Jag har absolut lagt skambud. Oftast
för att jag inte velat betala mer, och då vet jag inte riktigt om
det kvalar in som skambud. Men jag erkänner att det kan ha hänt i
min ungdom att jag slängt ut ett bud helt medveten om att det inte
skulle gå igenom, bara för att få förhandlingsmotståndaren ur
balans och på så vis få en uppfattning om dennes gränser.
Men på senare tid har jag bara
drabbats som säljare. Det senaste exemplet är en bil jag satte ut
för 40000 kr. Jag var beredd på prutning, men allt under säg 30000
känns som något annat. Första budet löd på 2500 euro av en
person (eller möjligen robot) som hävdade att han ska åka genom
halva Europa för att köpa min ”pärla”. Jag svarade inte ens.
Nästa spekulant verkade vara på
riktigt. Han hade avslutade affärer med betyg och ett verifierat
konto. Hans meddelande löd kort och gott ”20000 kr”, så nu var
vi alltså nere på halva priset. Jag tänkte strunta i honom också,
men kombinationen tidig morgon och brist på kaffe fick mig att
syrligt svara: ”Då är det bäst att du hittar en bil som kostar
det då.” Tänkte att det var färdigt med det, men fyra timmar
senare hade han tänkt klart:
”20000 kr”
Igen. Vad
tänkte han att det skulle leda till, att jag skulle ha ändrat mig?
Det hade jag inte, och även om så vore skulle han få hitta en
bulvan för nu skulle jag hellre slå sönder bilen med en kulhammare än sälja till honom. Nu hade jag dock druckit kaffe, så jag behövde inte svara.
Men jag blir nyfiken på hur folk
tänker. Hade han i sitt första meddelande skrivit att ”det här
låter kanske dumt, men jag har räknat på vad jag vill betala och
kommit fram till följande” så hade han fått ett ärligt och
artigt svar. Jag är helt okej med att andra gör andra bedömningar
och hade jag varit desperat kanske det till och med hade funkat. Vill
man handla borde det sällan vara en god idé att först reta säljaren
till besinningslöst raseri.
Så tänker jag. Vad är det jag
missar?