man inte Salomonryggsäck var man ett hopplöst fall och töntigast av allt var såklart Fjällräven Kånken.

Tiderna förändras. Nu är Kånken skitdyra och märket Adidas förknippas framförallt med gängkriminella invandrare som ofta omskrivs som ”Adidaskrigare”. Men tydligen håller det på att ändras och Haglöfs är på väg in. För mig känns det som ett kvalitetsmärke för människor på tur i naturen, inte i betongdjungeln, men det har till och med kommit in i gangsterrappen även om just den textförfattaren hade svårt att stava:

”Fuck en förrädare,
Hagalöfs på jackan, då det en av ortens ägare.”

Fenomenet kallas ”hatejacking”, när skräpmänniskor exploaterar framgångsrika märken. Fatta vad motigt när du byggt upp ett varumärke under flera år och plötsligt kopplas det ihop med en grupp du och många andra föraktar. Vad tusan gör man åt det? Ingenting antagligen, väntar och hoppas att det blåser över. Men det kan ju ta generationer. Adidas är kört för mig för alltid. Tacka vet jag Daiads eller ännu hellre Pmua.

Bank som förtjänar bank

Kontanter är ett giltigt betalningsmedel. Till och med Riksbanken gick nyligen ut till försvar för kontantanvändare, och de har sannerligen inte känts som kontanternas främsta företrädare det senaste decenniet (även om de såklart borde vara det).

Trots det fortsätter banker att jävlas med kunder som vill använda vanliga pengar. Det senaste exemplet är entreprenören Christian Utbult som kastades ut från Länsförsäkringar Bank. Detta för att han haft mage att sätta in kontanter på sitt konto. När banken frågade varifrån pengarna kom redovisade han detta, men det skiter Länsförsäkringar i och hänvisar till penningtvättslagen, som Christian såklart inte brutit mot.

Generellt tycker jag att företag ska kunna få säga nej till vilka kunder de vill utan att förklara sig, men banker är lite speciella. De är hårt reglerade av lagar och en del av en samhällsservice vi inte kan klara oss utan. Får de minsta problem med sin ekonomi tvingas vanligt folk rädda dem via skattsedeln och då ska bankerna heller inte kunna neka en kund att ha ett konto där. Särskilt inte när kunden utan dröjsmål svarat på bankens frågor och varit så behjälplig han bara kan.

Att de inte förklarar sitt agerande när Sveriges Radio ringer tyder på att de fattar att de inte har någonting att komma med. Mer än välbetalda jurister såklart, men jag hoppas att Christian och andra drabbade tar strid. Nu får det vara nog!

Däckbytarkrig

Varje år vid den här tiden är tidningarna fyllda av artiklar om människor som står och köar för att byta till vinterhjul. Så även i år, men jag har bloggat flera gånger om ämnet och tycker att jag fått sagt allt jag vill ha sagt, så jag tänkte inte göra det i år. Istället lag jag upp en tweet.

Lite provokativt, det medges. Och jag kan villigt erkänna att det kan finnas anledningar att lämna bort bilen för att byta hjul, förutsatt att man slipper köa i flera timmar. Har man tjänstebil eller leasingbil ingår det antagligen i avtalet. Vidare kan man vara fysiskt ofärdig på något vis eller bara tycka väldigt illa om att byta själv.

Men som sagt, det blir dyrare att lämna bort jobbet och om det dessutom tar längre tid blir enda uppsidan att man slipper tvätta händerna, och jag tycker att det blir lite underhållande när ett intervjuoffer i arbetsför ålder berättar att han väntat i fyra timmar, men att ”det finns ju ingen annan utväg”. För det finns det ju.

Döm om min förvåning över reaktionerna! Över fyrahundra ”gilla” är inte extremt, men ganska mycket. Särskilt som jag inte uppfattade detta som en stor grej, jag hade inte trodde att den skulle ge en tiondel av reaktionerna. Men det som verkligen skiljde ut sig var att jag fick 122 svar, nästan 30 procent av antalet ”gilla”. Vanligtvis brukar jag kanske få ett svar per tjugo ”gilla”, inte ett per tre, men här kände sig Fan och hans moster tvungna att berätta sin syn.

Det fanns de som höll med mig och berättade att de alltid bytt hjul själva, några som berättade varför de slutat att byta själva (ryggproblem eller risk för ryggskott, platsbrist, däckfirmornas kompetens att bedöma mönsterdjup osv) och en hel hög med människor som kallade mig dryg, idiot, kräk mm. En 75-årig dam tyckte att hennes ålder gav henne frikort, och när jag berättade att min mamma var med och bytte däck tills hon blev 80 svarar hon: ”Jamen det var duktigt av henne. Trist att hon fick en sådan usel son.” Och så den här sköningen:

Jag gissar att han (för jag tror att det är en han) varken är långtidssjuk eller handikappad. Otrevlig däremot, så det räcker och blir över. Jag är varken gjord av sten eller teflon. Jag tycker att det är obehagligt att bli kallad usel och dryg idiot även om jag vet att man inte ska ta anonyma människor på nätet för seriöst. Jag har lärt mig att man inte bör brottas med en gris. Bägge blir skitiga och grisen gillar det.

Istället blir jag mest fascinerad över varför de låter mig, en person de inte känner, att genom en enda tweet provocera dem till att gå i barndom. Jag tror (och nu kommer jag att låta självgod, vilket jag förresten också blev kallad i tråden) att de innerst inne grubblar på om jag har rätt. Särskilt män tycker ofta att man ”ska” utföra grundläggande service på bilen. Huruvida det är så får var och en bedöma, men jag har svårt att tro att den som är trygg i sina val vill öppna regelrätt krig för att valen ifrågasätts.

Årets sista strid i äppelkriget

Sedan förra avsnittet av ”äppelkriget” har det blivit dags för slutskörd. Det var närmare hundra kilo äpplen kvar, men jag hade bestämt mig för att försöka få ner allt, så det var bara att börja plocka.

Tyvärr hann jag inte klart innan trädet dränktes i snö.

Att försöka skaka ner snö utan att skaka ner äpplena, och därefter plocka äpplen med blöta handskar på väg att stelna var ingen lek, men ner kom de. De enda äpplena jag lämnade kvar var de som var i för dåligt skick, där fåglarna redan tagit halva eller mer.

Alla äpplen som var någorlunda oskadda slogs in i tidningspapper och packades ner i lådor som ställts i källaren.

Resten av äpplena hackades antingen ner i portionsförpackningar och lades i frysen, eller kokades upp till äppelmos. Jag brukar frysa även moset, men nu börjar det bli riktigt trångt i frysarna och eftersom flera, bl a i mitt kommentarsfält, sagt att man kan konservera äppelmos utan konserveringsmedel bestämde jag mig för att prova det. Jag följde de beskrivningar jag hittat genom att koka glas och lock.

Därefter skopades det varma moset ner i de lika varma burkarna.

Så på med locket och ställa dem uppochned för att svalna. Så återstår bara att hålla tummarna för att de inte börjar mögla, för jag måste erkänna att jag inte är helt säker på det.

Hur som helst har jag nog fryst äppelmos så att det räcker till morgongröten fram till sommaren, men det ska bli kul att se om konserveringen och tidningsmetoden funkar. Jag är skeptisk till konserveringsmedel, men gillar idén av att spara sommarens skörd så att man har mat övriga året.

Andra knallesäsongen igång

Så har jag inlett andra året som marknadsknalle genom att sälja min honung på en marknad i helgen. Kanske lite ringrostig, men i stort sett vill jag ge mig själv godkänt. Jag vet inte om jag blivit en bättre säljare, men jag har fått mer rutin på att packa, rigga upp osv. Förra året glömde jag saker varenda gång, allt från verktyg och lampor till kaffe och matsäck. Tur att honungen var med i alla fall.

Provriggning i ladan.

Roligt att träffa kunder, men roligast är nog ändå att träffa nya och gamla bekantskaper bland övriga säljare. Det spänner från heltidsproffs till pensionärer och hobbyfolk, och säljs allt från elektronik och konst till mat och hudvårdsprodukter. För den som vill kan jag rekommendera ”knallandet”, oavsett om du producerar något eller vill sälja andras produkter.

Tyvärr var vädret inte så roligt. Det vet man ju aldrig när man anmäler sig. Surt att frysa i snålblåst, regn eller snö (ibland alla tre på en gång), men värst är att det såklart påverkar försäljningen. Det här var tredje gången jag stod på det här stället, första gången för ett år sedan, andra gången i våras och så nu. November 2022 var det kanonväder med sol och värme, i april var det aprilväder, vilket ledde till mer än halverad försäljning.

”Får man gå hem snart?”

I år var vädret inte riktigt lika dåligt, men nästan. Glädjande att försäljningen ändå tog sig. Inte så bra som förra året, men jag sålde drygt 25 kilo på två dagar. Nu återstår minst tre marknader fram till jul. Gissningsvis har jag sålt 100-150 kilo honung då, och i så fall kommer det vara luftigt på lagret och fullt i plånboken.