De sista idioterna(?) - efterspelet

Förra året skrev jag ett inlägg med rubriken ”Den siste idioten?”. Det handlade om två studenter, Filippa och Nathalie, som på uppmaning av en anonym telefonröst scannat en QR-kod och loggat in på en okänd sajt med bank-ID för ”man gör det överallt numera”. Förhoppningen med självskadebeteendet var att eventuellt få hyra en studentbostad.

Nu har cirkusen tagit en ny vändning när Nathalie fått tillbaka sina pengar av Swedbank medan Filippa, ljushuvudet som sa sig lämna ut sitt bank-ID ”överallt numera” samtidigt som hon betonar att hon är och alltid varit en mycket försiktig person, inte får pengar av samma bank.

Det håller jag med om. Nu vet vi inte allt eftersom SVT är väldigt duktiga på att hemlighålla hela händelseförloppet, men utifrån de vi fått veta om dessa ”offer” borde självklart ingen av dem fått tillbaka pengar efter att ha behandlat sina värdehandlingar maximalt oaktsamt.

De kan få varsin tröja istället.

Vad skickar det annars för signaler till oss normala människor, vi som inte lägger ut bilder av våra bankkort på Facebook eller lämnar ut lösenord till chattrobotar – ”Bete dig som en idiot så är det 50 procents chans att det inte får några konsekvenser”? Filippa får väl se detta som läropengar. Sluta att intala dig själv att du är ansvarsfull, för det är du inte! Nathalie kom undan den här gången, men jag har inga större förhoppningar om henne heller. Gift dig rikt eller nåt.

Bostäder för utsatta makthavare – du betalar!

Jag bläddrade förbi det senaste exemplet på statlig korruption, Allmänna Barnhusets interna bostadskö. Jag har redan bloggat om flera liknande exempel och har inget mer att säga, tänkte jag. Sedan uppmanades jag att blogga om det och tänkte om. Dylik dårskap behöver lyftas fram i ljuset, igen och igen.

Här har vi alltså en statlig stiftelse (i landet som är väldigt pigga på att fördöma korruption i alla andra länder) som ska ”stärka barn och ungdomar i socialt utsatta situationer” och hjälpa barn som far illa. Nu visar det sig att stiftelsen kontrollerar två bostadshus i Vasastan i Stockholm. Det låter väl bra? Där kan utsatta ungdomar ladda batterierna, kanske en misshandlad familj bo i skydd för den våldsamme familjefadern?

Nej, där bor bl a generalsekreteraren Cecilia Sjölanders son, där har landshövdingar och ministrar bott med låg hyra utan att ha stått i bostadskö en enda dag. Detta fusk har pågått i över tio år och jag vågar inte ens tänka på hur många utsatta personer som hade kunnat få den hjälp lägenheterna var avsedda för, men som istället farit illa, kanske dödats eller tagit sina egna liv.

Hur kan de ledande personerna i detta kriminella nätverk se sig själva i spegeln? Har de ens en spegelbild?! Hur kan andra i politikerklassen umgås med dem på ett respektfullt sätt? De borde förskjutas som paria av alla människor med heder. Känner du någon i styrelsen eller i stiftelsens ledningsgrupp?

På vilket sätt är Cecilia Sjölanders son en utsatt ungdom. Han har en mor som tycks sakna alla former av moral och heder, men har hon slagit honom också? Nu är sonen 36 år, så han borde i så fall kunna slå tillbaka. Jag uppmanar aldrig till våld, men skulle jag se honom göra det hade jag nog tittat åt ett annat håll.

Absolut och relativ fattigdom

För att diskutera åtgärder mot fattigdom eller huruvida den ökar eller minskar borde man först behöva definiera ordet. Forskare och andra skiljer mellan relativ fattigdom och absolut fattigdom.

Med absolut fattigdom försöker man bestämma en nivå för när man passerar gränsen till att anses fattig. Här snackar man om ”låg levnadsstandard” eller att man ”inte har pengar till grundläggande behov”, vad det nu är. Ibland drar man gränsen vid normen för ekonomiskt bistånd, men den ändras ju också. Jag vet inte vad ni tycker, men för mig låter detta högst luddigt, inte ett dugg absolut.

För vad är grundläggande behov? Jag tror att många skulle säga att jag har låg levnadsstandard eftersom jag inte gör av med särskilt mycket pengar, men det beror ju bara på att jag kommit fram till att jag inte behöver en massa skit i mitt liv.

Relativ fattigdom är dock ett ännu mer slirigt begrepp. EU har bestämt att man är relativt fattig om man har under 60 procent av medianinkomsten i landet man bor, trots att det absolut inte säger någonting om hur fattig man är, bara vad man tjänar. Vinn en miljard, sätt pengarna på ett räntefritt bankkonto eller lägg dem i en hög, säg upp dig från jobbet och EU bedömer dig som fattig!

Dessa flexibla definitioner är praktiska för debattörer från alla läger eftersom man då kan hävda både att fattigdomen ökar och minskar, helt efter vad man vill få fram i debatten. Ogillar man regeringen eller andra styrande ökar fattigdomen, styr man själv är fattigdomen under kontroll och dessutom på nedgång. Själv ogillar jag alla makthavare och dömer därför absolut ut retoriken som relativt idiotisk.

Mobiler i byrålådan

25 miljoner mobiltelefoner ligger i svenska byrålådor. Var fjärde svensk har minst fyra gamla mobiler hemma. Varför gör de sig inte av med dem? Artikeln nämner ”nostalgiska skäl”. Det tror jag inte ett dugg på. Människan är slö av naturen. Det är lättare att låta den gamla telefonen ligga kvar ”som reserv” än att sälja den. Likadant gör folk med datorer, tv-apparater etc.

Begagnade telefoner har ett värde. En snabb koll på Blocket visar att de flesta fungerande mobiler annonseras ut för minst 500 kr. Låt oss leka med tanken att de får just 500 kr och räkna lite på det. Att ta en bild, skriva några rader och sätta ut annonsen tar max tio minuter. Att skicka telefonen, alternativt lämna över den mot kontant betalning borde inte ta längre tid.

Avrundar vi uppåt blir det totalt en halvtimme. Det gör tusen kronor i timmen, skattefritt, vilket motsvarar 40000 kr netto per vecka för ett heltidsjobb, eller c:a 1,8 Mkr om året. Nu menar inte jag att någon kan sälja gamla mobiler på heltid, räkneexemplet var bara menat för att visa att arbetsinsatsen visst lönar sig.

Det pratas om att införa ett pantsystem. Jag antar att det innebär att man får betala en slags skrotningsavgift vid inköp som man får tillbaka om man lämnar in den i butiken. Skulle det knuffa folk till att släppa ifrån sig en telefon de aldrig någonsin kommer att använda, när det tydligen inte räcker med miljöskäl, glädjen över ordning och reda i hemmet eller ens möjligheten till större ekonomisk vinst?

Jag vet inte om folk har det för bra eller om de inte fattar att det finns pengar i detta. Inte heller vet jag om ett pantsystem skulle hjälpa. Möjligen skulle det leda till att några som idag säljer sina telefoner börjar lämna in dem i butiken som i bästa fall återvinner delar av dem. Ute i stugorna kommer nog lådorna ändå vara fulla med gammal hemelektronik.

Betalningsstörningar igen

Kanske hänger det ihop lite med att jag gillar kontanter och vill se dem överleva, men jag tycker mig allt oftare se rubriker som ”Kortbetalning nere”. Denna gång är det på Coop där man under några timmar inte kunde betala med kort, men:

”Butikerna är öppna och vi har möjlighet att ta andra betalsätt, som kontanter och Swish, där det finns”, skriver Katinka Palmgren, pressekreterare på Coop i en skriftlig kommentar.

En sak är att det ska finnas kontanthantering i butiken, en annan är att kunderna ska ha cash. När butikerna inte velat ta emot kontanter har man försökt att avvänja sina kunder med pengar. Varje gång jag bloggar om ämnet är det några som svarar att de inte använt kontanter på länge. En del är nästan lite stolta över det, andra har dåligt samvete och skriver att ”man borde handla kontant, men det är så smidigt att dra kortet”.

Samhället i stort – alltså vi – står dåligt rustade när datahaverier hindrar oss att handla på andra sätt än kontant. På samma sätt som livet flyter dåligt när vi blir av med strömmen eller internet. Jag tycker att staten borde främja och uppmuntra oss till hållbara lösningar som kontanthandel och vedeldning, eller åtminstone sluta att genom lagar och regler jävlas med oss som försöker hålla flera möjligheter öppna.

Det slutliga ansvaret är dock vårt. Du och jag måste fixa våra liv även när allt vi är vana vid ska funka inte gör det. Störningen på Coop var inte den sista, det kan vi åtminstone utgå ifrån vad vi än tror om framtiden.

Pengarna eller livet!

Den amerikanske skådespelaren Johnny Wactor, 37, dödades häromdagen. Tre män försökte stjäla katalysatorn på hans bil och när han uppmärksammade det sköt de honom. Det verkar lite oklart om han förstod att det var ett inbrott eller om han trodde att bilen skulle forslas bort av trafikpolisen, men principiellt är det intressant hur folk reagerar på stöldförsök.

Ett tydligare exemplet är Oscarsvinnaren Haing Ngor från filmen Killing Fields, som i slutet av 90-talet rånades på sin guldmedaljong med en bild av sin döda fru. Han vägrade och sköts till döds.

Det är klart att varken medaljongen eller katalysatorn var värda att dö för, men jag förstår vreden när någon blir bestulen. Om jag skulle se någon bryta sig in i mitt hus eller bil och få möjlighet att slå ett bollträ i vederbörandes bakhuvud hade jag kanske gjort det. Eventuella skador på inbrottstjuven hade jag inte brytt mig ett dugg om i stridens hetta. Bara hur det hade kunnat drabba mig, i form av straff eller hämndmotiv.

Alla äger något som betyder mycket för oss, och så har vi själva principen. Här har vi byggt upp något, ett liv och ett välstånd, och så kommer någon annan för att helt orättfärdigt ta det ifrån oss. Man kan bli våldsam för mindre.

Samtidigt brukar jag vara försiktig med att säga hur jag hade agerat i en eller annan krissituation för det vet ingen av oss förrän vi är där. Jag har ett par gånger i vuxen ålder hotats med stryk, men aldrig stått öga mot öga med en inbrottstjuv. Hade jag slagit? Jag vet inte. Hade du? Eller har du redan drabbats av något som gör att du sitter på facit?

Hälsa efter högsta vinsten

”Du får inte bättre hälsa av att vinna på lotto” skriver SR. Nyheten bygger på en forskningsstudie som utvecklas i ett avsnitt av Vetenskapsradion Hälsa.

Det här ämnet intresserar mig, så jag lyssnade på hela avsnittet. Det är ett samtal mellan professorn i nationalekonomi som gjort undersökningen och en docent som jobbar med fattigdom. Professorn betonar att det inte går att påvisa någonting positivt av pengar, mer än på marginalen. Jag får en känsla av att han verkligen ville att det var vad undersökningen skulle visa, så han tonar ner allt som inte passar in i den världsbilden. Han blir ändå tvungen att berätta att de som vunnit stort tio år senare säger att de har en högre livstillfredsställelse än de som vunnit lite eller inget.

Istället är det programledaren som berättar att undersökningen visade att lotterivinnarna minskat sin konsumtion av ångestdämpande medicin. Sedan påtalar hon det vi redan vet, att rikare får friskare barn, äter hälsosammare, röker mindre osv. Ekonomisk stress påverkar hälsan negativt och det är väl klart som tusan att en rejäl klumpsumma på banken minskar stressen för de allra flesta.

Riksdagspolitikerna har i alla fall förstått det och därför på sedvanligt infantilt manér bestämt att ”hälsogapet” ska utplånas inom en generation. Så hur ska det gå till, ska de börja tvinga rika människor att röka eller sluta motionera? Naturligtvis kommer ingenting att hända och om 30 år är det ingen politiker som ställs till svars för dumheter de hittade på 2024.