lördag 9 januari 2021

Hur säljer man konst?

Ibland funderar jag över saker som inte har med mig att göra, situationer jag aldrig kommer hamna i, som bara händer andra. Detta är inte ett sådant inlägg, nu frågar jag inte åt en kompis.

Vill man göra sig av med en tavla som är värd hundratusen ringer man en konsthandlare, är den värd en hundring sätter man ut en annons eller ger bort den till någon man hoppas gillar den. Men vad gör man med tavlor värda ett par tusenlappar?

Och det vet man ju inte heller. Saker är värda vad marknaden vill betala och det kan variera. Kanske 1000, kanske 5000. Särskilt när det gäller konst är siffran inte huggen i sten.


Okej, ibland är den det.

Bukowskis, Auktionsverket och några till värderar konst och antikviteter på nätet, men deras nedre gräns ligger ungefär där, vid ett par tusen. Och min känsla (för jag har provat det några gånger) är att de hellre fäller en friar. De gånger de säljer tavlor med utropspris under 5000 kr tror jag att det beror på att greve Silfversparre låtit dem förmedla hans Miró och bett auktionshuset att ta med några lågpristavlor när de ändå hämtat tavlan de tjänar riktiga pengar på.

Dessutom tar de rätt bra betalt. Upplägget kan vara lite olika, men med en fast grundavgift plus procent på försäljningspriset är det inte självklart att det lönar sig för säljaren. Särskilt om man inte är säker på att det finns köpare, det är som sagt inte Miró eller ens Peter Dahl.


Är du helt säker på att det här är en Liljefors?

Så vad gör man då? Att sälja tusenkronorstavlor på Blocket känns hopplöst. Finns det någon seriös konsthandlare (kanske faller det redan där?) i Stockholmsområdet som köper in eller förmedlar konst som är billigare än kroppsorgan utan att själv ta hela vinsten? Jag räknar iskallt med att jag har läsare som ställt sig de här frågorna och kommit längre än jag.

fredag 8 januari 2021

Städa bort 2020

Januari, en månad då många har ont om pengar. Vädret är skit och det är fortfarande mörkt större delen av dagen. Således en perfekt tid att göra sånt som ändå måste göras.

Som företagare har jag ett bokslut att ta tag i, men alla har vi deklarationer att göra klart. Kanske fattas det någon kontrolluppgift för att slutföra dem, men det allra mesta går att göra klart i samma stund vi vet att vi varken kommer tjäna eller förlora mer pengar som går att härleda till 2020.

I mitt fall har jag dessutom en bostadsförsäljning att deklarera. Eller nästan två, eftersom min mammas dödsbo ägde en pytteliten del av den sålda bostaden. Det gör att jag måste lämna in en deklaration åt henne trots att hon dog 2019.

Allt det här går att skjuta på till 3 maj, men det finns ingen anledning att vänta. Däremot finns det goda anledningar att inte göra det:

  1. Det är skönt att ha det gjort.
  2. Om du får en kvarskatt på 30000 kr eller mer bör du göra en fyllnadsinbetalning senast 12 februari, så innan dess kan det vara bra att veta hur mycket skatt du ska betala.
  3. Dyker det upp frågor är det bra att ha tidsmarginaler. Skatteverket och andra myndigheter har garanterat kortare svarstider i januari än i slutet av april.


Fan att ingen ringer...

Förutom bokslut och deklaration finns det alltid en massa annat att göra efter årsskiftet. Själv drar jag ut värdepappersstatistik för 2020 och skapar nya dokument för 2021. Finns det tid kvar kan man alltid se över sina utgifter, abonnemang, prenumerationer och försäkringar.

Allt detta går att skjuta på, men finns det inga argument för att göra det är det bara att kavla upp ärmarna, borra ner skallen och sätta igång!

torsdag 7 januari 2021

Dricks på löpet

Häromdagen nåddes vi av chockbeskedet att Dan Eliasson, avgående generaldirektör för Myndigheten för Sol & Bad, dricksar dåligt. Jag har aldrig tagit Eliasson i försvar och tänker inte börja nu, men jag håller med om att detta är svårt. Hur ska man undvika att mötas av löpsedlar om snål dricks när man kommer hem från solsemestern?


Steget Efter  – som vanligt steget före.

Man kan söka på nätet, men vissa manualer tycker jag verkar helt galna. Som denna – 20 us-dollar för hjälp med en bokning och upp till fem dollar för städning av hotellrummet?! Det är ju inte så att hotellboendet är gratis vid sidan av dessa ”avgifter”. Vad tar det att städa ett hotellrum, tio minuter? Ska jag betala trehundra kronor i timmen svart vid sidan av städerskans ordinarie lön?!

I USA är det ändå någorlunda uttalat att dricksen är en stor del av lönen för vissa yrkesgrupper, men hur gör man på Punkar-Dannes Gran Canaria? Jag har läst flera texter på nätet om att dricks i Spanien är helt frivilligt, men att man kan lägga några procent ”om servicen är bra”.

Jag tar fasta på tillägget. Själva vitsen med dricks ska väl vara att premiera god service? Ska jag betraktas som en skithög om jag ändå inte lägger till tio procent på notan, vad ska då de som verkligen förtjänar extra pengar få – notan x2?


Snåljåp, nu ringer jag Nyheter Idag!

Och så borde det väl spela roll vad det är för ställe? Jag har aldrig varit på bögklubb i Puerto Rico och vet inte hur generaldirektören dricksade där, så jag kan omöjligen bedöma ifall han var snål, men lika självklart som att jag betalar dricks om jag äter middag på restaurang, lika självklart skulle jag inte komma på tanken på McDonald's (där jag i och för sig aldrig skulle komma på tanken att äta).

Hur gör ni? Tycker ni drickssystemet är glasklart både i Sverige och utomlands? Ska det vara på det här viset äter jag hemma istället.

onsdag 6 januari 2021

Som man förhandlar får man svar

På Twitter finns ett gäng anonyma poliser som mest verkar använda plattformen till att gnälla på allmänheten på ett sätt som de inte kan på jobbet, åtminstone inte borde. En annan gemensam egenskap är att de inte tar till sig någon kritik, så jag blir inte så sugen på att diskutera med dem.

Men jag kan ju alltid kommentera dem på min egen plattform så slipper jag kanske bli kallad idiot. Vi får se när jag gräver fram denna jultweet från signaturen MC-Polis.

Några svarade att en yrkeskår vars främsta egenskap är att de går ner på knä för kriminella eller i bästa fall bötfäller fortkörande bilister på motorvägen kanske inte förtjänar högre lön. Det föll inte i så god jord.

Andra påpekade att om man lägger in New Yorks levnadsomkostnader i ekvationen är lönerna snarast lägre där. Dessutom visade det sig att siffrorna inte stämmer, eller att de gjorde det tidigare, men att lönerna sedan sjunkit. Det erkände MC-Polis utan omsvep, men det var lite som det gamla skämtet ”Jag vet att det inte stämmer, men det är för jävligt i alla fall”.

Jag skulle vilja komma med en kritik/invändning som jag inte såg från någon annan, nämligen att en arbetsgivare, i detta fall staten, aldrig kommer att betala mer än de behöver. När MC-Polis och hans kollegor går till jobbet för nuvarande lön godkänner de gällande avtal. Jag har en känsla av att de varit missnöjda i minst 30 år, alltså längre tid än de flesta poliser varit i branschen. Ändå har de sökt sig till utbildningen och jobbat på. Ja, men då så.

För fyra år sedan sänkte man begåvningskravet för att komma in på polisutbildningen. På en niogradig skala räcker det nu med en trea, klart under normalbegåvning. Det var inga massiva protester från befintliga poliser vad jag hörde, men det lär ju knappast höja kårens anseende och i förlängningen inte heller deras löner.

Jag vill inte hänga ut just poliser. Den här kritiken kan vi ta emot oss lite till mans (och kvinns). Jobbar vi för en lön vi inte är nöjda med istället för att sätta ner foten accepterar vi den. Tycker vi att facket är dåliga förhandlare, men ändå är fackanslutna godkänner vi deras förhandlingsförmågor. Kort sagt, att välja att inte göra någonting är också ett val. I vissa fall kanske det bästa valet, det får var och en bedöma, men när man gör ett val bör man inte bli förvånad när man får leva med dess konsekvenser.

tisdag 5 januari 2021

Vann tio miljoner

På nyårsafton vann en 50-årig Jönköpingsbo tio miljoner på lotto. Mannens kommentar:

Jag tänker inte jobba en timma till. Nu har jag gjort mitt, nu ska jag bara njuta av livet. Det känns makalöst.

Njuta av livet hoppas jag att alla gör. I hans fall betyder det tydligen att resa, åka motorcykel och ta dagen som den kommer. Jag har sett den nyheten kommenteras lite här och där och blev förvånad över hur mycket elakheter och missunnsamhet han fick ta emot. Konsensus verkar vara att det här kommer att gå åt helvete och pengarna kommer vara slut fortare än kvickt. Sedan sitter han där, bitter och arbetslös.

Jag får väl erkänna att jag själv noterat att lottovinnare ibland har en fantastiskt förmåga att göra allt fel. Men vi som inte vet mer än vi kunnat läsa oss till om den här femtioåringen har ju faktiskt ingen aning om hans ekonomiska sinnelag. Det enda vi vet är att han spelat på lotto en gång, och ja, det verkar inte så ekonomiskt. Men vadå, till och med jag slösar ibland bort pengar.

Jag tvivlar inte på att man kan bränna tio miljoner på resor och motorcyklar, men han kanske köper sin drömhoj för hundratusen, åker runt med den och bryter av med en och annan jämtländsk fotvandring. Kan det kosta mer än några hundratusen om året? Så småningom kanske han får pension också.

Dessutom tycks alla förutsätta att han inte tänker investera pengarna och leva på avkastningen, trots att hans upplägg inte framgår någonstans. Med fyraprocentsregeln blir det fyrahundratusen per år att leva för. Det hade räckt för mig (lågoddsare va?).

Men av någon anledning lyckas denne vinnare reta upp hela Facebook och halva Finanstwitter. Själv går jag igång betydligt mer på gamlingar som vinner stort på Bingolotto eller Postkodlotteriet (ingen under 75 tycks någonsin vinna på dessa spel) och säger att de ska leva precis som tidigare, inte ändra någonting. Så varför spelar de då?!

måndag 4 januari 2021

Bidrag ger fusk

Tillväxtverket arbetar för hållbar tillväxt och konkurrenskraftiga företag”. Eller inte. Kanske är det läge att de döper om sig till Bidragsverket. Eller Fuskverket för det tycks gå hand i hand. Redan förra våren pratades det om att de som tog emot coronastöd fuskade, och Tillväxtverket utredde.

Regeringen låtsades i vanlig ordning visa handlingskraft. Nu skulle fusket stävjas! Fast ett halvår senare kan man konstatera att risken att åka fast tycks försvinnande liten. 1700 tips har lett till c:a 80 polisanmälningar. Av dessa verkar ungefär 90 procent läggas ner. Sedan gäller det ju att lyckas sätta dit någon också.

Men inte blir väl vi nyhetskonsumenter förvånade om det slutar med att fusket med korttidsstöd (som nu förlängts fram till juni i år och möjligen borde heta långtidsstöd) lämnas helt obeivrat? Kunde man inte ha räknat ut det innan? För så här blir det ju alltid när man hittar på olika typer av tillfälliga bidrag. Det fuskas hejdlöst och tillfälligheten förlängs tills den är snudd på permanent.

Det saboterar dessutom den fria marknaden, tvärtemot Tillväxtverkets uppdrag. Om konkurrenterna får bidrag måste man själv ansöka för att hänga med, och om alla andra fuskar är det svårt att stå emot. Bidrag är lite som doping, vinnaren tar pengarna och det utgår inget bonuspris till bästa cyklisten eller löparen som går i mål ren (på 23:e plats).

Sänk istället arbetsgivaravgifterna generellt (jag förstår faktiskt inte varför det ska finnas en straffskatt på att anställa) och låt de företag som lyckas bäst tjäna pengar. Kriser kommer alltid innebära att företag får varsla och lägga ner. Förhoppningsvis hittar både ägare och anställda livskraftigare verksamheter. Naturligt urval, hette det på Darwins tid.

söndag 3 januari 2021

Åttahundratusen tv-apparater

Verkar som att årets julklapp inte blev stormköket och jag ramlar inte precis av stolen av förvåning att det istället verkar bli tv:n.

Åttahundratusen nya tv-apparater bara i år. Oj, vilket otur folk verkar ha haft med sina skärmar. För inte byter de väl ut fullt fungerande hemelektronik? Jo, de har suttit hemma mycket mer i år och det innebär av någon anledning att den gamla tv:n inte duger längre. Den är väl inte tillräckligt ”smart”. Eller stor.


Det är framför allt de större modellerna som säljer bäst, 65 tum eller större har ökat med 50 procent sen förra året.

Ser tittarna sämre nu? För har de inte byggt om sina vardagsrum sitter de nog lika långt från tv:n nu som tidigare. Ändå ”behövs” 65 tum eller större mot 42 tum för bara ett år sedan och 28 tum några år innan dess. Jag är inte dummare än att jag fattar att man tycker att tv-upplevelsen ökar med storleken, men stämmer det?

Jag har berättat på bloggen om när jag var hemma hos en kompis och alla samlades framför den nyinköpta tv:n för att uppleva 4K-upplösning. Först var det ett jävla zappande för att hitta något program som sändes i den kvaliteten. Till slut hittade man ett som ingen var intresserad av, men där man skulle se skådespelarnas finnar tydligare. Själv började jag titta på tv-tittarna istället och tänkte: ”Driver de med mig, för något annat kan de väl omöjligen få ut av detta?

Jag har kvar samma känsla. Fast nu har säkert alla som var där bytt tv minst en gång till, flera finns säkert med i årets statistik. Själv har jag fortfarande ingen tv och känner att det är det bästa tv-alternativet av alla. Jag tar en skogspromenad istället för i skogen här borta lär det vara en väldigt fin upplösning utan pixelfel.