Pantbankerna har fler kunder än någonsin.
I reportaget säger man bl a att många kommer in och pantsätter för
första gången för att klara vardagskostnader.
”Man har insett hur låga marginaler man har för oförutsedda utgifter, som en dyr tandläkarräkning, säger Annette Karlberg, VD på Sefina Pantbank.”
Att skaffa en buffert (och inte genom att panta sina saker!) känns som det mest grundläggande i varje privatekonomi och ett tips som det tjatats om ända sedan finansminister Anne Wibble tyckte att alla borde ha en årslön sparad. Det är möjligt att hon tog i lite, men att klara en plötslig tandläkarräkning tycker jag borde vara ett absolut minimum för alla ansvarskännande vuxna. Ansvar tycks dock förlegat när man hör detta uttalande från pantbankens värderare:
”Den vanligaste kunden är ändå en medelålders medelinkomsttagare. När ekonomin är bättre så kanske man lånar för att åka på en semesterresa. Nu lånar man mer för att täcka vardagliga kostnader.”
Så inte nog med att man går till
pantbanken för att få råd med tandläkarräkningen, man går dit
för att ha råd att dra på semester – ”när ekonomin är
bättre”! Jag antar att hon pratar om den allmänna ekonomin och
inte den personens privatekonomi. Att panta sina smycken eller klocka
för att ha råd att åka till Mallis vittnar inte direkt om en
bättre ekonomi.
Ibland undrar jag om folk ens vill ha
det bra. Det finns fattiga människor som inte har så stora
möjligheter, men för en medelålders medelinkomsttagare att se till
att ständigt ligga på minus eller i bästa fall noll känns som ett
medelålders sätt att likt tonårstjejer skära sig i handlederna.
Egentligen värre, tonårstjejernas handling kan jag på något sätt
förstå och sympatisera med, men den som stampar sina ägodelar för
att lägga på något onödigt får leta sympati annorstädes. Kanske
på pantbanken.