Förhandla med banken

Att Riksbanken sänker styrräntan hjälper föga för bolånekunder om de inte försöker förhandla ner sin ränta. I SVT:s reportage verkar ungefär hälften av de medverkande överhuvudtaget ha brytt sig. Dessutom verkar många inte ens veta vad de har för ränta (och då kan man ju undra hur engagerade de är).

Jag är själv en rätt dålig bankkund. Jag har inga lån, inte så många transaktioner och ganska lite pengar på sparkontot. Men jag tror att många attraktiva bankkunder inte ens fattar hur intressanta de är för banken, som inte lär upplysa dem om det. Jag är ingen storkund hos försäkringsbolag eller andra företag heller, men genom att ifrågasätta priser och hota med att byta bolag har jag haft en del framgångar med prispressen.

Jobbet måste dock göras. Varken banker eller andra företag kommer att sänka priset för att vara snälla. Det kan hända att din låneränta sjunker ett litet hack på sikt, men om inte du ifrågasätter priserna och kräver din rätt blir det med all sannolikhet sämre än om du är aktiv.

Du behöver inte hungerstrejka och kedja fast dig utanför banken (det är inte lätt att överhuvudtaget hitta ett bemannat kontor), men lyssna med ett par konkurrenter och kolla på en jämförelsesajt innan du kontaktar din nuvarande bank och upplyser dem om att du ser över dina möjligheter. Det tar dig en halvtimme och är kanske din mest lönsamma arbetstid någonsin.

Företagande – jobb eller hobby

Bloggaren och inflencern Aktiepappa skrev följande på Twitter: ”Om du inte kan leva på ditt företagande så är det en hobby.” Det ligger en del i det, men jag har i långa perioder haft ett företagande jag inte kunnat leva fullt ut på och tycker dessutom att det varit klokt att göra så. Därför vill jag problematisera uttalandet.

Ser man på sitt företag som på vilket jobb som helst vill man såklart att det ger minst lika mycket pengar som en anställning. Så himla kul är det inte att lägga en massa obetalda timmar på bokföring samtidigt som man frånsäger sig den anställdes trygghet. En fast lön är lika hög vare sig det går bra eller dåligt för arbetsgivaren.

Men företagande är en livsstil. Kanske lägger jag ner många timmar, men det är mina timmar, om ni förstår hur jag tänker. Jag bestämmer själv när jag ska jobba och i vilken riktning jag ska försöka ta verksamheten. Sedan måste jag såklart anpassa mig till marknaden, men jag slipper förhålla mig till en chef vars enda argument är att ”så här har vi alltid gjort”.

För mig har företagandet varit en pusselbit av många i tillvaron. Ibland har jag varvat det med tillfälliga vikariat. Dessutom är det lite flytande vad som är jobb och vad som är fritid, hobby för att använda Aktiepappas ord. Poker och förvaltning av pengar är definitivt mer hobby än jobb, men det kan ändå vara mer lönsamt än arbete och därför värt att lägga lite mer energi på än jag egentligen skulle vilja eftersom det samtidigt gör mitt företagande ännu friare.

På sistone har jag t ex skrivit en del artiklar på norska. Jag får inte extra betalt för att språket jag skriver på inte är mitt eget och det tar mycket längre tid för mig att skriva på norska än på svenska. Ingen betalar mig för att lägga timmar på stavningskontroll, att leta efter speciella uttryck och hitta formuleringar motsvarande de svenska som sitter i ryggmärgen. På plussidan är det rena språkkursen för mig att skriva på norska och det har ett ekonomiskt värde för mig.

Jag drar mig till minnes citatet ”Välj ett jobb du älskar och du kommer aldrig behöva jobba en dag i ditt liv”. De lärde tvistar om ifall det var Konfucius eller Mark Twain som sa det, men alldeles oavsett ligger det något i det också.

Glasjakt

Nästan oavsett hur dålig årets biodlarsäsong blir har jag inte glas för att täcka höstens skörd. Det hade jag kanske kunnat lösa i augusti, men som med det mesta finns inga skäl att vänta. Alltså dammade jag iväg prisförfrågningar till några leverantörer, både norska och svenska. Sedan väntade jag.

Och väntade... Ett par av dem svarade inte alls, eller bara på hälften av mina frågor. Jag ville köpa en pall med glas och då snackar vi ändå om en femsiffrig försäljning med en minimal arbetsinsats. Jag vet inte vad de har för marginaler, men de skulle åtminstone tjäna ett par tusenlappar på affären, plus att det kan bli merförsäljning eftersom jag kanske även köper andra saker och ännu mer glas under många år.

Inte för att det ska spela någon roll, har man ett företag med en hemsida tycker jag att det ingår i arbetsbeskrivningen att svara på kundförfrågningar, men det är nästan som att de inte vill sälja. Här snackar vi om företag vars hela verksamhet är att producera eller köpa in saker som de sedan säljer vidare. Jag kanske är otålig, men jag tycker faktiskt inte att det är för mycket begärt med ett utförligt svar inom en arbetsdag på kundmejl.

Efter diverse påstötningar hittade jag till slut ett bra pris. Frakten blev så pass dyr att det lönade sig för mig att koppla släpvagnen på bilen och hämta pallen själv, men det är ingen stor uppoffring att köra lite bil när solen skiner och fåglarna kvittrar.

Transport är för övrigt en otrevligt stor kostnad i min binäring, inte minst i tid. Många timmar har lagts på att flytta utrustning och honung. För att spara lite tid lyckades jag gasa upp ekipaget på ladans övervåning.

Men någon truck har jag inte, så de sista metrarna, från kärran till golvet, fick jag förflytta glasen medelst handkraft.

Nu har jag glas så det räcker till ett drygt ton honung. Hade jag gjort som de flesta gör, mesat på och från närmaste leverantör köpt precis så många glas som går åt i höst, hade jag fått betala nästan dubbelt så mycket per glas, men det lönar sig att ha en stor lada, framförhållning och möjlighet att ligga ute med pengar.

Så tänker jag med det mesta. Jag vet att jag kommer att äta, tvätta mig och gå på toa även nästa år, därför köper jag storpack av sånt som går åt. Vad utgiften anbelangar gör inflationen att pengarna räntar sig ganska bra i mat och hygienartiklar. För att inte tala om honungsglas.

Haveriet Casino Cosmopol

Staten skaffade genom sitt bolag Svenska Spel fyra casinon 2001-2003. Sverige har ju spelmonopol och då verkade det väl rimligt att också erbjuda casinospel eftersom man insåg att folk kommer att spela alldeles oavsett. Det gick bra ett tag även om man redan från början var ganska tondöva för spelarnas önskemål.

Inte bara spelarnas förresten. Lönerna var bedrövliga. Jag spelade på flera svartklubbar i Stockholm och de dealers som jobbade där jobbade ofta på CC också, men staten hade väl inte precis köpt deras lojalitet. Inte min heller förresten. Jag var under en kort period krönikör för Svenska Spel, men inte betalade de så bra att jag fick moraliska problem med att spela hos konkurrenter.

När pokerboomen var över sjönk lönsamheten och 2020 la man ner Casino Cosmopol i Sundsvall. Plötsligt var Stockholm landets nordligaste lagliga casino. Jag antar att man räknade med att två tredjedelar av Sverige skulle åka ner till Stockholm om spellusten infann sig.

I februari i år hade tondövheten för marknaden gjort att inte heller casinona i Malmö och Göteborg gick att driva med tillräcklig vinst för att köra vidare och nu har precis regeringen bestämt sig för att lägga ner även Stockholmsfilialen, och Svenska Spel delar deras bedömning.

Resonemanget är dock skrattretande när man skyller allting på konkurrensen från nätet. Visst, den finns, men det är en helt annan grej att spela poker live och det finns en marknad för det med. Bara fråga konkurrenterna, för de finns där fortfarande även om Svenska Spel låtsas som motsatsen. Visst, man kan tillåta internationella spelbolag att driva livecasinon, men den marknaden lär väl ändå regleras sönder på svenskt manér.

Svartklubbarna jublar säkert över beslutet. Casinospel, inte minst poker, kommer inte sluta bara för att staten vill det, eller för att de inte ens lyckas bedriva verksamheten med vinst uppbackade av ett spelmonopol! Jag hann aldrig besöka CC i de övriga tre städerna, men i Stockholm har de haft fina lokaler på Kungsgatan mitt i centrum. Om de inte lyckas gå med vinst där trots statliga muskler och lagstiftning är det sagolikt uselt jobbat!

Hyra ut till Taylor Swift?

Bara lugn, det här inlägget ska inte handla om musik. Jag tror faktiskt inte att jag någonsin hört Taylor Swift, men jag inser att hon är framgångsrik även utan min support. Nu ska hon ge tre konserter i Solna vilket fått människor att köa efter biljetter. Och inte bara det, sedan ska man ju bo någonstans också. Hotellen höjer priserna, men blir ändå utsålda. Därför hyr privatpersoner ut sina bostäder. En del kanske hade gjort det ändå, men slänger in Taylor Swifts namn i rubriken för att göra annonsen mer sökbar.

Det är något jag absolut skulle kunna göra. En kille jag känner hyrde ut sin lägenhet på Airbnb eftersom han själv var på resande fot i jobbet väldigt mycket. Några gånger ”dubbelbokade” han, kom hem och insåg att han hyrt ut trots att han var ledig, så då fick han sova i bilen. Om det är värt det är en prisfråga, totalt tjänade han som mest 70000 kr på ett år och det tycker jag skulle vara värt några nätter i bilen.

Hade jag bott nära en konsertarena eller mässanläggning skulle jag ha kollat på den här möjligheten och slängt ut min bostad till uthyrning vid stora evenemang. Skulle jag få napp hade jag sovit i garaget, om inte också det skulle gå att hyra ut. Det är ju lite det som är grejen med sådana här evenemang. Om folk laddat ett år för att gå på konsert och betalat snuskigt mycket för biljetterna kommer de vara villiga att betala ganska hysteriskt även för möjligheten att sova någonstans i området.

Så bor du i Solna med omnejd (den ena annonsen ovan ligger trots rubriken nästan en mil från konsertlokalen) eller i närheten av en arena där det ska spelas fotbollslandskamp eller på en populär semesterort kan du damma ut en svinigt dyr annons och hoppas på tur. Det är ju ändå gratis att försöka.

En trasig värld

Jag har alltid använt trasor, men hade ingen aning om att det beror på att jag är svensk. Det säger Expressen som berättar att vanliga wettexdukar säljs i USA under namnet ”Swedish dishcloth” och att det är en trend bland ”Tiktok-kreatörer” (som jag tror är det som fram till i förrgår kallades influencers.

Jag som trodde att det där med miljö var viktigt för folk sedan några år tillbaka. Inte för att man behöver tänka miljömässigt för att använda trasor, det räcker med att vara ekonomisk. Jag tror inte att jag köpt hushållspapper eller pappersservetter i hela mitt liv. Behövs papper använder jag toalettpapper som är mycket billigare än hushållsvarianten, men helst använder jag trasor som går att återanvända.

Förutom ett par vanliga trasvarianter återvinner jag lakan, örngott och t-shirts genom att riva dem i lagom stora bitar och använda som trasor. Dem använder jag tills de är slut och så slänger jag dem för gott och de har då inte kostat mig en krona.

Köpetrasor slänger jag i tvättmaskinen när de börjar se tråkiga ut. Jag vet inte hur många tvättar en wettexduk klarar, men garanterat ett tiotal även vid hård användning. Och den hårdaste användningen försöker jag skona dem, då kör jag med utnötta lakan istället. Hur ofta ska man då byta ut den? För att få svar på det får vi gå till norska rockgruppen Black Debbath som också har handfasta råd om användningen:

”Bakterier florerer om du ikke flittig bytter kjøkkenklut.
I verste fall kan du bli syk og sengeliggende hele uken ut.
En tommelfingerregel er å aldri putte kjøkkenklut i munn
og ei heller benytte den til rengjøring av toalett og hund.”

Det är fanimej poesi!

Statliga chefslöner rimliga?

Då och då ifrågasätts hur världens rikaste företagsledare dragit ihop sina förmögenheter, enkelt uttryck om personer som Elon Musk och Bill Gates har förtjänat sina pengar. Det lämnar jag till en annan diskussion. Istället tänkte jag lyfta frågan om statliga direktörer har rimliga löner. Vi utgår ifrån en topplista:

1. Anna Borg, Vattenfall, 1450000 kr
2. Annemarie Gardshol, Postnord, 935000 kr
3. Monica Lingegård, SJ, 512000 kr
4. Jonas Abrahamsson, Swedavia, 480000 kr

Anna Borg, vd Vattenfall

Det här hade varit bra årslöner, men det är alltså de belopp de får varje månad! Jag missunnar inte hårt arbetande människor att tjäna bra pengar, men jag kan inte låta bli att undra vad de här människorna gör för att förtjäna dessa löner. Vad gör exempelvis Anna Borg för att rättfärdiga en årslön på sjutton miljoner? Vattenfall är ett företag jag har viss insyn i och det låter inte som att de anställda upplever att effektiviteten i kärnverksamheten har stigit under hennes ledning. Tvärtom kan hon ha omvandlat ett välfungerande företag till ett wokedagis.

Postnord och SJ slår mig inte heller som mönsterföretag. Sedan Annemarie Gardshol tillträdde som postchef för fem år sedan har hennes månadslön stigit från 583000 till 935000 kr, drygt fyra miljoner om året – bara i ökning. Samtidigt har inrikesportot dubblats från 9 till 18 kr och leveranstiderna gissningsvis försämrats mycket mer än så.

Återvinning.

Tankeexperiment: Vad skulle hända om dessa chefers löner halverades? Facket skulle gå i taket, men om vi skiter i det och tänker att när nuvarande förordnande går ut omförhandlas avtalen ner till hälften. Hade de slutat? Skulle Borg, Gardshol och de andra hitta bättre betalda jobb någon annanstans? Och i så fall, skulle deras efterträdare på de statliga bolagen göra ett sämre jobb?