fredag 28 april 2017

Pärlor för svin

För kanske tio år sedan blev kaffemaskiner populära. Inte med kapslar, på den tiden var det bönor som maldes kopp för kopp. Maskinerna var rätt stora och kostade runt 4000 kr. Kaffet blev bra, jag gillar kaffe och hade råd. Men eftersom jag aldrig spontanköper något gick jag och drog på det där utan att komma till skott. Under processen slog det mig att det här är slöseri. Jag gillar verkligen kaffe, men jag gillar allt kaffe. Ska man köpa en maskin som kostar som tjugo bryggare måste det finnas ett mervärde. För mig är det gradskillnader mellan dyrt baristakaffe och Eldorado bryggkaffe.


Och det gäller det mesta. Andra drycker som te och vin kan man också snöa in på och köpa hur dyrt som helst. Jag ser snarast en sport i att hitta ett billigt, prisvärt vin istället för en flaska för flera hundra. Ju dyrare inköp desto större måste ju upplevelsen vara för att det ska vara värt kostnaden.

Kapitalvaror – samma sak. Har teknikprylarna en massa funktioner måste jag lära mig dem för att det inte ska kännas slösaktigt. Min telefon går att ringa med och skicka sms. Jag använder knappt ens telefonboken eftersom jag gillar att lära mig numren utantill (hjärnan måste underhållas eftersom den inte kan bytas ut). Min pulsklocka har för många funktioner för mig, men det hade de andra alternativen också, så jag valde i princip den billigaste och enklaste.


Folk tänker olika och jag fattar att billigast inte alltid är bäst, men dyrast är inte heller alltid bäst. Och billigast är åtminstone alltid billigast, så jag brukar börja i den änden.

torsdag 27 april 2017

Ekonomipoddar, igen

När bloggen var ny gjorde jag en recension av ekonomipoddar. I stort sett gäller den fortfarande (med undantag för att den podd jag uppskattade mest tycks ha gått i graven med dess medarbetare, Tomas Linnala, att Claes Hemberg ledsnade på sin podd och att Fondpodden bytt namn till Kapitalet).

Men igår kväll hamnade jag i en Twitterdiskussion om ekonomipoddar där det slungades fram massor av förslag på både svenska och utländska poddar. Att recensera dem skulle ta flera veckor, så den här gången tänkte jag göra det lättare för mig genom att bara lista dem och länka till dem. Om någon har åsikter om dem är jag idel öra i kommentarsfältet, och detsamma gäller om ni har förslag på andra ekonomipoddar (bara ekonomi nu!).

Respektive länk går till den spelare jag tycker är enklast att använda, helst Soundcloud, i absoluta nödfall Acast, alla andra däremellan.


Svenska ekonomipoddar



Utländska ekonomipoddar



Och vill ni inte riskera att missa mina Twitterspaningar i framtiden – följ mig på Twitter.

onsdag 26 april 2017

Deklarerad protest

Vet inte om ni minns, men innan 2002 deklarerade alla på papper. Senast första vardagen i maj skulle blanketterna lämnas in. Dagtid gick den att lämna in på något lokalkontor, ofta kommunalhuset. Den som ville vänta till sista minuten kunde sitta i bilkö till Skatteskrapan i Stockholm där ungdomar jobbade extra med att ta emot deklarationerna från deklaranter som gjort det till en sport att vänta så länge det gick.


Sedan började man kunna deklarera på nätet. Ingen större vits för oss företagare som ändå måste behålla kopior på allt i tio år. Inte för någon annan heller egentligen. Företrädare för Riksskatteverket försökte förklara vad som var så bra med att deklarera på telefon eller via internet. Fördelen var att handläggarna då skulle få tid att kontrollera fler deklarationer. Vi skulle alltså förenkla deras jobb så att de kunde lägga mer energi åt att granska våra avdrag. Jag och många med dig förstod inte fördelarna för oss.

Så då krånglade man till pappersinlämningen genom att ta bort lådorna från kommunalhus. Antingen fick man posta deklarationen (med risk för att få straffavgift om postverket sjabblar) eller lämna in den på ett servicekontor, ofta mycket längre bort, och bara öppet på kontorstid.


Eftersom alla måste deklarera kan man inte ta bort möjligheten att göra det på papper för man kan ju inte kräva av folk att ha dator eller ens en tonvalstelefon. Så efter piskan viftade man med morot: snabbare återbäring för internetdeklaranter.

Hota, locka, salta och sockra bäst ni vill. Varje år samlar jag ihop deklarationsblanketter från släkt och vänner i en plastficka som jag stoppar på mig och springer med genom två kommuner för att slutligen lämna in på Skatteverkets servicekontor. Jag gör det som en tyst protest mot maktens sätt att behandla oss som skatteboskap, för att visa att jag vägrar foga mig, att än har jag viljestyrka!

Samtidigt, vore jag en sann rebell skulle jag väl inte deklarera alls utan gå under jorden som en fria viddernas man. Kommer att tänka på när seriefiguren Ernies farbror Sid fick frågan om varför han inte deklarerat:
- Den senaste självdeklarationen ni lämnat in är från 1978. Hur förklarar ni det?
- Ungdomligt oförstånd.

tisdag 25 april 2017

Pengar i e-sport?

MTG släppte sin kvartalsrapport i fredags. Ganska dålig, aktien föll 7,6 procent, men Placera hyllar.

Med linjär TV som främsta inkomstkälla skulle MTG kunna bli en ny Eniro, eftersom TV snart är lika ute som telefonkataloger, men det som eventuellt lockar med MTG är deras satsning på e-sport i affärsområdet med det kryptiska namnet MTGx. Man tjänar visserligen pengar på det, men än så länge lägger man mer pengar i utvecklingslådan än det kommer in. Om e-sport blir nya folksporten lika populärt som fotboll är det nästan garanterat rätt tänkt. Men blir det det?


Jag tänker så här. För att e-sport ska nå den popularitet som krävs för att det ska finnas pengar för investerare måste publiken strömma till i större utsträckning och då måste fler ha en anknytning till sporten. De flesta av oss kickade lite boll som barn, och även om vi inte blev någon Zlatan eller Marta kan vi relatera till världsfotboll, men vi är än så länge väldigt många som aldrig ”utsatts” för e-sport. Jag spelar inte dataspel. Mina vänner gör det inte heller. Är man 20, 30, 40, 50... år äldre än jag har man ännu mindre koppling till den här världen.

Detta ändrar sig såklart hela tiden, men hur stor är potentialen? E-sportarnas Facebookgrupper har ofta bara några hundra medlemmar, men det är ändå mycket jämfört med många andra sporter. Curling, amerikansk fotboll och frisbeegolf har funnits hur länge som helst, men skulle döda för att få det intresset (och för all del även från media) som e-sportarna får.

Varpa någon?

För mig är det rena snurren. Jag fattar inte att någon kan sitta och spela spel på Youtube och få miljontals följare för detta. Inte heller förstår jag hur man kan dra igång serier, vadslagning och stora events för e-sport. Jag hade inte kommit på tanken, men det säger mer om mina entreprenörsegenskaper än om att fenomenet skulle vara dödsdömt, för det är det inte. Tror jag.

måndag 24 april 2017

Ugglor mot utveckling

Återkommande läsare måste ha märkt att jag nästan är besatt av människors hat mot att andra sticker ut, tänker i egna banor och tar tag i sina liv. Jag köper att man inte vill ändra något i sitt liv, men fientlighet när andra vill göra det är stötande.

Jag tycker såklart att de ändringar jag själv gjort är bra, förutsatt att jag inte gått tillbaka (det är också tillåtet!). Jag är nöjd med att ha gått från anställd till egenföretagare, från köttätare till vegetarian och från rökare till maratonlöpare. Jag gillar att spara pengar och fick en kick av att kunna köpa min bostad utan lån.


Mycket av det där vill andra också göra, åtminstone i teorin. Som jag formulerat det här uppe i bloggbeskrivningen: ”Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.” Men istället för att börja bocka av sina egna mål verkar det för många vara viktigare att andra inte kan förverkliga sina.

Många nöjer sig med att inte komma någonstans så länge ingen annan heller gör det. Min pappa hade en jobbarkompis som slutade röka. Några gratulerade och önskade lycka till. Andra bjöd på cigaretter. ”Kom igen, en dör du inte av.” Till slut blev ex-rökaren så less att han tog emot den erbjudna cigaretten och ställde sig att omsorgsfullt smula sönder den. Givaren blev sur, men kunde inte neka till att han faktiskt gett bort den. Sen gjorde han inte om det, men det var först ställd inför faktum att hans cigg skulle smulas sönder som han gav upp tanken på att lura tillbaka kompisen till rökrutan. Med sådana arbetskamrater behöver man inga arbetsfiender.

Det finns en gammal fabel som jag inte längre hittar, men från minnet var den ungefär så här. En uggla glömde bort tiden och hann inte somna innan gryningen. Upp på horisonten stiger ett stort eldklot, allt blir ljust och ugglan ser för första gången färger. Upprymd av upplevelsen försöker han sedan lobba hos sina ugglekompisar att våga stanna uppe och uppleva dagen. ”Det var fantastiskt! Världen är inte alltigenom grå, ni måste se detta!” Men de andra ugglorna vägrar. Någon konstaterar: ”Jag kände en kille som också yrade om eldklot och färger. Stannar jag uppe blir jag kanske lika galen som honom. Världen är grå, och hör sen!


Ibland känner jag mig som den där ugglan när jag bankar huvudet i väggen i diskussioner med andra. Jobba gärna heltid som mellanchef på ett medelstort företag i en medelstor stad och ta ett medelstort bolån för att bo i ett medelstort hus som precis inhyser din medelstora familj. Men om någon säger sig ha sett solen, lyssna med ett öppet sinne! Världen är inte grå!

söndag 23 april 2017

När slår pendeln tillbaka?

Den här ”naturlagen” att klädbutiker dör ut till förmån för näthandeln får jag inte riktigt ihop med den så kallade marknaden. För några år sedan var stora gallerior populära i alla läger. Billig mark utanför tätorterna kom till användning, arbetstillfällen skapades och som kund kan man hitta allt från skor och kläder till systembolag och sportaffärer på samma ställe, med en paus på en av flera restauranger och kafeterior.

Sen kom baksidorna. Lokala köpcentrum dog ut och ersattes av skadegörelse och ungdomsgäng. Det som tidigare varit kommunens hjärta förvandlades till spökstäder. Icke bilburna pensionärer fick svårt att handla alls, liksom hemtjänstpersonal som inte kan åka sju kilometer för att veckohandla åt sina klienter.


Och ärligt talat, vi som kan ta oss till de nya jättegalleriorna har också svårt att se charmen med denna kompakta stortdrift, så då handlar vi på nätet istället och plötsligt finns inte kundunderlag för alla kolosser som varken har den lokala handlarens service och smidighet eller nätbutikens låga priser.

”Prylkedjor”, alltså Clas Ohlson, Bauhaus, Jula och Biltema ploppar upp överallt och tjänar bra med pengar. Deras produkter borde väl verkligen passa perfekt för näthandel? En jacka ska passa kroppen och kanske vill man känna på tyget för att få en känsla för kvaliteten. Apoteksvaror vill man gärna diskutera med en farmaceut och har dessutom bråttom att få hem så att man kan bli frisk och smärtfri så fort som möjligt, helst igår. Men en skruvdragare?! Är det något som med fördel kan köpas på nätet är det väl just dessa sällanköpsvaror som varken är livsnödvändiga eller särskilt akuta? Tydligen inte.


När Sportamore, som säljer träningskläder på nätet, släppte sin Q1-rapport i torsdags var resultatet en besvikelse för marknaden. Det beror säkert på väder- och kalendereffekter, men är det så enkelt?Jag vill inte sträcka mig så långt som till att säga att internethandeln är en fluga, men jag ger mig tusan på att högsta mode inom kort kommer att vara att gå till en butik, diskutera alternativen med en expedit och sedan gå därifrån med varorna i en plastkasse.


Är det någon logik i mitt resonemang eller försöker jag bara snacka upp mina H&M-aktier?

lördag 22 april 2017

Minimalism

Jag blev kallad minimalist i en bloggkommentar. Jag har blivit kallad värre (kommunist, nazist, jävla idiot, feminist...), men värjer mig ändå lite mot begreppet. Mest att det blivit ett trendbegrepp. Man titulerar sig minimalist och säger därmed: ”Jag har stora tankar och andliga visioner. Mitt liv har ett högre syfte och därför nedlåter jag mig inte till att dyrka ägodelar och fysiska ting.” Några av dem kanske menar vad de säger, men även de flesta av den lilla minoriteten har fel.

Problemet är att folk kallar vad som helst för minimalism. Enligt Wikipedia är minimalism ”en konstriktning inom bildkonst och musik som avser producera konstverk som är befriade från konstnärens subjektiva uttryck och använder sig av så begränsade uttrycksmedel som möjligt”. Ingen svensk som inte jobbar med barnteater på Södermalm använder den definition.


Några – ytterst få! – strävar efter att komma ner till hundra ägodelar eller bor på åtta kvadratmeter, men de flesta har bara rensat lite i bokhyllan eller slängt ut en fåtölj ingen längre satt i. Inget fel i det, men jag vill inte vara med i deras klubb.

Jag har svårt för ägodelar som inte har en funktion. Prydnader måste åtminstone ha ett affektionsvärde, men helst en funktion också. Jag gillar saker som kan användas, annars förstår jag inte riktigt vitsen, och det som inte passar in försöker jag att sälja. Gör det mig till minimalist? Jag tycker inte det. Jag gillar bara inte att dammtorka.