söndag 21 oktober 2018

Endast Sverige svensk konsensus hava

Varje utlandssvensk som tillfrågas om skillnaden mellan Sverige och det nya landet svarar att i Sverige får man inte tycka olika. Jag kommer ihåg tongångarna före och efter EG-omröstningen. Så fort åsikt nummer två lanserades i ett fikarum eller på en fest strömmade det till människor för att ”stoppa bråket” och räta ut missförståndet, för ”du menade väl inte så...?”.

Man behöver inte ens träffa människor för att uppleva detta. Det räcker med att vädra en åsikt på Facebook. Det är fint att svenskar inte löser meningsskiljaktigheter genom att slåss, men vi löser dem ofta inte alls. Vi sopar dem under mattan istället.


Jag vet inte varför. Att skylla på att Sverige inte varit i krig på länge känns för enkelt. Andra världskriget slutade för 73 år sedan, alltså är det få nu levande européer som krigat. Ändå klarar de andra av att mäta argumenten för två olika ståndpunkter, oftast utan handgripligheter.

Det är ju mothuggen som formar argumenten och därigenom våra åsikter. Om någon säger ”Du tänker rätt” får det oss inte att omvärdera ett aktieinnehav eller ett privatekonomiskt beslut. Därför är det synd att verbala konflikter är snudd på bannlysta i vårt land. Låt oss diskutera, argumentera och munhuggas! Givetvis på ett respektfullt sätt, men utan att försöka lägga våta filtar över alla ojämnheter. Friktion slipar argument och diamanter. Utan den återstår bara grå stenar.

En vattendroppe är som... Nej, jag ger upp!

lördag 20 oktober 2018

Finns shopaholics?

Shoppingberoende är tydligen en sjukdom. Compulsive Buying Disorder (CBD) på engelska. På svenska kan man säga oniomani som märkligt nog inte alls betyder sjuklig rädsla för lök.

Det vore mig givetvis främmande att driva med någons sjukdom, men finns det här på riktigt? Det gör det nog, men det är såklart omöjligt att veta hur många shoppingberoende som egentligen bara försöker fly verkligheten, är lata eller lite dumma i huvudet (vilket kanske också borde vara en diagnos). Börjar man gräva märker man att många så kallade shopaholics också lidit av ätstörningar, alkoholism och mer eller mindre varenda beroendeproblematik mänskligheten upptäckt kryddat med depression och ångest.


För mig verkar det som att man försöker fylla ett innehållslöst liv med kläder eller prylar man inte behöver, bara för att få någon slags kick. I princip hade man lika gärna kunnat använda sex, knark eller något annat. Men är det så? Är missbrukarpersonligheter förutbestämda att hamna i skit och kan bara välja gren – heroin, shopping eller bingolotter?

Jag tror att människan alltid har ett val. Vissa av oss har bättre förutsättningar, men alla kan välja. En del är allergiska mot alkohol och bör således inte dricka. Det är knepigt i miljöer där andra dricker, men det går. Att inte shoppa är vanskligare eftersom alla måste handla. Samtidigt vet vi väl alla när vi köper något vi behöver, något vi verkligen vill ha eller något helt onödigt.

Nej, jag har precis lagom antal löparskor.

Slutsatsen blir som vanligt att Charlie Häckners gamla devis håller än: ”Till alla er som har problem: Ha inte det.

fredag 19 oktober 2018

Skattar bäst som skattar sist

Aktiebolaget Trav och Galopp, ATG, hade länge monopol på svensk hästbetting. Det har de inte längre, men jag antar att de har en betydande marknadsandel. Antar, för jag vet verkligen ingenting om trav, galopp eller hästar överhuvudtaget. Men jag såg en reklamfilm som fick mig att fundera lite:


Okej, jag tror att jag fattar budskapet. Ni är schyssta va? Men vad är detta för argument:
Spelbranschen då? Vissa betalar inte skatt i Sverige och ringer upp kunder fast de inte vill. Då känns det schysstare att betala miljarder till hästnäringen och finnas för kunderna med tvåtusen butiker. Vad tycker du är schysst?

Själv tycker jag att det är schysst att framhäva sig själv utan att racka ner på konkurrenterna genom att antyda saker om dem utan att leda påståendena i bevis. Det är inte min uppgift att försvara utländska spelbolag, men vi kan ju vara lite sakliga här. ”Vissa betalar inte skatt i Sverige”. Det skulle ju kunna bero på att de inte har sitt säte i Sverige. ATG betalar inte skatt på Malta, det är inte oschysst, bara rimligt.

Då känns det schysstare att betala miljarder till hästnäringen”. Ja, ni ägs ju av hästnäringen, så det blir lite som att säga att det känns schysstare att betala miljarder till sina ägare än att inte betala skatt i ett land där företaget inte är registrerat. Allt annat vore bakvänt.


Det är antagligen bara jag som sitter och analyserar reklamfilmer på det här viset, men att framhålla att man betalar mycket skatt som ett mått på framgång, undrar om det finns ett enda land i världen förutom Sverige där det skulle funka.

Funkar det ens här? Ja, det tror jag faktiskt. Med någon slags omvänd logik tycker svensken att höjden av kreativitet är att själv undkomma skatt genom att köpa taxfreesprit, smuggla öl från Tyskland eller betala svart, men när andra skatteplanerar är det bara omoraliskt.

Kanske är det därför trav är populärt, för att vi inte ifrågasätter skattetrycket utan betalar snällt varpå många ser spelvinster som enda möjligheten att bli rik. Är det schysst?

torsdag 18 oktober 2018

In i fållan, hälsar SVT

I söndags gjorde SVT en intervju med hushållsekonomiprofessor Paolo Sodini om ofoget folk börjat med, att springa och pensionera sig innan staten har bestämt att det är okej.


Min kritik riktar jag främst mot SVT. Eftersom reportaget innehåller så många ”jump cuts” känns det som att professorn kan ha sagt och menat något helt annat än vad ”oberoende” SVT vill förmedla genom att sätta ihop en mening här med en mening där. I fem punkter berättas för oss varför man inte bör pensionera sig tidigt och sedan leva på avkastningen av sparat kapital. Vi tar dem en och en:

1. ”Avkastningen går inte att förutse.”

Det är sant, och det är därför man genom fyraprocentsregeln eller andra riktlinjer bör ha marginaler för det oförutsedda. Förstår man inte att räntor och avkastning varierar över tid begriper man ju absolut ingenting om ekonomi, och så obildade kan väl inte ens SVT:s journalister vara?

2. ”Går miste om viktiga sparprinciper.”

Två sådana nämns, humankapital och ränta-på-ränta-principen. Ingen av dem försvinner och nu ska jag förklara varför.

Inkomster får man vanligen genom färdigheter och kunskap och då försöker SVT genom en klippfest utan like antyda att professorn menar att dessa egenskaper går förlorade om man slutar jobba, och det gör de såklart inte.

Att ränta-på-ränta-principen blir avhuggen stämmer till viss del, men resonemanget man förmedlar är att den försvinner samma dag man går hem från jobbet. I själva verket ger allt sparkapital en ränta-på-ränta-effekt så länge man inte börjar konsumera på grundkapitalet. Ränta på sparat kapital får man även efter pensionering, oavsett om den sker vid 30 eller 70.

Här sägs att man drabbas genom att spara under kort tid för att sedan gå i pension. Ja, om alternativet vore att spara regelbundet hela livet, men det vanliga är ju att man inte gör det utan bränner sin lön på skit ända tills man är 40 eller ännu äldre. Vid det laget har tidiga pensionerare redan sparat ihop en klumpsumma som fått ”gotta till sig” i marknaden.


3. ”Kapitalkostnaderna kan stiga.”

Lite samma invändning som punkt 1. Och det stämmer, allt möjligt kan hända. Det kallas att leva och sägs vara dödligt. Här gör professorn megablundern att räkna fyraprocentsregeln på bruttovinsten. Sedan räknar han bort 1,5 procent i ISK-skatt (för så var det år 2010) och sedan ytterligare 1,5 procent ”om man har investerat i en dyr fond”. Då är det bara en procent kvar av de fyra (4-1,5-1,5=1). Kanske pratade han om något annat, för så här dum kan knappast en ekonomiprofessor vara!

4. ”Planen kräver goda placeringar.”

Ja, dåliga beslut kommer leda till ett dåligt resultat, så tänk inte dumt. Ursäkta om jag verkar hånfull nu, men exempelvis fyraprocentsregeln tar ju höjd för att man inte ska behöva Kavastu-krossa marknaden år efter år. Svängningar, oflyt och oförutsedda händelser är inbyggda i kalkylen. Om man inte är dum, och det ska man som sagt var inte vara...

5. ”Svårt att börja jobba igen.”

Nej. Bara nej. Så här säger professorn, och det är en oklippt passage:
Om man har slutat arbeta när man är 40 och märker att planen inte fungerar och att man skulle behöva jobba 15-20 år till så har man ganska länge stått utanför arbetsmarknaden. Då är det inte lätt att hitta ett nytt jobb.

Rätt intressant matematik! Man slutar vid 40, står sedan utanför arbetsmarknaden ”ganska länge” (tio år?) och kommer då på att man skulle behöva jobba i upp till 20 år till, tills man är runt 70 eller ännu äldre. Ja, det kallar jag en rejäl felräkning! Han tycks verkligen tro att alla som vill gå i tidig pension är fullblodsidioter.


Men som jag slog fast i punkt 2 försvinner inte alla ens färdigheter den dag man går hem från jobbet, och den som slutar jobba tidigt – kanske till skillnad från den som pensionerar sig sent – kommer inte att parkera framför tv:n och titta på tårtbakande kändisar resten av livet. Tvärtom gissar jag att han/hon kommer att förkovra sig i sina intressen, som han/hon antagligen har en fallenhet för.

Kanske för att jag ägnat en stor del av mitt yrkesliv åt artisteri och egenföretagande, och alltid försökt göra jobb av mina hobbies, ser jag inte ett uppbrott från arbetslivet som så definitivt. Kanske hade det varit annorlunda om jag varit elektriker, datatekniker eller gjort något annat som kräver lätt mätbara kvalifikationer med bäst-före-datum, men man kan alltid hitta saker att tjäna pengar på.

I Sverige är det dessutom förhållandevis små löneskillnader. Ett rätt okvalificerat jobb som lagerarbetare eller brevbärare ger en hyfsad lön. Det är såklart lättare att få in tillräckligt med pengar ju lägre omkostnader man har, men det gäller ju all privatekonomi.


Min slutsats blir att inslaget var vinklat (resultatet bestämt på förhand), hafsigt och okunnigt. Och som sagt, jag skulle inte bli förvånad om professor Sodini delar den bilden. Hade SVT åtminstone någon gång låtit honom säga tre sammanhängande meningar hade budskapet nog varit ett annat.

onsdag 17 oktober 2018

Lite el, många avgifter


Det här är min elräkning för tre månader. Inga stora pengar och vanligtvis betalar jag den utan att ens reflektera över kostnaden. Och ja, jag lägger in den för betalning manuellt. Våga vägra autogiro!

Men någon gång kan man ju titta på den, så varför inte nu? Det första jag slås av är att det är väldigt många olika poster. Köper jag en vara i mataffären får jag en post på kvittot. Förutom moms, den kommer man inte undan ens när man förklarar att man aldrig gick med. Men här har jag köpt en produkt – elektricitet – och får den uppdelad i fyra poster (och moms – det finns grön el, men svart el är helt omöjlig att hitta): el, årsavgift, spotpåslag och elcertifikatskostnad.


Årsavgift skulle jag hellre få utslaget på elen. På det här sättet blir det ju billigare el ju mer jag köper. Spotpåslaget är vad jag förstår en justering av dagspriset som jag får för att jag har rörligt elpris.

Men vad tusan är elcertifikatskostnad? Energimyndigheten berättar att elcertifikatssystemet ”är ett marknadsbaserat stödsystem som ska öka produktionen av förnybar el på ett kostnadseffektivt sätt”. Språk är intressant. ”Marknadsbaserat stödsystem”, måste det inte vara antingen eller? Antingen marknadsbaserat eller också ett stödsystem för att favorisera alternativ som inte klarar sig på en fri marknad. Det kan finnas olika skäl till det, men det här är första gången jag hört om något som behöver ekonomiskt stöd för att vara ”kostnadseffektivt”. Klart att det blir kostnadseffektivt för producenten om konsumenterna tvingas betala extra för det!


Totalt betalar jag alltså 390 kronor och 61 öre. Av detta är 46 procent betalning för elen i vägguttagen. 26 procent, över en fjärdedel av totalsumman och mer än hälften av elkostnaden är årsavgift, som är lika hög oavsett hur mycket el jag använder. De obegripliga avgifterna är 8 procent, och momsen 20 (jag gick aldrig med!). Nog finns det lite att jobba på här för miljöintresserade politiker. Om det finns några sådana.

tisdag 16 oktober 2018

Mina pengar – mitt ansvar

Det seglade upp en debatt häromdagen. En kille hade spelat bort sina pengar och det enda vi vet säkert när det händer är att det absolut inte kan vara hans eget ansvar. Då är frågan – vems fel är det? Spelbolagens? Statens? Nej, tydligen bankens.


Jag håller med om att citatet från Handelsbankens pressavdelning inte blev särskilt lyckat. Exemplen barnporr och heroin var inte helt relevanta eftersom dessa verksamheter är olagliga och tvingar banken att rapportera om sina misstankar. Eftersom de inte var relevanta behöver vi inte heller bry oss om dem, men den allmänna uppfattningen är alltså att banken borde hindrat Lukas från att använda sina pengar till för honom olämpliga ändamål.

Kommer ni ihåg när man utan att bli förhörd av bankpersonalen kunde ta ut eller sätta in stora mängder kontanter på sitt bankkonto, t ex vid en bilaffär eller för helt laglig skatteplanering? I nutid har jag varit med om att just Handelsbanken frågat en kund varför hon ville sätta in 8000 kr av sina egna pengar till sitt eget konto. Vad tusan har de med det att göra?


Att staten vill ha full kontroll över medborgarnas pengar (Göran Greider skulle nog kalla det ”ännu ej debiterad skatt”) är en sak, men det gör mig beklämd att tillsynes normalbegåvade privatpersoner kräver att spelmissbruk ska regleras genom att banker agerar moralpoliser.

Spelmissbrukaren ”Lukas” hade kanske blivit hjälpt av det, men var drar vi gränsen? Ska jag få köpa sprit om jag redan har sprit hemma? Får jag investera i ett bolag vars verksamhet ses som oetisk av vissa? Får jag ägna mig åt välgörenhet ifall organisationen inte faller makten i smaken? Låt oss dra gränsen precis här: Mina pengar är mina, dina pengar är dina och så länge vi inte bryter mot lagen ska vi få använda dem till vad vi vill!

måndag 15 oktober 2018

Tråkiga aktier

Det här med att aktier ska vara så himla roliga, vad är grejen med det egentligen? Man hör ständigt folk grymta om att den eller den aktien är tråkig, och jag är inte bättre själv utan kommer ibland på mig med att använda begreppet tråkaktie.


Det jag och andra då menar är en aktie som inte rör sig så mycket. Men tråkigast är väl de värdepapper som går åt fel håll? Det är betydligt värre än en aktie som står helt still, vilket för övrigt ingen börsnoterad aktie gör.

Investera gör man för att tjäna pengar. Bäst vore att varje morgon för alla sina pengar köpa det som ska stiga mest under dagen, men eftersom ingen vet vad det är väljer de flesta av oss att köpa en mix vi tror ska gå bättre än den risk vi tar. Ungefär. En del i denna mix är ”tråkaktier”, men ibland kommer dessa gå bättre än det mesta. Då är de inte tråkiga.

En del människor har bara fel namn...

Men min stora invändning är att man inte ska köpa aktier för att få spänning eller skratt. Vill du få ett adrenalinpåslag – hoppa bungyjump! Jag kan också känna något befriande med att pulsen bultar i hela huvudet, men börsen är inte platsen för det. Den som tycker sig ha ett tråkigt liv – ändra på det. Låt gärna investeringarna ge dig sådana möjligheter, men sök inte spänningen på börsen.