Regntunna

Korta byggprojekt gillar jag bäst. De som man inte hinner ledsna på innan de är färdiga, helst inom ett timme. Jag tänkte att jag skulle ha en regnvattentunna för att ta vara på regnvattnet. Det fanns i mitt barndomshem och jag minns det som praktiskt att alltid ha tillgång till vatten. Inte minst för att det gick snabbare att sänka ner en vattenkanna i tunnan än att spola den full från en kran eller trädgårdsslang.

Så jag köpte en gammal tunna. Att såga av stuprör i rätt höjd är också lätt, men sedan började utmaningarna. Jag har inga kattluckor på huset. Vanligtvis går katterna in och ut genom köksfönstret via ett par brädor uppsatta för ändamålet, men nu skulle regntunnan hamna i vägen. Ramlar de ner i en halvfull tunna skulle det kunna bli katastrof så jag behövde ett lock. Det skulle också hindra tunnan från att bli en massgrav för törstiga bin.

Sagt och gjort. Jag hittade några korta bitar råspont som blev över efter förra sommarens takbyggen. Bara att sätta ihop dem och såga ner till rätt storlek med sticksåg.

Brädor på baksidan för att hålla ihop dem och för att hålla locket på plats.

Och så färg för att locket ska stå emot väta. Här hade jag nog valt tjära om det inte vore för att katterna ska gå på locket och jag minns solvarm tjära som ett klibbigt underlag. Det fick bli lasyr istället.

Nu återstod det att se om katterna tänkte trilskas och underkänna hela bygget.

Godkänt! Regnet från taket kommer nu att hamna i tunnan och så småningom hällas över mina odlingar. Särskilt de buskar och grönsaker som ligger för långt från utomhuskranen för att vattna med slang. Kostnad för byggprojektet: 200 kr för tunnan. Okej, virket, skruvarna och färgen har väl också något slags värde, men det ser jag som avskrivet.

Vattentätt slöseri

Två småländska sjukhus städas med ett alkaliskt vatten, som antagligen inte är sämre än vanligt kranvatten, men knappast bättre heller. Och så är det den lilla detaljen att det kostat skattebetalarna 143000 kr!

Vattnet har lite högre ph-värde än kranvatten, men Region Kalmars städcontroller erkänner utan omsvep att det inte ersatt desinfektionsmedel, det gör inte städningen snabbare och det handlar inte om att utsätta personalen för färre allergener, men enligt hans subjektiva bedömning ger det ”mer krispiga ytor”.

Forskarna är sällan helt överens om någonting, men här verkar det råda ganska stor enighet bland forskare och kemister – detta vatten är ren humbug! Men det skiter Region Kalmar högaktningsfullt i. Och inte bara de! Femton kommuner, ett kommunalt fastighetsbolag och ett universitet tycker också att det här ”mirakelvattnet” är väl investerade skattepengartycker också att det här ”mirakelvattnet” är väl investerade skattepengar.

Innan någon påpekar det. Jag fattar att 143000 kr är kaffepengar för ett landsting eller två sjukhus, men jag tycker ändå att det är principiellt viktigt. Om någon vill sätta in ett vattenfilter eller dricka virvlat vatten hemma ska de naturligtvis göra det. Människor har massor av irrationella riter för sig och ska så få ha. Men att en städcontroller (undrar förresten på vilket sätt städkvaliteten skulle ändras om han slutade gå till jobbet) känner att de städade ytorna håller sig rena längre tack vare att ett företag drar vattnet genom en maskin med lysdioder har ett värde av exakt noll kronor.

Det är en keps ffs!

När bar du senast studentmössa? Troligtvis på din egen studentdag. I mitt fall inträffade den för snart 34 år sedan. Sedan hamnade mössan i en låda. Jag har inget minne av att jag kastat den, men har heller inte sett den de senaste decennierna, så borta är den.

Jag gissar att din historia liknar min, nästan oavsett om du tog studenten på 50-talet eller 00-talet. Det som dock ändrat sig är att studentmössan blivit en miljardindustri. Min inhandlades för max en hundring. I år kostar den 149 kr vilket är en skälig prishöjning, men varför stoppa där när man kan få studenter att betala många tusenlappar för den.

”Det allra tydligaste tecknet på att olika valmöjligheter får studentmössorna att rusa i pris är en specifik söm, berättar Hannah. Om man vill ta bort sömmen, som mössbolaget har som standardval, kostar det extra.”

Studenterna i reportaget ondgör sig över kostnaderna, men betalar snällt runt 5000 kr för sin studentmössa! Det låter som att man nästan inte kan vara med på mösspåtagningen om man inte har en dyr mössa utan den där sömmen, men med sitt namn inbroderat i en speciell färgnyans, och varför inte också ”smycka sin mössa med en LED-skärm” (ja, varför?!). Som att någon klasskompis skulle bry sig om någon annan mössa än sin egen!

”Kolla in Tjock-Lasses billiga mössa!”

Reportern ställer såklart inga rimliga frågor. Istället gör man en hel artikel där man ställer mössförsäljarna till svars, bl a med frågan:

”Har ni marginal för att kunna sänka priserna?”

Varför skulle de göra det när de istället kan få studenterna att mangrant betala för att slippa få en söm på mössan eller utrusta den med belysning? Visst, den ska användas under några veckor då det är dagsljus över tjugo timmar om dygnet, men man vet ju aldrig när man behöver bli upplyst.

Jo, jag vet! Dessa studenter behöver bli upplysta just precis nu! De behöver lära sig att inte vara lättledda konsumtionsslavar för det kommer att göra deras liv otroligt mycket sämre än det skulle kunna vara. Man behöver inte bojkotta studenten och klä sig i trasor, men man behöver inte heller följa varenda trend slaviskt till vilket pris som helst. 

Kompostförflyttning

Här är ett problem jag tänker att många villaägare har. Förhoppningsvis har någon en lösning också. Jag köpte en varmkompost när jag flyttade in i mitt hus.

För ett år sedan tömde jag den för första gången, när jag hade byggt odlingslådor. Eftersom jag fyllt på komposten med hushållsavfall hela tiden var det inte precis jord, men jag tyckte att det dög för att lägga på botten i odlingslådorna. Sedan fyllde jag ändå på med riktig jord. Och gödsel.

Det löste problemet tillfälligt, men jag fortsätter att kompostera och eftersom jag bara har en kompost blir det aldrig färdig jord. I år har jag byggt en låda av kompostgaller och vräkt ut innehållet i komposten där.

Mest för att se vad som händer, om det hinner bli någon slags jordliknande smörja innan hösten eller om det då fortfarande är matrester som kommer att dra till sig så mycket råttor att inte ens mina två mördarmaskiner hinner hålla undan.

En möjlighet är såklart att skaffa en kompost till, så att jag kan växla mellan dem och låta den ena gotta till sig utan påfyllning i ett år eller så. Jag har hållit utkik efter billiga kompostbehållare, nya eller begagnade, men inte hittat någon tillnärmelsevis så billig som den jag redan har. Bäst hade det kanske varit med en kompost med dubbla behållare.

Så nu slänger jag ur mig frågor till läsarkollektivets klokskap. Komposterar ni och i så fall hur? Hur noga är ni med att komposten förvandlas till bra matjord innan ni börjar använda den? Jag vill inte ha mögliga matrester i blomkrukorna, men eftersom jag planerar att utvidga mina utomhusodlingar är jag övertygad om att jag får nytta av komposten alldeles oavsett. Borde jag köpa en varmkompost till eller tvärtom slänga matavfallet i en tunna till kommunens avfallsanläggning och köpa jord istället?

Fungerande marknad kräver fungerande kunder

Sveriges Radio har gjort ett reportage om Åke, 79, som fått en hög tandläkarräkning. Sånt har nog hänt de flesta av oss, om inte hos tandläkaren så hos rörmokaren eller Skatteverket. Plötsligt dimper det ner en räkning vi inte hade räknat med, åtminstone inte på den nivå vi trott.

Men några grejer i reportaget är lite märkliga. Dels journalistens påpekande att detta gäller ”privattandläkare”. Jag gick i många år hos Folktandvården och det är inte precis så att deras kunder är förskonade från höga tandläkarräkningar eller priser högre än referenspriset för respektive åtgärd.

Att Åke ”måste sälja grejer” för att ha råd med räkningen på 16000 kr känns inte heller relevant. Få människor har 16000 kr på ett bankkonto för oförutsedda utgifter. Hade det hänt mig skulle jag ha sålt fondandelar, men jag tror inte att Sveriges Radio hade velat skriva om det. Åke har enligt reportaget sålt guld och klockor, även om det för mig låter osannolikt att han sålt både guld och flera klockor han samlat på i trettio år, för att betala denna enda räkning. Och så detta:

”Åke fick aldrig något kostnadsförslag från sin tandläkare.”

Det hade de sagt att han skulle få, men det fick han inte. Trots det valde Åke ”hemliga lådan”, att sätta sig i stolen och köpa en behandling han inte hade en aning om priset på. Här känner jag att reportern kunde ha gjort sitt jobb och frågat: ”Varför gjorde du det?”

Jag försvarar inte tandläkaren. Har de lovat ett kostnadsförslag ska de såklart leverera det på utsatt tid, men anledningen till att de inte gjorde det är såklart världens alla Åkar, som inte vill vara till besvär, ställa till problem eller skapa dålig stämning. Hoppas att det var värt det.

LO har hittat kullen de vill dö på

Efter LO:s kongress står det klart att arbetstidsförkortning är en fråga man ska börja driva aktivt och hårt. Först genom förhandlingar inom ramen för kollektivavtal, men om inte det lyckas kan man tänka sig tvingande lagstiftning.

Intressant inställning till förhandling. Lyckas de kör de på och lyckas de inte ska de tvinga sin vilja igenom med hjälp av politikerna. Det låter lite som när rånaren drar fram en kniv eller pistol och skriker ”Pengarna eller livet!”. Rånoffret kan då välja mellan att ge ett bidrag helt ”frivilligt” eller att lämna över sin plånbok postumt.

Jag har inte tänkt jobba i Sverige i någon form, men hade jag varit på jakt efter en svensk anställning hade avsaknad av kollektivavtal legat högt upp på önskelistan. Ett sådant avtal skulle jag nämligen se som bevis för att arbetsgivaren lämnat över en stor del av makten över sitt företag till facket. Mina erfarenheter av svenska fackförbund är att det inte kan bli mycket värre.

Själva sakfrågan, att genom tvång eller hot hindra arbetstagare och arbetsgivare från att sluta ett avtal bägge är nöjda med, har jag varit inne på flera gånger förut och jag tror inte att jag behöver berätta vad jag tycker där.

Allt är i jorden

Jag ser bönderna åka runt på åkrarna härikring bokstavligt talat från morgon till kväll, ibland ännu längre. I jämförelse med det är mina odlingsinsatser ytterst begränsade, men i jämförelse med tidigare år har jag aldrig odlat så seriöst som nu och det är stort för mig.

Halvvägs in i maj är allt jag tänkt odla – och lite till – nergrävt. Det började med chili redan i början av mars. Inomhus, där jag senare också satt dill, purjolök, grönkål och broccoli. När vädret tillät (det är ju alltid en chansning) åkte förodlingarna ut i odlingslådorna på tomten tillsammans med morötter, rödbetor, potatis, majrova, spenat, märgärtor och squash.

Vid sidan av grönsaksodlingarna skaffade jag ett par plantor svarta vinbär som jag planterat, men som jag är osäker på ifall de kommer att överleva. Jag berättade det för min professionellt odlande granne som då grävde fram sticklingar av såväl svarta som röda vinbär samt krusbär. Så nu är det hopp om bär på tomten.

Dessutom gav hon mig en påse frön tänkta att förvandlas till rabarber. Det har jag redan på tomten, på tre olika ställen, men jag skulle vilja ha mycket mer. Nu kommer antagligen någon säga att deras rabarber växer som ogräs, att det snarast gäller att begränsa så att det inte blir för mycket. Det är även min erfarenhet sedan tidigare, men inte här. Så nu hoppas jag att fröodlingen tar sig.

Det som återstår fram till skördetid är att vattna och att hålla efter ogräset. Särskilt rensningen var jag lite slarvig med i fjol, jag tog mig inte tid. Planen är att göra det bättre i år så att jag kan återkomma med bilder som skulle göras odlingsgurus som Sara Bäckmo gröna av avund.

För mig är det en skön känsla att allt är igång. Lite som när jag går förbi en bikupa och ser bin som jobbar för mig. En grönsaksodling blir ju inte lika visuell, men naturen, solen, maskarna och mikroorganismerna jobbar nu dygnet runt för att jag ska få mat på bordet.