Endast Sverige svenska skulder hava

Svenskarna är EU:s tredje mest skuldsatta folk. Endast Danmark och Luxemburg klarar att hålla Sverige bakom sig. Fast kanske inte så länge till, det går fort nu och allt fler svenskar hamnar hos Kronofogden.

Jag vet inte mycket om danskar, och Luxemburg visste jag knappt att någon bodde i, men Sverige har jag koll på. Där handlar det inte så mycket om champagne och nätpoker. Att Sverige t ex har dubbelt så stora skulder som fransmän och österrikare beror på att det i Sverige anses självklart att köpa en bostad så fort man kan låna till en, och eftersom politiker med stor framgång försökt döda den svenska landsbygden ungefär sedan Thorbjörn Fälldin lämnade politiken ligger de bostäder som efterfrågas i stort sett i Stockholm och Göteborg, där köptrycket är störst.

Är det här ett problem då? Ja, för dem som inte kan betala är det definitivt det. Tiotusentals svenskar ansöker varje år om skuldsanering, och det kan ju verka soft att få sina skulder nollade, men jag har en känsla av att det inte är så kul, varken då eller på vägen dit.

Vad gör man åt det? Jag tycker att staten borde jobba aktivt för lägre skuldsättning, t ex genom att sluta subventionera lån genom ränteavdrag. Men det lär inte hända, så vad kan den enskilde medborgaren göra själv? Jag fattar att folk vill bo där jobben finns och att det är en dålig idé att tälta året runt.

Som vanligt har jag ingen lösning för alla människor, men det borde inte vara en självklarhet att bo stort (jag undrar om något annat folk i EU bor lika stort som svenskar) och centralt i innerstaden eller ett stenkast från tunnelbanan, i alla fall inte innan man byggt upp en stabil ekonomi. Man kanske kan bo trängre, längre bort, lägre standard... En schysst husvagn kostar tjugotusen. Orimligt? I mitt tycke rimligare än att skaffa miljonlån som 22-åring.

Världen är full av kommunikatörer

En gammal nyhet, men ett aktuellt problem. Sveriges kommuner har runt tretusen heltidsanställda kommunikatörer. Tillsammans kostar de miljarder skattekronor som kunde använts till något helt annat.

Jag är inte motståndare till att kommuner kommunicerar. Kanske finns det i vissa fall till och med skäl för kommuner att anställa kommunikatörer, men fler hundra i en enda kommun? Ändå blir jag faktiskt mindre chockad av Göteborgs 253 kommunikatörer än exempelvis av Finspångs tio. Finspång är en liten bruksort med drygt tjugotusen invånare. Jag har svårt att se att de skulle ha behov av en kommunikatör, än mindre av tio. Kommuner kunde faktiskt kommunicera redan innan kommunikatörerna fanns, kanske till och med bättre än nu.

Vilket leder mig till nästa fråga: Varför behövs kommunikatörer? Örebropartisten Markus Allard ringde runt för att ta reda på det och upptäckte att inte ens kommunikatörerna själva kunde berätta det, vilket är ironiskt med tanke på att just kommunikation borde vara deras grej.

Efter att ha konsulterat Sveriges Kommunikatörer får jag veta att det är en förening som ”är en sammanslutning av personer som yrkesmässigt ägnar sig åt kommunikationsverksamhet”, men vem som betalar dem och vad de ska vara bra för framgår ingenstans, och när jag läser en artikel titulerad ”Vad gör en kommunikatör?” lutar jag åt att hela yrkeskåren är en scam. Här kan jag läsa:

”Kommunikationsbranschen är både mångfacetterad och i ständig förändring.”
”Kanske finns det lika många kommunikationsroller som det finns kommunikatörer.”
”Många akademiska utbildningar inom kommunikation har ett teoretiskt fokus, vilket gör att det kan vara svårt att få grepp om hur yrkesrollen egentligen ser ut och vad som förväntas av dig.”

Dagens rätt: snömos

Men ingenstans svaret på titelfrågan, vad de egentligen gör. Själv har jag jobbat som skribent, komiker, kontorschef, importspeditör, produktionsplanerare, administratör, lagerarbetare, schacktränare, kundtjänstmedarbetare och antagligen lite annat som jag förträngt just nu, men jag kan garantera att jag i varje yrkesroll hade kunnat beskriva mitt jobb. Kan man inte det efter en vecka på jobbet förtjänar man antagligen att få sparken.

”Var som jag eller skit ner er!”

Jag vet inte vad jag får ut av att läsa hat mot FIRE (Financially Independent, Retire Early), men jag läser och förundras över hur viktigt det tycks vara för en del att andra inte lever på ett sätt de själva inte skulle vilja. Jag kan inte förklara det bättre. Det senaste exemplet kommer från ekonomiskribenten Jared Dillian.

Han har skrivit en text om den fiktiva figuren Joe Millennial som är sugen på tidig pensionering och försöker i fem punkter förklara varför det är en dålig idé.

”1. I am not a big fan of unstructured free time. If you’re like me, you probably know some Boomers who have retired poorly. They had visions of going to the beach, traveling, or visiting the grandkids, and instead they spend their days in the living room with the brown carpet with Fox News turned up to 11.”

Boomers är människor födda efter andra världskriget. De äldsta är alltså snart 80. Gissningsvis har de förtidspensionerade boomers Dillian känner till inte precis hoppat av ekorrhjulet i fyrtioårsåldern. Den här punkten tycker jag förresten snarare talar för än emot FIRE, det visar väl att det är bättre att hoppa av yrkeslivet medan man fortfarande har energi att skapa sig ett liv utanför det där vardagsrummet där Fox News dånar ut?

”2. The worst part is that you will spend every waking moment hawking over the movements of the stock market. If the stock market goes up, you can stay retired. If the stock market goes down, and stays down, you will have to get a job, which will be impossible if you have a ten-year gap in your CV.”

Här har han en poäng mellan fördomarna. Kliver man ur karriären vid 30 eller 35 kommer några dörrar att stängas. Du blir antagligen inte vd för ett större börsbolag efter att ha matat svanar i tio år. Fast det är heller ingen självklarhet att man slutar att ägna sig åt personlig utveckling bara för att man inte längre är heltidsanställd.

”3. This is a fact: material things bring us happiness. It is good and right and a joyful thing to see a fancy new jacket in a store, try it on, look in the mirror, whip out your credit card, wear it out of the store, and show it off to all your friends. To deny yourself a lifetime of material possessions is insanity. You’re not Gandhi. The FIRE movement is not a savings and investment movement. It is an anti-consumption movement, and it has its roots in environmentalism.”

Nu slog min fördomsmätare i taket, han är ju värre än John Skogman! Dillian tror verkligen att alla som avviker från hans syn på konsumtion är sinnessjuka. Antingen tycker man att all konsumtion är av godo och ger en glädje att visa upp för sina vänner, eller också är man del av en antikonsumtionssekt med rötter i miljörörelsen. Hur är det möjligt att bli så här ytlig och enkelspårig?!

”4. The FIRE people typically use very generous return assumptions on their investment portfolios. They generally think that the stock market returns 12% a year. I have seen the 15% number thrown around. The stock market does not return 12% or 15% a year. It returns a little over nine percent.”

”Och vinnaren av Halmgubbe-VM 2024 är …” Jag har läst och lyssnat på väldigt många ”FIRE-människor” och hittills inte hört någon räkna med börsuppgångar på 12-15 procent per år. Det hade varit intressant att ta del av Dillians källor, förutsatt att de befinner sig utanför hans tillsynes väldigt luftiga hjärna (jag kan också vara fördomsfull). Den vanligaste siffran som används är fyraprocentsregeln, men jag och många med mig räknar nog inte riktigt med att långsiktigt kunna plocka ut fyra procent av vårt kapital varje år.

”5. The one thing that all the FIRE people have in common is that they hate work. Like, they really, really hate their jobs. I have a theory on this. Happy people like their jobs, unhappy people don’t.”

Lägg märke till förskjutningen. Först hatar de jobb i allmänhet, sedan sina nuvarande jobb. Återigen vill jag veta vilken vad han har för inblick i FIRE-världen. De jag känner som hatar jobb är anställda och ser ingen väg ut ur det livet. De frivilligt förtidspensionerade tycks inte få nog av arbete, de är bara inte beroende av att arbetet ska ge ekonomisk avkastning.

Resten av artikeln går ut på att FIRE-människor är vita män med ironiska mustascher bosatta i Longmont, Colorado (jag börjar ana att urvalet inte är jättestort) och att världen kraschar om alla går i pension vid 35 för att spela banjo (men jävlar vad banjotillverkarna hade peakat!).

”Lagret är slut igen!”

Jag har inga planer på att pensionera mig, så kanske ska jag inte känna mig träffad. Det är egentligen inte mig han under textens gång kallar ”cheapest of cheap fucks on the planet”, ”a person whose goal is to produce nothing”, ”the ultimate free-riders, piggybacking off the efforts of others” och en idiot i största allmänhet. Det stör mig ändå att det finns människor övertygade om att deras sätt att leva är det enda rätta och om någon agerar annorlunda är det fri jakt.

Kanske är jag kränkt å hela mänsklighetens vägnar. Jag trodde att vi kanske kommit längre än att dela in oss själva i en grupp som älskar all konsumtion och en annan som hatar all konsumtion. När jag läser vad människor säger om Jared Dillian i allmänhet och den här texten i synnerhet inser jag att han inte är ensam. Vi har en bra bit kvar till en tolerant värld där man inte utifrån en privatekonomisk idé kan beskriva meningsmotståndares hela liv. Trist!

Höjd eller sänkt pensionsålder?

Rätt intressant att politikerna höjer riktåldern för pension samtidigt som allt fler svenskar planerar för allt tidigare pension.

Visst, människor blir äldre, så det finns en logik i att vi bör jobba längre för att ekvationen med pension ska gå ihop. Men samtidigt talas det om att ungdomar inte släpps in på arbetsmarknaden, att fyrtiotimmarsveckan bör minskas för att vi ska dela på jobben och att AI kommer att göra oss alla arbetslösa. Vem ska man tro på?

Över hälften av svenskar över 50 planerar för pensionering innan riktåldern, alltså i förtid utifrån politikerperspektiv. Fast vad människor planerar är ofta något helt annat än vad de sedan gör, så i första skedet tror jag politikerna går vinnande ur striden. I nästa skede tror jag folk kommer att bli förvånade när pensionerna sänks och på sikt behovsprövas och/eller avskaffas.

I slutändan måste allt finansieras och det är märkligt med ett system som likt ett pyramidspel bygger på att fler och fler måste in för att få matematiken att gå ihop på sista raden. Så kanske får bägge grupperna rätt, både politiker och vanligt folk. Det kommer bli möjligt att sluta jobba tidigare, men då måste man fixa finansieringen själv.

De som inte kan eller vill det kommer att jobba längre. Det behöver inte vara det sämsta om samhället (i detta fall staten, arbetsgivare och inte minst fackförbunden) lär sig att tänka i nya banor och möjliggör flexibla lösningar för äldre som vill och kan jobba lite grann, förutsatt att de får göra det på sina egna villkor. Det kan jag själv tänka mig att göra. Samtidigt finns det arbetande 75-åringar jag gärna hade sett gå i pension innan 50.

Hur är den finansiella hälsan?

Läser en rapport om finansiellt välbefinnande och är inte alls så negativ som andra tycks vara. Till att börja med tycker jag att det är bra att Finansinspektionen och Folkhälsomyndigheten samarbetar om detta. Det visar att myndigheterna förstått det många inte tycks fatta, att ekonomisk otrygghet är en stor hälsorisk.

SVT väljer sin vinkel: ”Miljontals svenskar har svårt med ekonomin” och ”en tredjedel av alla vuxna i Sverige har svårt att betala löpande utgifter som hyra och mat”, men det hade också gått att säga att undersökningen ”visar att svenskar överlag har ett högt finansiellt välbefinnande”. Det beror på om man vill se glaset som halvfullt eller halvtomt.

Visst är det skit om en tredjedel sliter med att betala hyran eller att fyra av tio inte klarar en oförutsedd utgift motsvarande en månadsinkomst, men det hade varit intressant att veta varför. Hade intervjuaren följt upp med ”Oj, hur kommer det sig att du försatt dig i den situationen?” tror jag att de flesta inte hade förstått frågan. För många med bräcklig ekonomi är inte hushållsekonomi något man skaffat sig utan något som blivit.

Självklart finns det riktig ekonomisk misär och människor som exempelvis pga sjukdom inte kan ta kontrollen över sin privatekonomi, men jag är övertygad om att minst 95 procent kan skaffa en buffert på över en månadsinkomst. Men inte genom att sitta på arslet och vänta på att det ska hända.

Det ska inte vara för lätt

Jag såg en video med en tjej som bor i sin bil (någon gång hoppas jag få betalt för att skriva en bok om udda bostäder, otroligt intressant!) och hon fick en fråga om hon inte hellre skulle bo i en större van än i sin lilla Honda Element. Hon svarade att hon hade ratat en Ford Transit med förhöjt tak för att den var för välutrustad. Den hade ett kök, isolering, luftkonditionering, ståhöjd och hon menade att all denna lyx gjorde att hon gick miste om äventyret i att bo i bil.

Honda Element och Ford Transit High Roof.

Jag hade valt annorlunda, men förstår hur hon menar. Mina föräldrar valde bort el och rinnande vatten i sin sommarstuga eftersom de ville uppleva något annat där än hemma. Detta ”annat” innefattade utedass samt hämtning av vatten i en brunn några hundra meter bort där man fick pumpa upp vatten i dunkar och bära hem.

Bekvämlighet har många positiva aspekter, men jag tror också att det kan bli för bekvämt. Med risk för att låta som gubbarna i Monty Python-sketchen Four Yorkshiremen som skattade sig lyckliga över att ha växt upp i en hoprullad tidning i en septitank är även jag övertygad om att materiellt välstånd inte är liktydigt med lycka.

”Va?!!”

Visst är det praktiskt att hyra in hushållsnära tjänster så att andra både renoverar och städar våra bostäder, maten köps färdig och förströelse tankas ner i datorn och spelas upp på hemmabion. Men så ska man ju leva också? Själv har jag starkare och ljusare minnen av att pumpa upp vatten från en grävd brunn än av fina viner och catering. Jag strävar efter ett enkelt liv, men inte efter ett lätt.

Linssoppa

Röda linser kan vara det billigaste livsmedlet man kan köpa om man räknar ”kronor per näringsenhet” eller vad man skulle kunna kalla det för. Det är 26 procent protein och väldigt mättande. En påse med 800 gram torkade röda linser av märket Eldorado kostar 31,90 kr, vilket ger ett kilopris på strax under 40 kr. Men då är de torkade. Tillsätt vatten och det blir mer mat.

Idag tänkte jag hälla på så mycket vatten att jag kallar det för soppa. I en linssoppa kan man hälla i lite av varje – grönsaker och kryddor man gillar. Jag skulle t ex kunna tänka mig spenat, broccoli, bladselleri och nästan vilka rotfrukter som helst, men här är en minimalistisk variant där du behöver:

Röda linser, 250 gram
Gul lök, 1 st
Krossade tomater, 250 gram
Buljongtärningar, 2 st
Matolja, 1 msk
Vatten, 1 liter

Grovhacka löken och fräs den i olja i en stor kastrull. Efter ett par minuter tillsätter du alla andra ingredienser, kokar upp och rör om så att buljongtärningarna löses upp. Låt puttra i 15-20 minuter. Klart!

Ryktet (nej, min moster faktiskt) säger att man kan servera med en klick crème fraiche, men jag är inget stort fan. Däremot tar jag gärna ett par knäckebrödsskivor till. Inga kryddor? Nej, jag tycker att kryddorna i buljongtärningarna räcker, ihop med löken. Annars hade jag kunnat tänka mig exempelvis basilika eller oregano som bägge funkar bra ihop med tomat. Chili om man vill ha det starkare. Och tar man min idé om rotfrukter hade nog lite extra salt passat bra, men i den här versionen var det tillräckligt salt för mig.

Jag gillar mat, så för mig räcker det här receptet bara till två måltider, men jag gissar att det skulle stå ”fyra portioner” i en kokbok. Mitt tips är att inte göra för lite. Överbliven soppa håller minst en vecka i kylen och flera månader i frysen.