Varför funkar Sverige?

Jag undrar ibland över hur det kommer sig att Sverige funkar. Det hade kunnat funka mycket bättre – det har funkat mycket bättre – men landet finns kvar, en och annan tillgodogör sig vettiga kunskaper i skolsystemet, det händer att människor får bra vård i rimlig tid och vanligtvis svarar de ganska snabbt på 112.

Detta samtidigt som man har fler myndigheter än nästan alla andra länder, fler politiker per capita, högre bistånd och olönsam invandring, inte bara sett till att Sverige är ett litet land utan också i absoluta tal! Det har lett till ett av världens högsta skattetryck i kombination med att man som skattebetalare får ganska lite för pengarna, vilket skrämmer både företag och driftiga människor bort från Sverige.

Så varför har inte Sverige brakat samman? Var är systemkollapsen/samhällskollapsen som det pratats om i många år? En ledtråd tror jag att vi hittar här:

”Ekot kan avslöja att gamla och slitna spårväxlar, som Trafikverket skulle ha bytt ut för uppemot tio år sedan, fortfarande används inom järnvägen.”

Det här vet jag att det pratades om redan för trettio år sedan, kanske under finanskrisen, att ”just nu” skulle man skjuta upp järnvägsunderhåll. Jag tänkte redan då att det här låter som dålig ekonomi på sikt. Men på kort sikt funkar det ju att slarva med underhåll, skära i försvaret, plocka bort beredskapslager osv. Tills verkligheten hinner ikapp.

”Tågtrafiken börjar likna ett u-land” säger en s-politiker i Göteborg som i vanlig ordning skyller allt på sittande regering, men det här har såklart pågått under regeringar från bägge håll. Det blir så när politiker tänker i fyraårscykler.

Ingen vettig människa skulle behandla sitt hus på det här viset, låta bli att måla fasaden eller låta taket regna in för ”det blir inte svartmögel i år”, men när det gäller ett helt land går det fint. Man skjuter på nödvändiga kostnader och får betala dem mångdubbelt senare. Tur att det är med andras pengar.

Grötbullar

Då och då ser jag matbröd där gröt är en av ingredienserna och tänkte att det måste jag prova, och nu slumpade det så att jag fick ett recept på sådana här grötbröd av en omtänksam människa. Nu kör vi, detta behövs:

havregryn, 3 dl
vatten, 5 dl
matfett, 75 gram
mjölk, 3 dl
jäst, 25 gram
salt, 2 tsk
sirap, 2 msk
vetemjöl, 12 dl

Först gör man gröt genom att koka upp havregryn och vatten. Därefter klickar man i matfettet som får smälta i gröten. Jag gör alltid havregrynsgröt i mikron, men nu skulle det ju smältas smör och då blev det spisen. Nästa gång blir det nog mikron igen, jag tycker att det är så mycket enklare.

Värm mjölken fingervarm och lös upp jästen i den. Sedan blandas alla ingredienser – gröten, jästmjölken, mjölet, saltet och sirapen. Tänk på att jästen är värmekänslig så att du inte häller ihop den med het gröt för då dör den.

Mixa med degkrokar eller degmaskin av något slag och låt sedan degen jäsa under bakduk i 45 minuter.

Dela upp degen i lagom antal bitar. Jag körde på 18 (på c:a 80 gram vardera) för att det skulle gå jämnt upp med två plåtar. Forma dem till runda bröd, platta eventuellt till dem lite. Mera jäsning, minst 30 minuter till.

Sätt ugnen på 200 grader (receptet sa 230, men jag vågade inte det) innan du penslar bröden med vatten och strör på lite havregryn. Det där sista kan du hoppa över om du inte orkar.

In i ugnen tills de ser klara ut. För mig blev det 20 minuter.

Projekt maträddning!

Jag tänkte skaffa sand för att i den förvara de morötter jag skördat. Jag tog reda på var det fanns, men har inte hunnit, orkat eller brytt mig tillräckligt mycket. Jag har ätit väldigt många morötter, men nu kunde jag konstatera att de som låg kvar i bunkar i skafferiet började se väldigt sorgliga ut. Jag anade till och med någon mögeltråd på.

Men intet skall förfaras! Jag kommer ihåg att min mamma ofta räddade grönsaker genom att steka eller koka upp dem. Inte bara grönsaker, även en restad kötträtt kunde hettas upp och därigenom hålla några dagar till. Det här var på den tiden man inte slängde hälften av sin inköpta eller odlade mat i soporna.

Morötter som börjat bli mjuka kan få nytt liv genom att läggas i kallt vatten, men de här var lite för många och lite för sorgliga. Så det jag gjorde var att först skala dem. Det brukar jag aldrig göra med rotfrukter, mer än för att få bort skador, men nu kändes det rätt. Därefter la jag dem i iskallt vatten ett tag.

Därefter skar jag dem i lite mindre bitar (de minsta morötterna fick gå med oskurna) och kokade dem. Inte färdigt, bara några minuter, för jag tror inte att man ska frysa rå morötter, de blir antagligen helt mosiga då. Men det är dit de ska, till frysen i lagom stora portionspåsar så att jag kan ta upp en i taget. Att knapra morötter som snacks får jag vänta med till nästa skörd, men att finhacka till mat, stuva eller göra morotsbiffar tror jag ska funka alldeles utmärkt.

Familjetiggeri AB

SR berättar om en romsk kvinna som, vad jag förstår, haft som ”jobb” i minst sju år att tigga utanför Systembolaget i Sundsvall. Maken samlar ved i skogen. Tillsammans har de tio barn och tjugo barnbarn, varav ingen gått ut grundskolan.

Alla i inslaget, såväl kvinnan som barnen och reportern konstaterar att det här inte blev helt lyckat, men ingen har någon idé på vad man kunde ha gjort annorlunda. När kvinnan ”jobbat” i Sundsvall passar (enligt henne) barnen på att gifta sig i smyg och skaffa barn. Den femtonåring som SR intervjuade när hon var 8 är nu gift och har ett barn. Hennes mamma säger att flickan kommer att ha tre ungar till innan hon fyllt tjugo. Det tycks vara en naturlag.

Eftersom ingen i inslaget har några idéer tänkte jag försöka hjälpa dem lite. Har man inga riktiga jobb är det inte vettigt att skaffa tio barn. Har man tio barn ska man ta hand om dem och då är det inte klokt att under långa perioder åka till andra sidan av Europa.

Några frågor: Är barnuppfostran ett okänt begrepp för dessa människor? Enligt vilken lag kan barn på 15 år och kanske ännu yngre gifta sig utan sina föräldrars vetskap? Vad kostar kondomer i Rumänien? Jag försöker att inte lägga några värderingar här, jag vill förstå.

Men jo, här kommer frågor med underliggande värderingar: Är det inte tre månader ”EU-migranter” har rätt att uppehålla sig i ett annat EU-land? Kvinnan verkar ha tillbringat merparten av sin tid i Sundsvall sedan 2016, utanför en och samma butik. Har ingen märkt att det är samma kvinna? Har ingen polisanmält? Varför har inga svenska myndigheter reagerat?

”Ser ni något?”

Både mamman och dottern som intervjuas låter precis som deltagare i svenska Lyxfällan. De vet inte hur någonting gick till, det bara hände liksom. Hux flux hamnade de där de är, ingenting kan de göra åt det och därför är de offer. Där ser man.

Gå inte bananas i kommentarsfältet nu. Ni ansvarar själva för vad ni skriver, men håller ni er inte innanför lagen kommer jag att radera och stänga.

Stackars Björn …

Jag uppmärksammades i kommentarsfältet på en snyftartikel om Björn, som vädjar till Kronofogden om att ge honom en betalningsfri månad så att han kan ge dottern ”en riktig jul”. En sådan måste tydligen, i alla fall i Björns värld, kosta en massa pengar.

Hur synd är det då om Björn? För några år sedan köpte han en Audi S4. Detta genom att ta ett blancolån på, för ett säkerhetsfritt lån, svindlande 700000 kr. När Björn förlorade jobbet kunde han inte längre betala månadskostnaden (och hur hög den är tycker inte reportern var en relevant uppgift). Björn fick sälja bilen för halva priset och satt kvar med ett stort lån på en bil han inte längre ägde, vilket ledde till att han inte heller klarade av att betala hyran. Sedan är det svårt att hänga med i svängarna:

”Jag kan inte ha en enda utgift utöver hyra, mat och annat grundläggande. Jag får behålla 17000 kronor efter att fogden har fått sin del. Det ska täcka en hyra på 8000, elen som går upp och ner, maten, lite hygien, busskort, mobil och sådant. Björns tillvaro är skral.”

17000 kr i nettolön är mer än väldigt många pensionärer. Själv har jag oregelbundna inkomster, men förutom när jag köpt bostäder eller kapitalvaror har jag aldrig haft en högre månadskostnad än 17000, oftast inte ens hälften. Efter hyra har Björn 9000 kr. Elen går mycket riktigt upp och ner, men bor han i en hyreslägenhet lär den inte vara särskilt hög. Om jag är generös tänker jag att Björn skulle kunna få lägga 4000-5000 kr på mat, inkluderat dotterns mat varannan vecka. Efter kostnader för ”busskort, mobil, och sådant” har han åtminstone 3000 kr kvar. Vad är skralt med det?

”Han berättar att han var ute och letade pantburkar i går kväll för att ha råd att köpa kaffe att bjuda på under dagens intervju.”

Min egen skörd en vanlig löprunda.

Är Björn möjligtvis spelmissbrukare eller alkoholist? Annars förstår jag verkligen inte. Visst, han är inte rik (även om han antagligen tillhör världens rikaste tiondel), men att han inte skulle ha råd att baka pepparkakor med sin dotter blir bara för dumt.

Vi får inte reda på dottern ålder (heller), men utifrån artikeln gissar jag på 10-12 år. Tillräckligt gammal för att förstå ifall pappa på ett pedagogiskt sätt förklarar att det är kärva tider efter att han levt över sina tillgångar, och tillräckligt ung för att uppskatta julen utan att den blir lika dyr som alla kompisars familjer. På köpet kanske hon kan lära sig respekten för pengar, något som pappa inte har en susning om, trots att han måste ha varit vuxen i minst ett decennium.

Mitt i karriären vid 13

Jag blir alltid imponerad av riktigt unga människor som tar tag i sitt liv. Dagens exempel är Sami som vid tretton års ålder har en egen cykelverkstad.

Omöjligt för mig att veta hur professionellt det är, men han har en hemsida med priser som varken är tokdyra eller löjligt låga. Men alldeles oavsett ifall verkstaden har en hållbar affärsidé och kommer att göra honom rik och populär känns det som att han har ett försprång på omvärlden.

Problemet med barnarbete.

Den som lyssnar på inslaget i länken ovan inser att Sami inte låter som en trettonåring, det här är en affärsman. Hade jag varit Sami hade jag skickat länken till potentiella arbetsgivare om tio år och skrivit ”Det här var jag som trettonåring. Ring mig om du vill veta vad jag kan göra för ditt företag idag.”

Hur gör man för att få det drivet? Även om alla människor har olika förutsättningar tror jag inte att handlingskraft är en egenskap man föds med. Den måste odlas och uppmuntras, och så bygger ekvationen på att inte svenska skolan lyckas döda entusiasmen. Sami tycks ha två engagerade föräldrar som insett att ta vara på sonens intresse.

Föräldrar väljer man som bekant inte, men ju äldre jag blir desto mer inser jag att även jag hade tur där. Det blev ingen cykelverkstad, men när jag stod i valet och kvalet om jag skulle säga upp mig från ett fast och tryggt jobb med karriärmöjligheter för att starta eget i artistbranschen pushade min mamma mig att ta klivet. Jag är glad för knuffen och berättade det för henne i efterhand. Hon hade för övrigt fyllt 88 år idag, men det blev inte så. Grattis ändå!

Allt kan inte subventioneras

Det är kanske bra att diabetesmedicin kan användas mot fetma. Det vore ännu bättre om patienterna äter färre kalorier och ökar sin ämnesomsättning genom att motionera, men i jämförelse med att operera om magsäcken är diabetesmedicinen att föredra.

”Hur menar du nu?”

Nu rapporteras om fetmapatienter som tvingas avbryta behandlingen för att medicinen inte subventioneras för dem som inte har den diagnos medicinen egentligen är avsedd för. Tråkigt för dem, givetvis.

Men jag vet inte ... Det är väldigt mycket som är nyttigt för många människor, som ändå inte finansieras av skattebetalare. Gymkort, idrottsredskap och hälsosam mat t ex. Nu när det är svinkallt funderar jag på att köpa ett löpband. Det vore absolut bra för min hälsa, men det får jag betala själv. På samma sätt får Carina i SR:s inslag betala för diabetesmedicinen om hon vill använda den för att gå ner i vikt.

Staten har inte obegränsat med pengar. För mindre än ett år sedan skrev jag om handikappade som fick betala sina egna rullstolar eftersom de hade behov av att röra sig mer än två kilometer om dagen. Är du lam kan du inte välja att ta dig fram utan hjälpmedel. Carina däremot, hon kan faktiskt gå ner i vikt utan diabetesmedicin. Jag säger inte att det är lätt, men miljontals människor har visat att det går. Och om inte, då får hon faktiskt betala vad den kostar.