Fri på fyra kvadrat

Kanske har jag läst för många Lee Child-romaner, men jag måste säga att jag uppskattar människor som vill hålla sig utanför samhället så till den milda grad att de väljer att inte ens ha en riktig bostad. Som amerikanske Marcus som bor i sin pickup med camper.

Min egen lågbudgetvariant.

Han har valt bostaden för att slippa att tvingas ha ett fast jobb ”bara för att ha en plats att bo”. Det låter lite som när Stefan Sauk i sitt stående inslag ”Tillfälligt avbrott” i Lorry konstaterade att ”livet måste väl för fan vara något mer än att springa runt som ett jävla personnummer”. Vad det där ”något mer” är måste vi själva komma fram till. En bostad på fyra kvadratmeter där man inte kan stå upprätt är inte mitt mål, men så är vi alla olika.

En sak det gett Marcus är att uppskatta det lilla. Nu drömmer han om tio kvadratmeter, med ståhöjd. Man kan tycka synd om Marcus, Expressens reportrar gör det helt klart. Han verkar i och för sig inte helt nöjd med tillvaron, övertygad om att landet han bor i saknar framtid, men samtidigt har han egna drömmar och framtidsplaner, ett sparande och inte minst sin frihet.

Det finns många andra jag tycker mer synd om. Människor som för länge sedan insett att de val de tagit i livet lett till en inrutat liv de verkligen inte vill ha och inga utsikter att komma ur rävsaxen, vare sig den består i ett jobb de inte gillar eller en bostadsort de inte vill vara kvar på, men av olika anledningar inte kan lämna. Det kan vara barnen varannan vecka, skröpliga föräldrar eller något annat som gör att de sitter fast. Ett livspussel med ett fult motiv helt enkelt.

Skillnad på buller och buller

Flygavgångarna från Bromma kommer att minska vid årsskiftet, vilket förväntas förbättra folkhälsan eftersom det gör att det blir mindre flygbuller.

Det stämmer säkert. Fast eftersom Bromma flygplats funnits i 88 år, sedan 1936, lider jag ändå inte så mycket med de som bor runtomkring. Samtliga har haft alla chanser att flytta, eller låta bli att flytta dit, om de tycker att flygbuller är jobbigt, vilket jag mycket väl förstår.

Om du får oväntat besök...

Då lider jag betydligt mer med dem som valt att bo i ett lugnt område på landsbygden och plötsligt bestämmer myndigheterna att det ska byggas vindkraft i närheten. Bedövande oljud förutom det faktum att hela närområdet ödeläggs av stora vindturbiner på gigantiska betongfundament och med tillhörande stora vägar med jättemycket trafik. Bara under byggperioden körs det dit tusentals lastbilslass med cement, ett material miljörörelsen för övrigt hatar i alla andra sammanhang.

Sälja kan man ju alltid, men vad är en lantlig gård värd om det känns ”som att flytta in på en flygplats”? Jag gissar att egendomen på ett bräde tappar minst halva värdet. Och allt detta för att politiker och bidragskapitalister ska kunna producera ström de dagar vädret gör att den inte behövs.

Vindsnurror är inte det enda som kan förstöra boendemiljön på landsbygden. Rovdjur och kalhyggen skulle kunna sabba en del för mig. Eller att någon köper upp billig mark och bygger en ful och illaluktande fabrik. Jag har ändå svårt att tänka mig en värre granne än en vindkraftspark. Kan du?

Då går jag ner i min källare

Kallt, mörkt och blött ute, så jag pysslar hellre inomhus. Min källare består av två rum. Ett av dem kräver ganska mycket arbete. Det är hål i golvet och rörläggning på agendan, men det andra rummet skulle nästan bara målas. Borde vara gjort på ett par dagar, så det ska jag väl klara på ett par veckor, tänkte jag.

Mörkt och lite ofräscht, men inga riktiga fel. Jag började med taket, som består av brädor av alla möjliga färger med reglar under. Här skulle man kanske kunna måla brädorna i en färg och reglarna i en annan, men det var alldeles för seriöst för mig. Efter snudd på obefintligt underarbete målade jag hela taket vitt, för ljusets skull. Före respektive efter:

Väggarna var jag mer ambitiös med. Där putsen ramlat ner behövde jag mura lite grann, men inga större ytor. Några sprickor att spackla och eftersom betongväggarna är ganska grova i strukturen blir det mycket slätare där man spacklat. Jag hade ingen lust att bredspackla hela väggarna (det är trots allt en källare som jag använder som honungslager och färgförråd), så efter att jag slipat stålborstade jag spackelfläckarna så att de inte skulle sticka ut. Om det är så det ”ska” göras vet jag inte, men det funkade för mig.

Jag borde kanske nöjt med att spackla det allra värsta och sedan blåst på med färg, men när man väl börjar är det lätt att peta lite för mycket.

Att måla en källare vit kändes opraktiskt, så jag valde istället en ljusgrå murfärg för att göra rummet ljusare.

Fönsterbågarna målades vita. Framför ena fönstret satt det reglar som jag också hade kunnat måla vita, men jag tyckte att det skulle bli snyggare att täcka reglarna med en hel skiva. Före och efter:

Nu återstår bara inredningen. Det har stått hyllor längs väggarna, men eftersom jag fått tag i bättre hyllor finns förbättringspotential. Men allra först ska jag fixa det andra rummet. Där har en händig granne lovat hjälp med rörläggningen, så jag kan inte riktigt styra när det blir (man kan inte tjata för mycket på arbetskraft som får betalt i kaffe och komplimanger). Förhoppningsvis blir allt klart i år.

När Expressen ropar på utvisning

När till och med Expressen frågar sig varför en person inte blivit utvisad, då vet man att det är hög tid. Det här handlar om en 26-årig syrian som kom till Sverige som sjuttonåring. Vid 20 års ålder överföll och rånade han en kvinna, vid 21 våldtog han en kvinna utomhus, vid 22 hade han dömts åtta gånger, för våld, stölder och sexuellt ofredande. När han knuffade och rånade en 91-årig tant medan han var villkorligt frigiven från sin senaste kända våldtäkt kom han upp i nitton domar – hittills!

Ettan kom, nitton kom, vinsten kommer så småningom...

För eller emot invandring ska väl inte spela någon roll – den killen borde alla åtminstone vilja titta på möjligheten att skicka ut ur landet. Att det inte skedde vid de första arton rättsfallen med fällande dom beror på att åklagare inte ens yrkat på det. 2019 bestämde Högsta domstolen att det ska krävas ”synnerliga skäl” för att utvisa en person som bott i Sverige i mer än fyra år. Anledningen är att man då antas ha starka band till Sverige, men efter så kort tid kan man som utlänning inte ens bli svensk medborgare. Något som den här killen för övrigt fortfarande inte är, om nu någon anser att det hade gjort skillnad.

Har han ett jobb eller någon annan koppling till det svenska samhället? Känner han några svenskar? Talar han ens svenska (trots nio år i landet kräver han tolk på rättegångarna)? Det finns många som bott flera decennier i landet utan att kunna svara ja på någon av dessa frågor och vari består i så fall de där starka banden till Sverige?

Nu krävs inte längre ”synnerliga skäl” för att kunna utvisa sådana här individer, men det krävs fortfarande att åklagaren aktivt yrkar på utvisning för att det ska hända och eftersom jurister är den yrkeskår som är mest invandringsvänlig (möjligen i konkurrens med imamer) sker det mer sällan än ofta.

Jag tycker att det här är ganska enkelt. Om en invandrare kommer till Sverige och inte försöker göra rätt för sig, inte betalar skatt och i stort sett bara ställer till djävulskap, våld och elände, borde varje fängelsestraff leda till automatisk utvisning om det inte finns synnerliga skäl att inte göra det och då är det upp till åklagaren att motivera det.

Om hemlandet, i detta fall Syrien, vägrar att ta emot fanskapet borde det resultera i att inte en biståndskrona någonsin når det landet det närmaste decenniet. Försök i så fall hitta ett tredjeland att deportera gärningspersonen till. Jag skiter högaktningsfullt i hur hans liv blir där han hamnar. Det är inte rasism att tycka att svenska skattemedel i första hand ska gå till svenskar och andra som bidragit till Sveriges välstånd. Medkänsla i all ära, men jag känner varken solidaritet eller samhörighet med en person som sparkar ner och rånar gamla tanter.

Alla budgetar funkar

När någon börjar följa en ny diet blir resultatet nästan alltid bra, i alla fall från start när de håller sig till de uppsatta reglerna. Hälsan blir bättre och eventuell önskad viktnedgång kommer att ta fart. Det kvittar om det är LCHF, karnivor eller stenålderskost. Har man tänkt igenom vad man ska stoppa i sig blir det oftast bättre än om man inte gjort det.

På samma sätt är det nyttigt att träna, nästan oavsett om man gör det på gym, i skogen eller på balkongen. Ja, det går att utveckla ortorexi eller ätstörningar, men risken är oändligt mycket större för att allt skiter sig för den som inte bryr sig, även om det såklart kan gå fint för någon att hålla vikten och musklerna i trim utan ansträngning, men det är alltid svårare utan plan.

Över till ekonomi. Vill du ha bättre ekonomi kan du börja i vilken ände som helst. Det kan tyckas futtigt att leta extrapriser eller spara ström genom att korta ner duschtiden när det ger så mycket mer resultat av att omförhandla lönen eller lånet, men jag tror på att alla steg åt rätt håll räknas. Bara man börjar engagera sig blir man mer medveten och då är det lättare att göra rätt.

Och precis som med vikt, träning och alla andra livsförändringar är det bättre att ta ett par små steg som man lyckas hålla fast vid än att ställa upp orealistiska mål och bränna ut sig innan man kommit igång på allvar.

Med det sagt har jag aldrig följt en budget, men några gånger har jag tagit reda på vart mina pengar går. Min metod är att alltid hålla utkik. Ser jag en utgift jag inte tycker ger mig den glädje den kostar försöker jag göra något åt den. Kanske drar jag det för långt, kanske är jag sparberoende, men skit detsamma, så länge jag trivs med det.

Ibland är prislappen viktig

Jag säljer honung, som är en naturprodukt. Därför gör jag vad jag kan för att få till den rätta mathantverkskänslan när jag är på marknader. Prislistan är tydlig, men särskilt hantverksmässigt är ju inte ett printat, inplastat papper. En del marknadsknallar använder träskyltar och jag tänkte att jag skulle få till något liknande. De flesta jag sett har skurit en stock rakt av och gjort ett träsnitt med pris på, typ så här:

Det funkar, men jag tänkte att en trädstam vinklad ut mot kunden skulle vara tydligast. För ändamålet sågade jag en stock från vedförrådet.

Vinkeln är 45 grader. Inte för att jag räknat ut att det är bäst utan för att det var det som var inställt på min kapsåg sedan jag snickrade spaljé. Efter sågningen slipade jag ytan med ett sandpapper. Sedan saknades bara priset. Med tjugo försök hade jag nog fått till det hyfsat, men jag har en konstnärligt lagd granne så jag bad henne göra det istället.

Nu skulle det kunna vara klart, men för att vara helt säker på att färgen klarar väder och vind sprejade jag skyltarna med klarlack. Så här blev det färdiga resultatet på första marknaden.

Omöjligt att veta om jag säljer mer honung tack vare skyltarna, men jag tycker att de ser bra ut och då lär det åtminstone inte skada försäljningen. Alltihop gick på nolltid och nu har jag skyltar tills jag höjer priserna.

På tv-fronten intet nytt

Jag började testa att leva utan tv i mitten av 90-talet och upptäckte hur mycket tid jag sparade. Jag var ingen soffpotatis innan heller, men varje timme räknas. Sedan hade jag tv till och från fram till millennieskiftet och i något år runt 2005, men när min mammas tv gick sönder fick hon min eftersom den nästan aldrig användes och efter det har jag inte saknat den.

Nu har jag en 40-tummare som jag tar med på marknader för att spela upp en reklamfilm för bigården, men i övrigt är den avslagen. Jag tror inte ens att jag kan se tv på den utan någon form av digitalbox. Men nu blev jag nyfiken på vad som hänt med svensk tv de senaste decennierna. Svaret var, lite oväntat, nästan ingenting. En dag i tv-tablån nu är märkligt likt en dag för tjugo år sedan.

Tv-drama, alltså manusbaserad tv, verkar vara nedlagt. Det som sänds är repriser. Vänner, The Big Bang Theory och andra amerikanska komediserier från förr. Eller ännu äldre. T ex såg jag att Lilla Huset på prärien går i repris från min barndom. Barnen i serien är över 60 vid det här laget. Ännu värre – Svenska hjärtan, en 40 år gammal serie som jag minns som tråkig redan då.

Undantaget från repriserna är Morden i Midsomer. Den borde däremot vara nedlagd, eller ännu hellre slaktad redan på pilotstadiet. Efter 27 år har man producerat 129 avsnitt och utfört minst lika många mord. Snart borde grevskapet vara tömt på folk, men man kör ändå på med nya avsnitt.

Annars är det realityserier för hela slanten. Vägens hjältar, Svenska Truckers och alla dessa husserier som En plats i solen, Husjägarna och Husfixarna. Och så Kalle och Brita som då och då köper någon form av bostad på SVT:s bekostnad och gör vad de kan för att sabot... renovera den. De får de gärna göra, men varför är tv där?!

Så blev jag uppriktigt förvånad när jag såg att gamla trotjänare som Lyxfällan, Robinson och Här är ditt kylskåp fortfarande sänds. Fångarna på fortet sändes så sent som i våras. Herregud, jag var less redan på 90-talet! Och inte heller denna genre är reprisfri. Det okända, lades ner efter femton år utan att de hittat ett enda spöke, men kanske hoppas de hitta något på repriserna, det hade ju varit övernaturligt.

Jag fattar att linjär-tv har svårt att klara konkurrensen mot strömningstjänster och internet, men de verkar inte ens försöka. När jag senast såg en del på tv, på 90-talet, fanns nya format och idéer. SVT körde t ex en tv-serie parallellt på två kanaler, men filmad på olika sätt. Okej, det blev en flopp som man ganska snart klippte om till ett vanligt drama med en kamera åt gången, men poängen är att de vågade tänka nytt. Nu verkar samtliga tv-kanaler vilja dö sotdöden, och det lär de väl göra också.