Skattesänkning statlig kostnad?

Att göra de första trehundratusen kronorna i ISK skattefria sågas av två myndigheter. Det är Konjunkturinstitutet och Ekonomistyrningsverket som menar att en sänkt kapitalskatt skulle gynna de rika.

Tröttsamt och felaktigt argument. Det här skulle såklart gynna dem som har exakt 300000 kr i sin ISK mest. De som har många miljoner påverkas inte alls lika mycket. KI lägger dessutom till att ”de som redan sparar mycket får en ganska stor skattesänkning”. Ja, om man räknar med att alternativet är 30 procent skatt på alla reavinster, men vi som inte jobbar på Konjunkturinstitutet ser inte skattesänkningar som ”en kostnad för staten” utan snarare en minskning av statens stöld från oss. Ekonomistyrningsverket vill inte vara bättre:

”Enligt ESV:s beräkningar riskerar en stor del av skattesänkningen tillfalla en relativt liten del av befolkningen som redan har ett stort sparande i ISK. Mer än halva skattesänkningen träffar de som redan har sparat mer än 300 000 kronor i ISK.”

Det är såklart riktigt att en lagstiftning som vill främja ett visst beteende från dag 1 mest gynnar dem som redan är där. Precis som att ett höjt barnbidrag inte gynnar barnlösa som tänkt skaffa barn, de tjänar inte en krona på det nu. Sedan kan man kanske ana agendan hos en myndighet som heter Ekonomistyrningsverket.

För egentligen är det kanske inte mer komplicerat än så. Vi som tror på individens frihet utgår ifrån att privat egendom ska vara just privat. Sedan kan vi ändå tycka att en omfördelning i form av skatt kan vara vettig, men normen är att mina pengar är mina pengar. KI och ESV utgår ifrån att alla resurser i grunden är gemensamma. Sedan kan de gå med på ett privat ägande, på en bra dag och under förutsättning att alla redan är mätta och lyckliga. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” är en vacker vision, men helt orealistisk.

Vilja värdelös utan handling

Det har nog inte undgått någon återkommande läsare att jag är en varm förespråkare av kontanter. Jag använder dem så ofta jag kan, i den mån jag måste handla. Enligt lag ska jag kunna betala alla butiksköp kontant och då gör jag också det. Att tanka bilen kontant är däremot i princip omöjligt, i alla fall om jag vill tanka billigt. Men kan jag hala upp plånkan och casha gör jag det. Delvis av princip.

För kontanter kommer bara att finnas så länge vi använder dem. Det kontantfria samhället breder ut sig allt mer och de flesta finner sig i det. Detta trots att hela 83 procent av svenskarna vill att kontanterna bevaras.

Samtidigt har de nästan slutat att använda kontanter. Jag sålde honung i Sverige för några veckor sedan och tog emot svenska pengar och Swish. På två dagar gjorde jag 50-60 försäljningar. Om jag minns rätt var det en enda kund som betalade kontant. Lika många (en norsk turist) betalade med den norska Swish-varianten Vipps.

Jag vill inte såga er läsare eller svenskar i allmänhet, men det är för dåligt! De dryga fyra av fem som vill kunna använda kontanter måste också göra det, annars finns de snart inte kvar, vad dagens lagar än säger. Det är lite som att ”alla” uppskattar närbutiken eller att kunna handla på sin lilla ort, men om de gör alla sina inköp på det köpcentret i storstan där de jobbar kommer hemmahandlaren snart ta ner skylten. Man måste ta obehaget nu om man vill kunna göra det i framtiden.

Och till skillnad från exemplet med närbutiken kostar det inte ens extra att handla kontant. Det tar möjligen några sekunder extra och så måste man göra sig omaket att gå förbi bankomaten någon gång emellanåt, men det går faktiskt inte ens att kalla ett problem.

Är bostadsrätten död?

När jag flyttade in i bostadsrätt läste jag igenom årsredovisningen och ögnade igenom de nya boksluten som skickades till mig, men hade de slutat komma hade jag i ärlighetens namn knappast reagerat på det. Under mina bostadsrättsår gick jag inte på ett enda årsmöte och hade ingen tanke på att försöka komma in i styrelsen.

Jag var nog en rätt vanlig medlem på det viset. Eftersom föreningen var stor och väletablerad behövde jag inte engagera mig och räknade kallt med att andra såg till att beslut togs för medlemmarnas bästa, men det verkar långtifrån säkert. I Södertälje (och säkert på fler platser) tycks yrkeskriminella ha satt i system att ta över bostadsrättsföreningar och tömma dem på pengar. Plötsligt inser bostadsrättsinnehavarna att deras bostad är på väg att säljas och kvar sitter de med lånen för en bostad de inte längre har.

Eftersom myndigheterna verkar stå maktlösa ställer jag mig frågan om bostadsrätt fortfarande är en rimlig boendeform. Ligger den i en storstad snackar vi om ett värde på mellan en och många miljoner som plötsligt en dag är puts väck.

Är ägarlägenheter bättre? Jag vet inte. Samma kriminella nätverk hade då kunnat ”röka ut” dig genom att köpa upp lägenhet efter lägenhet och leva rövare dygnet runt och under dina visningar. Till slut slumpar du iväg din bostad och när nätverket äger hela huset kan de sälja hälften och börja om från början. Kriminalitet kommer finnas så länge chansen till avkastning överstiger risken att åka dit.

Vårstädning av bilen

Jag tror att många gör som jag, städar ur bilen ordentligt först när vi ska sälja och då upptäcker vi att den blir mycket trevligare av det. Bättre att göra det tidigare, av tre skäl. Det uppenbara är att man på det sättet själv hinner få njuta av av omsorgen. Det kan leda fram till att man behåller bilen längre, och att byta bil är sällan en god affär. Avslutningsvis höjer städningen värdet på bilen. En smutsfläck som hade varit busenkel att få bort när den var ny kan vara helt omöjlig två år senare, och genom att öppna motorhuven och kolla att allt ser bra ut kan man förebygga fel, vare sig man skruvar själv eller lämnar bort allt.

Jag är som sagt själv dålig på detta, men nu gjorde jag det på en bil jag ska sälja och passade på att putsa på min gamla bruksbil samtidigt. Detta gör jag:

1. Biltvätt. Spola med vattenslang, gärna högtryck, på och inte minst under bilen, där det samlats frätande saltrester efter vintern. Antingen hemma eller på mackens gör-det-själv-hall. Putsa med bilschamposvamp som du köper för en billig penning, eller en ren svamp och bilschampo. Bilvax är överkurs.

2. En ordentlig dammsugning efter att golvmattorna plockats ut och sköljts av. Det blir oundvikligen en del grus i en bil, så använd grovdammsugaren om du har en sådan, alternativt en slit-och-släng-dammsugare du kastat ut från hemmet för att den var ful eller lät för mycket. Eller din vanliga, men inte om den kostade femsiffrigt.

3. Dammtorkning av alla torkningsbara ytor inne i bilen. Instrumentpanelen givetvis, handtag, plastdetaljer osv. Det blir mer än man tror. Varmt vatten, såpa eller allrengöring. Gärna något som luktar lite gott.

4. Tvätta fönstren. Hemma görs det på alla sidor, men jag har en känsla av att de flesta aldrig tvättar insidan av sina bilrutor. Gör det så ser du bättre ut (ja, inte du alltså... äh, ni fattar). Precis som hemma använder jag inte fönsterputsmedel utan vanligt varmt vatten med ett par droppar diskmedel i. Gnugga med trasa eller sämskskinn och torka rent med tidningspapper.

Ren och fin igen.

5. Motorrummet. Min bil är 50 år gammal. Din är antagligen nyare och det är kanske inte meningen att du ska göra något själv mellan servicearna, men på de flesta bilar kan du kolla oljan (rätt nivå och färg) och att det finns spolarvätska. På macken kollar du glykolnivån i kylarvätskan så att den klarar den kyla det kan bli nästa vinter (kolla lufttrycket när du ändå är där). Är fläktremmen spänd? Något annat som ser konstigt ut? Jag är själv inte bilmekaniker, men man kommer en bit med sunt förnuft.

Det var det hela och tar på sin höjd ett par timmar. Med tanke på vad de flesta bilar kostar, tiden vi tillbringar i dem och att det också ökar säkerheten skulle jag säga att det är väl spenderad tid.

Alkoholfritt

Jag dricker allt mer sällan alkohol. Det är inget religiöst utan handlar om att jag tycker att det är praktiskt att kunna köra bil och så ogillar jag huvudvärk och illamående. Det här är inget problem. Det finns alltid ett alkoholfritt alternativ, kranvatten om inte annat.

Men människor har en tendens att krångla till saker. Nu berättar Systembolaget att de åttadubblat sin försäljning av alkoholfria drycker. Jag har provat både alkoholfritt öl och vin. Öl är jag inte förtjust i oavsett alkoholhalt så det kan jag inte recensera, men det alkoholfria vinet har inte varit bättre än matbutikernas druvjuice.

Fast till ett helt annat pris! Alkoholfri öl finns på Systemet från 35 kr litern, alkoholfritt vin från 80 kr. Juice kan du hitta från en tia litern i mataffären, så även där blir det en åttadubbling. Den mest fascinerande drycken i statens butik måste ändå vara alkoholfri snaps. Den kostar 200 kr litern och själva idén med snaps är väl att få ner stora mängder alkohol på kort tid. Den alkoholfria varianten innehåller chili för att bränna i halsen. Jag hade hellre slagit mig själv i huvudet med en träklubba.

Men även alkoholfritt vin känns som en dålig idé. Är vi verkligen beredda att betala dyra pengar för att de alkoholfria alternativen ska se ut som äkta vara? Jag är inte det, och något annat skäl att köpa det ser jag inte.

Sålt är sålt

Det är en dålig känsla att sälja något för billigt. Man tycker att man tar i, men inser i efterhand att köparen (eller en annan köpare) hade varit villigt att betala så mycket mer. Surt, men bara att hacka i sig.

Förmodligen var det vad som hände landet Niue, en ö i Stilla havet med 1600 invånare, när de sålde rättigheterna till sin internetdomän .nu till svenska Internetstiftelsen via en amerikansk affärsman. Att avsluta sin webbadress med ”punkt nu” ger klatschiga adresser på svenska av typen Prenumerera.nu. Det funkar även i Danmark och Holland. Jag ägde själv en sådan domän i mitt svenska företag. Den domänen är nu uppköpt och gör reklam för sexdockor. Jag vet inte om jag borde smickras av att domänen hade ett värde eller bli kränkt över vad den används till nu eller att jag inte sålde den.

Niue valde i alla fall att bli kränkta. Premiärminister Dalton Tagelagi har kallat det faktum att Sverige köpt .nu för ”digital kolonialism” och har krävt 30 miljoner dollar, astronomiska pengar för ett land med ett invånarantal lägre än Arjeplogs. Nu har de dock förlorat i domstol, närmare bestämt en svensk tingsrätt.

Kanske överklagar de, kanske inte. Jag har lite svårt att se hållbara argument. ”Vi sålde för billigt” funkar inte, även om de flesta av oss känner igen den känslan och kanske kan samla ihop lite sympati, men det blir de inte feta av, niueanerna.

Mindre jobb, samma lön

Jag har varit egenföretagare sedan år 2000. Oftast jobbar jag sjudagarsvecka, ibland färre dagar, men alltid väldigt oregelbundet. Vissa dagar jobbar jag en timme, andra fjorton. Men en sak är säker – jobbar jag färre timmar hinner jag mindre. För när jag jobbar, jobbar jag.

Kommunanställda i Kristinehamn har gått ner på trettiotimmarsvecka och upplever det som positivt. Tacka tusan för det, jag skulle också se det som positivt att kunna jobba mindre för samma ersättning.

Nu ska en massa arbetsplatser testa trettiotimmarsvecka i ett forskningsprojekt, men de kan spara pengarna så kan jag berätta vad de kommer att komma fram till. Personalen kommer uppleva att de orkar mer och när nyhetens behag lagt sig och folk slutar springa benen av sig kommer arbetsgivarna behöva anställa fler för att klara samma arbetsbörda som tidigare. I annat fall har deras anställda tidigare gått runt och slöat en fjärdedel av arbetstiden.

Jag vill inte hindra någon från att jobba vare sig halvtid eller en-och-en-halvtid. På det viset är jag mer flexibel än både lagstiftare och fackförbund. Jag tycker bara att man ska få betalt för det arbete man utför, varken mer eller mindre. Att många känner sig tvingade att jobba heltid eftersom de anser att det är enda chansen för dem att komma upp i exakt den lön som krävs för att få livet att gå runt är en annan problematik.