Det ifrågasätts ibland om svenskt bistånd gör nytta. Det gör det. I Kongo tycks det ha gett en chef 35 miljoner kronor. Det är i alla fall den summan som är borta, helt oredovisad och utan synliga bevis för att pengarna gått till de utsatta människor som det var tänkt.
Jag har haft ett par anställningar där jag
haft hand om både handkassa och bankkort, men skulle jag köpa något
för firmans pengar fick jag skriva en rekvisition och lämna till
min chef för underskrift. Rekvisitionsnumret användes vid inköpet
så att det gick att para ihop köpet med beställaren. Var det
bråttom kunde det hända att jag skrev rekvisitionen samtidigt som
köpet och fick det godkänt först i efterhand, men bara i
undantagsfall och jag låg aldrig mer än en rekvisition back.
Ni förstår vart jag vill komma. Har
köptes det officiellt in jeepar och annat för 35 miljoner utan att
någon såg röken av dem. När ambassaden upptäckte att
fältkontoret mer såg ut att vara ett brevlådeföretag (eller
världens första papperslösa kontor) skickades en rapport, men det
tog ett helt år innan det stod klart att trettiofem miljoner kronor
var puts väck och en polisanmälan lämnades in!
Hur detta kunde hända är det ingen som
vet. Den utpekade chefen säger inget. SIDA säger inget. Politikerna
säger heller inget. De bara fortsätter att ösa ut svenska
skattepengar till skumma fältkontor i Afrika i hopp om att de ska
komma lokalbefolkning till nytta. Eller har de ens en förhoppning?
Kanske handlar det bara om att få känna sig god med hjälp av
andras pengar.
Så länge jag kan minnas har det
pratats om att reformera svenskt bistånd. Ungefär lika länge som
man sagt detsamma om arbetsförmedlingen. För syns skull kommer väl
kraven att resas även den här gången, men att det skulle hända något konkret känns
ungefär lika troligt som att de bortslarvade 35 miljonerna skulle
dyka upp.