Ingenting tycks irritera så mycket som
när någon ändrar sitt liv efter genomtänkta beslut. Den här
gången är det Marina, 35, som valt att bli hemmafru.
Hon har fyra barn och säger att hon ser familjen som en enhet och
hon och hennes man har fördelat det så att hon sköter hus och hem
medan han drar in pengarna, vilket även inkluderar pensionssparande
till Marina.
Det jag (som ensamstående och barnlös)
är mest intresserad av är hur deras ekonomi förändrat sig. Hon
drog in 20000-25000 kr på sitt jobb, men tycker att de lever ett bättre liv nu.
Man har dragit ner många tusenlappar på ”spontan shopping”,
matkostnaden har nästan halverats från 15000 till 8000 kr i
månaden, de gjorde sig av med leasingbilen och drog ner på
semestrandet. Det där låter som gott och väl 20000 kr i minskade
utgifter.
Varför är då detta så vansinnigt
provocerande? I reaktioner på nätet läser jag att ”1800-talet
dök upp i flödet”. Multipartisten Gudrun Schyman nöjer sig med
att säga att ”det är som på 50-talet – bedrövligt”. Men vad
är så bedrövligt, att Marina vill ta hand om sina barn? Att hon
och maken väljer att själva definiera sina könsroller? Nu ska ju
alla över 16 år få definiera sitt kön, så det borde väl även gälla
denna familj.
En familj som försörjer sig själv
och inte ligger samhället till last mer än att de får ut samma
barnbidrag som alla andra. För mig låter det som ett väldigt
folkförakt när tyckereliten anser sig ha rätt att peka finger åt
deras sätt att leva. Att gemene man ofta nickar instämmande tror
jag beror på att de själva inte ser möjligheten som Marina använt
sig av, för att inte tala om när någon försöker bli ekonomiskt oberoende.
Då kan man välja att vara 1.
intresserad och ta reda på varför andra valt som de gjort och hur
de får ihop det eller 2. fördöma eller utgå ifrån att andra
ljuger, att det egentligen är omöjligt. Med alternativ 2 slipper
man ta ställning till egna möjligheter eftersom man intalar sig att
de inte finns. Skönt för vissa, men håll då bara tyst när andra
gör egna val!