Pay it forward

Pengar för egen vinning är ju aldrig fel, men en god gärning kan man också leva på ett tag. En del kommer kanske ihåg filmen Pay it forward, som gick ut på att goda gärningar ger ringar på vattnet och skapar en bättre värld. Se det som ett filmtips, den är faktiskt helt okej.

Det närmaste välgörenhet jag kommit i bloggen är en berättelse om när jag gav bort några böcker, men nyligen skrev jag om ”Aktiestinsen” som donerade 110 miljoner. Jag tror knappast att jag hinner ikapp även om jag som honom skulle bli över hundra år.

Men att jag började prata om Pay it forward är för att det är titeln på en Youtubefilm jag sett. Kanske såg ni texten jag skrev om antikhandlaren som köpte ett hus som ägts av en hoarder som bokstavligt talat fyllt det med gamla grejer. Samma kille gjorde en bra affär till.

Kort resumé för er som inte orkar, kan eller vill se filmen: En uteliggare hade hittat en Disneybild föreställande Bambi och frågade om antikhandlaren ville köpa den. Han fick 20 dollar, men bilden visade sig vara värd betydligt mer. Antikhandlaren sålde den på Ebay för runt 3500 dollar och istället för att bara konstatera att han gjort en bra affär letar han upp uteliggaren och ger honom hälften av nettovinsten, 1600 dollar. För resten av pengarna fick han mat, kläder, en hotellnatt och en biljett hem till familjen.

I slutet av filmen berättar antikhandlaren om en crowdfundingkampanj som drog in ytterligare 18000 dollar. Nu snackar vi totalt 178000 kr, som är pengar som skulle göra stor skillnad i många människors liv. Särskilt om livet inte innefattar ett hem.

Och i en senare film får vi veta att uteliggaren Adam nu är på väg tillbaka mot ett ”normalt” liv. Hoppas det.

Inkassobolagen gör vinst, vilka svin!

Aftonbladet går från klarhet till klarhet, senast med avslöjandet att det finns företag som tjänar pengar.

Jag undviker denna publikation för det mesta, men fick ett tips från @JakobInvest på Twitter och så principfast är jag inte. Ska vi nyansera det så handlar det specifikt om skulder till kommuner och landsting. När deras räkningar för slamtömningar och hemtjänst inte betalas i tid går de som alla andra till inkassoföretag för att driva in skulden och oftare än tidigare går räkningen sedan vidare till Kronofogden.

Men det där blir ju bara en kort notis, så för att smycka ut texten riktar man in sig på det här sensationella att inkassoföretagen, i detta fall Intrum som de har ett avtal med, jobbar för pengar. En person på Sveriges kommuner och landsting, SKL, tycker att ”incitament i affärsmodellen” kan leda fel. För honom och andra som inte begriper hur ett samhälle fungerar tänkte jag nu ta en snabb genomgång.

Alla räkningar betalas. Antingen av den som köpt en vara eller tjänst, eller av den som tillhandahållit den och blivit blåst på betalningen. När den lurade leverantören är en kommun eller ett landsting betyder det att räkningen betalas av oss skattebetalare, eller av dem som utnyttjar tjänsterna i form av en canceroperation eller så.

Det är liksom inte så att förfallna räkningar komposteras och försvinner helt obemärkt om inte ”ondsinta indrivare” ser till att folk gör rätt för sig. Sedan tvivlar jag inte på att det finns gott om sorgliga levnadsöden bland de skyldiga. Artikeln nämner dementa gamlingar och dessa känner man såklart för om man inte har ett hjärta av sten. Men kan vi inte enas om att inkassoföretag behövs och att de har rätt att få betalt när de jobbar?

Recension: Ut ur ekorrhjulet

Alltid lite jobbigt att recensera ett verk där man känner upphovsmannen. Å ena sidan vill man inte kritisera för hårt. Å andra sidan vill man inte heller skriva en oreserverad hyllningstext för även om man är genuint positiv är det då ingen som skulle köpa objektiviteten.

När det gäller Ut ur ekorrhjulet av Oskar ”Farbror Fri” Lindberg och Maribel Leander Lindberg kommer jag undan för den får både ris och ros. Här följer således en extremt objektiv och nyanserad recension.

Låt mig börja med lite ris. Den här boken har layouten från Helvetet. Omslaget för tankarna till barnböcker, boken har ett märkligt format i närheten av storpocket, men bara nästan, och blekgula rubriker som vore svårlästa mot vit bakgrund även i ett vettigt typsnitt.

Allt detta kan viftas bort som personlig smak (möjligen med undantag för formatet, som jag på allvar tror kan bli hämmande för distributionsmöjligheterna), men en del val är bara fel, som centrerade citat över flera rader.

Vänsterställ, för böveln!

Så låt oss gå över till innehållet. Det här är nämligen en trevlig bok som redan från start lockar läsaren att tänka i nya banor, särskilt en läsare som inte redan stött och blött ämnet ekonomisk frihet. Den ger konkreta räkneexempel, både piska och morot och utmanande tankenötter. Exempel på det sistnämnda:

”'Finns det inte några få exempel i historien där fyraprocentsregeln inte fungerar...? Kanske bäst att jobba längre för att klara sig på tre eller kanske två procent?'. Problemet med det här är att ingen nivå på besparingar är hundraprocentigt säker och med denna tankemodell kan man köra på i ekorrhjulet för evigt.”

Och vem kan motstå de små inspirationsrutorna från kända sparprofiler?

Vilken jävla tomte!

”Den svenska bloggaren Micke Larsson (Sparo) löptränar mycket. Genom att laga vegetarisk mat från grunden lyckas han hålla sin matbudget på under 700 kronor i månaden för en varierad och hälsosam vegetarisk kost.”

Kan man bortse från färgval och typsnitt är det alltså en bra bok, men den hade kunnat vara ännu bättre. Jag är inte målgruppen, men om jag vore förläggare hade jag antingen föreslagit ett längre manus eller mer fokus, för även om den är full av bra idéer är den också lite spretig.

Jag hade velat tona ner lite av familjens filosofiska idéer (och ordet ”frilosofi”... skjut mig!) till förmån för mer handfasta tips om hur man sparar och investerar. Samtidigt hade jag gärna läst mer personliga erfarenheter. Vad har de haft för tvivel och motgångar längs vägen, hur upplever barnen att mamma och pappa sitter på Aftonbladets löpsedel...? Lite sånt.

Dagens tips: sola aldrig med glasögon.

Nu skriver de istället om hur vanlig familjen är och hur vanliga andra sparare och inspirationskällor är under ytan. Ja, jag tror att ni är ganska vanliga, men detta lockar inte till läsning. Den som vill kliva utanför ekorrhjulet (oavsett hur lite eller mycket) vill antagligen veta vad de kommer att upptäcka där som skiljer sig från det liv de redan har.

Men som sagt, Ut ur ekorrhjulet är en pedagogisk skrift som kommer att bidra till personlig utveckling för alla läsare som är öppna för det. De flesta kommer inte själva välja att sluta jobba ”i förtid”, men det behöver heller inte vara målet. På en femgradig skala (så var det när jag gick i skolan) får boken en klar fyra. Hoppas att inte omslaget skrämmer många potentiella läsare från att upptäcka innehållet.

Linsgryta

Linsgryta är kanske den mest politiskt laddade maträtten med undantag för gåslever. Det luktar 1968, FNL, ”USA ut ur Indokina” och socialistiska kampanjmöten. Men framförallt billigt, gott och nyttigt. Skulle tro att det kan ge Instagram-likes också för det verkar så himla ambitiöst att dra igång ett storkok av den här typen.

Men det är det inte. Den är nästan omöjligt att misslyckas med, kräver inte särskilt mycket arbete och inga udda, svårhittade ingredienser. I den här varianten har jag:

   röda linser, 800 gram
   krossade tomater, 400 gram
   buljongtärningar, 2 st
   gul lök
   morötter
   rödbetor
   vitkål
   brysselkål
   broccoli
   stjälkselleri
   chili

Att jag inte rabblar upp mängden/vikten på grönsakerna är för att det inte är hugget i sten. Heller inte att det blir just de grönsakerna. Jag hade skrivit ”Det går lika bra med selleri” om jag inte redan hade haft med det, men ni fattar. Spenat, majrova, paprika... Eller byt ut färgerna – gröna linser, rödlök, gulbetor...

Nu kör vi! Börja med att skölja linserna noggrant. Slå på vatten och slå av det igen. Det du häller av första gången ser ut som diskmedel.

Efter tio sköljningar börjar det se okej ut. Då slår man på 2-3 gånger mer vatten än linser. Det går alltid att slå på mer sedan om det blir för tjockt, så hellre för lite än för mycket i det här skedet. Koka upp det och dra sedan ner temperaturen lite.

Under tiden hackar vi de andra ingredienserna. Börja med de som kräver mest koktid för att bli mjuka, I mitt fall rödbetan och morötterna, som hälls ned i de kokande linserna tillsammans med de krossade tomaterna.

Sedan lök och selleri. Själv har jag svårt för kål utan tuggmotstånd, så brysselkål, vitkål och broccoli väntar jag med tills linserna kokat i en halvtimme.

När det gått ungefär 45 minuter från att linserna börjat koka är anrättningen färdig och då har du lämpligen också kryddat med sånt du tycker om. För mig blev det salt, peppar och dragon. Förutom chilin som gör det tillräckligt starkt för mig som är en mes när det kommer till kryddning.

Anledningen till linsgrytans storhet i studentkretsar på 70-talet skulle jag gissa är att den är lätt att göra. Billig även i stor kvantitet och praktisk när folk dräller in vid olika tidpunkter. Den kan stå där på spisen och puttra en stund. Dessutom är den vegansk och inte många av de ingredienser jag använde är folk allergiska emot.

En klick crème fraîche hade funkat.

Så jag skulle lätt kunna bjuda på linsgryta även på 2010-talet. Inte på dejt eller med gäster som väntar sig en trerätters med finlir. Mer en ”nu när vi flyttat/snickrat/städat/jobbat i några timmar skulle det vara gott med något i magen”-happening. Med två sorters vin och lite gott bröd duger det som bjudmat, men vanligtvis fryser jag in i mindre burkar och njuter av att ha frysen laddad med billiga proteiner som jag sedan snaskar i mig själv.

Hur understår du dig att tänka själv?!

Jag reagerade på en intervju i SR-programmet Plånboken. Fyrabarnsmamman Åsa Axelsson minskade sin arbetstid och upptäckte att de pengar familjen sparade på att hon fick tid över och kunde baka, laga mat från grunden, odla och vara allmänt om sig och kring sig gjorde arbetstidsförkortningen till ren vinst.

Antagligen ingen chock för er som läser min blogg, men programledaren på SR har nog inte hämtat sig än. Det är intervjuarens roll att ifrågasätta och det här var mer nyanserat än mycket annat, så det känns orättvist att hacka på just detta exempel, men det var svårt att missa indignationen i:

”Hmm... Nu kan jag tänka mig att en del där ute blir lite provocerade för att det här du beskriver är ju den klassiska hemmafrun som många kvinnor har kämpat för att ta sig ifrån.”

Åsa förklarar tålmodigt att hon upplever ”kvinnofällan” som ett mindre problem än den ”stressfälla” hon upplevde på jobbet hon inte trivdes med. Hon skulle också kunna fråga vad andra kvinnor har med hennes liv att göra. De som istället för att som Åsa se om sitt eget hus har lagt energi på att få andra – med eller mot deras vilja – ut på arbetsmarknaden och in i ekorrhjulet.

Som sagt, den här intervjun var långt ifrån det typiska skräckexemplet, men hur kommer det sig att de som gör genomtänkta privatekonomiska val alltid blir ifrågasatta hela vägen till banken medan de som gör som alla andra anses extremt ansvarstagande och vuxna? Borde det inte vara tvärtom?

Jobb utan lön

Katja, som tipsade mig att skriva ett inlägg om att få gymnasister att spara, kom med ett nytt förslag:

”Förresten, vad anser ni om 'att inte göra vad som helst för pengar'? Jag försöker lära ut att man måste sätta arbetsinsatsen i relation till lönen, men även långsiktigt, om man tänker på en obetalt praktikplats kan ju vara mer givande i längden än att dra runt en kärra med reklamblad. Vad säger ni? -- Spara kan man bara pengar man har (tjänat).”

Det här tycker jag är svårt för det är mycket att ta hänsyn till. Om vi är kvar på unga människor kan det kanske vara värt att investera tid för att få ett jobb. Många är de som tjatat till sig ett gratisjobb (”Jag kan koka kaffe!”), gjort sig oumbärliga och blivit rikligt belönade.

Å andra sidan tycker jag att det är viktigt att förstå sitt eget värde och slå vakt om det. När jag jobbade som ståuppkomiker hände det flera gånger att artistbokare ringde mig och undrade om jag kunde jobba för kaffepengar. ”Just den här kunden har väldigt liten budget, men det är ett viktigt gig som kommer leda till fler fullbetalda jobb längre fram.”

Kanske blev jag inte utnyttjad på samma sätt som provjobbande servitriser som byts ut mot nya när det blivit dags att få lön. Kanske var det bokarens förhoppning att verkligen ge mig vettiga jobb, men ofta betydde ”löftet” att man alltid fick de där bokningarna från kunder som egentligen inte hade råd. Bokaren kunde säga att han var skyldig mig en tjänst, men utlovade tjänster sätter inte mat på bordet.

Så var drar man gränsen? Jag tror att man får känna det från fall till fall. När jag provskrivit för tv vet jag att valet varit ”spekjobb” eller inget alls, men då har den möjliga belöningen varit värd arbetsinsatsen. Ofta är det mer tveksamt. Ställ då massor av följdfrågor för att ta reda på oddsen för ett ”positivt väntevärde”. Börjar motparten slingra sig redan där har du svaret – spring!

Förklara din ståndpunkt. Att du varken kan eller vill jobba gratis om det inte med största sannolikhet leder framåt. Blir du lovad bättre betalt, bättre arbetstider eller nya kunder senare – kräv att få det skriftligt. Troligen håller det inte i domstol, men det gör åtminstone att du slipper höra att du missförstått vad som sagts och lär inte skada dina chanser.

Om du vill slippa luddiga gränsdragningar, brutna löften och allmän irritation kan du också välja att aldrig jobba för mindre pengar än du anser dig värd. Det är också en chanstagning, som kan leda till att du går miste om möjligheter, men i allmänhet tror jag att man gör klokt i att hävda sitt värde. Om inte du gör det kommer ingen annan att göra det åt dig.

Fram för korta/snabba analyser!

Jag har länge gnällt på twitterfiering och uppmanat folk att läsa långa böcker och träna upp sitt tålamod. Jag har inte ändrat mig, men skulle vilja hylla motsatsen också.

När det gäller aktier och bolagsrapporter frågar jag mig ofta hur det kommer sig att marknaden reagerar på det ena eller andra sättet. I det läget vill man bara ha ett snabbt svar. Fast bra. Vore det inte för det tillägget kan man ju hoppa in i valfritt börsforum och läsa någon tramsig teori av anonyma idioter utan kunskaper. Eller också är de mycket initierade, men det vet man ju aldrig.

En nybliven favorit är Placeras nyförvärv Jesper Norberg, som dyker upp i Placera-TV, antingen själv eller tillsammans med någon kollega eller inbjuden gäst, ofta bara en kvart efter att nyheten eller rapporten kommit ut. Visst, det blir inte djupt och ingående, men det är inte heller det viktigaste just då.

Jag har sett kritik mot Jespers ostädade skrivbord, skrynkliga skjorta eller dåliga ljud när han inte sitter i en för ändamålet skräddarsydd studio, men det stör mig inte alls i det här formatet. Jag skulle gärna dra det ett steg till – häng på honom en GoPro-kamera och livesänd när han springer runt i korridoren och raggar intervjuoffer!

En annan enkel och prestigelös analysfavorit är Marcus Hernhags fredagschatt i Privata affärer. Läsare frågar Marcus vad han tycker om ett innehav och får 1-2 meningar till svar. ”Kortsiktigt fullvärderad, men ett bra bolag som borde ha mycket att ge på lång sikt.” Inte uttömmande, men ger tänkvärda tankar att gräva ner sig i.

En kommentar är inte slarvig eller meningslös bara för att den är kort. Eller: Hellre 140 slagkraftiga tecken än 1400 teckens svammel (säger killen som just svamlat i 1400 tecken).

Ingen kaka till kaffet

Jag känner ett par som ibland låter sitt barn sitta i framsätet när de åker bil, ibland inte. Resultatet är att varje gång de ska skjutsa runt barnet ska det bråkas om detta i flera minuter varefter både barn och förälder är sura i timmar. Istället för att förklara för ungen att barn sitter bak och så behöver det inte tjafsas om det.

Grundläggande barnuppfostran (säger jag som inte har barn), men systemet kan med fördel appliceras på alla människor, inte minst på oss själva. I december drack jag mycket kaffe hos andra människor, med kaffebröd, hembakta bullar, pepparkakor... Det blir ju lätt så, men nu när jag dricker en slät kopp kaffe hemma hos mig själv kommer jag allt som oftast på att jag saknar tilltugg trots att jag inte brukar ha kaffebröd hemma. Äter jag aldrig kaffebröd saknar jag det inte heller.

Apropå kaffe dricker jag väldigt sällan kaffe på stan. Aldrig själv. Visst kan jag bli kaffesugen om jag känner doften av nybryggt kaffe, men konceptet att köpa en pappmugg kaffe till priset av 2-5 kaffekannor hemma finns inte på kartan.

Men ska man inte unna sig? Visst kan man göra det, men blir livet dubbelt så roligt för att man unnar sig dubbelt så mycket saker? Kommer den där kaffemuggen på stan vara godare än koppen man dricker när man kommit hem? Jag är skeptisk.

Huslotto

Här är en nyhet jag inte bestämt mig för vad jag ska tycka om. En kvinna i Kanada försökte sälja sitt hem och ville ha 1,7 MCAD. Det är drygt 11 Mkr. Jag kan inte bedöma priset, men det ser okej ut.

Marknaden var inte övertygad för efter flera försök är huset osålt. Då bestämde sig ägaren för att anordna en tävling. För 25 dollar får vem som helst motivera varför just de ska få huset ”gratis”. Förutsatt att anmälningsavgifterna överstiger önskade 11,7 miljoner kommer en av dem vinna huset.

Kul för den personen. Mindre kul för alla andra. Men nu till min tveksamhet. Egentligen tycker jag att den som säljer ett hus ska ha rätt att sätta villkoren hur de vill. Å andra sidan vill jag inte att samhället förvandlas till ett lotteri.

Nu är visserligen ägaren noga med att påpeka att det inte är ett lotteri, men jag gissar att de har en lotteriinspektion även i Kanada som annars skulle vädra morgonluft. Med tiotusentals trehundrafemtioordsmotiveringar blir det såklart rätt slumpmässigt.

Och i Sverige är jag tveksam till om det skulle gå. För några år sedan hamnade SF i blåsväder när de ”anställde” statister. Ordinarie lön var 350 kr/dag. Ingen höjdarlön, men säg att man behöver tusen personer till en scen. Vips, så måste man punga ut med nästan en halv miljon inklusive arbetsgivaravgift. Om man inte gör som SF och ger en av statisterna en lyxresa och resten ett långfinger. Där jublade inte Lotteriinspektionen av glädje. Ingen annan heller, får man förmoda (förutom vinnaren).

”Vissa vinster är sämre än andra.”

Men det gällde ju ett jobb med avtal och minimilön. Här är det ett lyxhus, och alla som inte vill tävla till sig ett boende kan låta bli. Så kan inte någon berätta för mig varför jag ändå är skeptisk till upplägget (eller varför jag inte har någon anledning att göra det). Något skaver.

Verkligheten anropar vänstern

Jag fattar att Vänsterpartiet har ett knepigt läge nu. De har lagt sig platt och röstat fram en regering som säger sig vilja vägra Vänsterpartiet allt inflytande. Sjöstedt fick femton sekunder i rampljuset och ”ett hemligt avtal” som senare skulle korrigeras till minnesanteckningar. Jag gissar att deras väljare hade tänkt sig lite mer utdelning.

Det gissar partiet också, och som alla vet är anfall bästa försvar. Vad passar då bättre än ett kaxigt (om än lite diffust) utspel på Twitter med tillhörande debattartikel?

Jag vet inte hur djupt man ska analysera en attack från en bevisligen tandlös tiger, men vi kan väl göra ett försök. Wallenberg har man jagat ända sedan partiets medlemmar stod på Första maj-demonstrationer och skanderade ”Känner ni stanken från Enskilda banken?”, så det är en bra start för att få folk att känna igen partiet från fornstora dagar.

Att kalla C och L för ”småborgarna” är lite fyndigt, även om det riskerar att slå tillbaka på partiet som gjorde alltihop möjligt. Men sedan har de otur med verklighetsbeskrivningen. ”Inte minsta försök att beskatta bolagsvinsterna”? Har svenska företag blivit skattebefriade?! Och plötsligt blev Investors aktieägare liktydigt med ”Sveriges rikaste”. Räknar man in alla som äger svenska indexfonder är gruppen ”Sveriges rikaste” flera miljoner.

Det är just detta som gör Vänsterpartiet helt irrelevanta trots att de kunde haft en ganska stark ställning om de spelat sina kort rätt. När de skrek ut sitt hat mot Enskilda banken på 70-talet såg Sverige och hela världen annorlunda ut och ibland låtsas V ha missat att nästan varenda svensk är aktieägare idag, med eller mot sin vilja.

De flesta företagsledarna är ganska långt från Wallenbergare. Det är snickare, målare och dagisfröknar på kooperativa förskolor som är de nya företagarna. En gång i tiden var de VPK:s självklara väljarbas, men vad ska dessa människor med Jonas Sjöstedt till? En försmådd partiledare som är bitter över att de tjänar pengar. En partiledare som vill upphäva det privata ägandet och använda arbetarnas pensioner till att köpa upp företag för att driva dem i statlig regi.

I väntan på att Sverige ska bli ett nytt Venezuela är sparande den stora chansen för vårdbiträden, socionomer och truckförare att få makt över sina liv. Varför hatar Vänsterpartiet den tanken? Skit i Wallenberg, de lär nog klara sig oavsett.

Empiri som religion

Redan innan internet och sociala medier upptäckte jag att människor i stor utsträckning tar sig själva som bevis för att saker inte är genomförbara. Man kan inte ha kul utan sprit, det går inte att spara ihop en miljon, Jesus är svaret eller kort och gott:

”Det funkar inte för mig, alltså funkar det inte.”

Jag kan inte bli hjärnkirurg. Jag pallar inte att se blod och är alldeles för darrhänt. Det betyder inte att ingen kan bli hjärnkirurg, bara att jag inte kan. Det finns massor av saker vi inte kan på individnivå, det behöver man inte ens titta på en Idolaudition för att förstå. Sedan finns det annat vi inte kan nu, men med träning, hårt arbete och jävlar anamma.

Så varför sitter jag här och rabblar självklarheter? För att jag upplever att allt fler känner behov av att sitta på nätet och berätta för andra vad de aldrig kommer att klara. T ex något så förhållandevis vanligt och nåbart som att jobba hemifrån via sin dator. Bevisning: ”Det har inte funkat för mig.” Tanken att de då haft fel strategi eller inte är tillräckligt bra på vad de gör verkar inte ha slagit dem.

Jag jobbar hemifrån, är egenföretagare, har jobbat inom smala nischer och sparat ihop ganska mycket pengar utan att ha haft särskilt höga inkomster. Jag är med andra ord van vid att få höra att det jag tänkt göra inte kommer att gå. Ibland har olyckskorparna haft rätt, ibland var idén för dålig att gå vidare med, ibland hade de fel, men det behövdes flera försök.

Det sägs att framgångsrika människor är förlorare som inte hade vett att ge upp. Så enkelt är det inte, jag kan fortfarande inte bli kirurg och Kristina Lugn kan inte bli sprinter. Men det ligger ändå mycket i det och därför blir jag beklämd när till och med privatekonomiskt intresserade människor vana att tänka utanför boxen lägger energi på att krossa andras drömmar.

Hoarding

Som språkfascist grämer det mig att det inte finns något riktigt bra svenskt ord för hoarding. Samlarmani och patologiskt samlande känns lite för kliniskt. Hamstrande snarare ett lite för larvigt ord för ett allvarligt problem, och som löpare för ordet hamstring tankarna till en muskel i benet. Hoard betyder förråd eller lager, så kanske kunde man säga lagrare och lagrande, men hitta på nya ord får andra hålla på med.

Själva fenomenet då. Jag har sett siffror på att 1,5-5 procent är drabbade (ungefär dubbelt så vanligt bland kvinnor än män) och det är ju rätt vanligt. Kanske är det en förklaring till det stora intresset. Det görs tv-program om ”extreme hoarders” och pratas om det överallt.

Men jag har en annan teori. Jag tror att tanken kittlar oss att vi inte är så långt därifrån. Även jag som aktivt jobbat med att sälja och slänga grejer har ägodelar jag på ett intellektuellt plan begriper att jag borde göra mig av med, men av en eller annan sentimental orsak väljer att behålla. Var går gränsen? Vad händer om vi utan att själva märka det flyttar den tills vi plötsligt upptäcker att en hög med femton kilo tidningar spärrar ingången till vardagsrummet?

Det kommer inte att hända, säger du kanske, men vad tror du att de som hamnat där sa - ”Jag hade tendenser i några år. Först fyllde jag upp garaget. Sedan gav jag mig fan på att dränka hela huset i meningslös dynga jag aldrig i livet skulle kunna göra mig av med”? Knappast.

Att jag började fundera på det nu var för att jag såg en Youtubevideo där en antikhandlare köpte upp ett helt hus som förra ägaren fyllt av skräp. Och då menar jag verkligen fyllt, några av rummen tog flera timmar för köparen att ens ta sig in i. Ändå köpte han det, i förhoppningen om att det ska vara värt pengar att städa ur det och ta med sig de säljbara sakerna hem.

Nu har han släppt ett avsnitt till och jag kommer att följa med på hela resan med barnslig förtjusning. Men också med lite skräck och sorg. Skräck för att själv hamna gammal och olycklig i ett hus fullt av döda ting, sorg över den gamla damen som gjorde det, och över alla andra i hennes situation.

Stenbeck vill ha frihet

Cristina Stenbeck lämnade Kinneviks styrelse efter nästan två decennier. Genast började spekulationerna om huruvida hon tänker göra sig av med aktierna och lämna bolaget helt. SvD skrev nästan lite förnärmat:

”Cristina Stenbeck vill ha kvar makten över Kinnevik i egenskap av huvudägare. Men hon vill tydligen inte ha det ansvar det innebär att sitta i styrelsen. Det går inte ihop.”

Jodå, det gör det visst. Stenbeck är en av Sveriges rikaste kvinnor. Hon har inte bara dra-åt-helvete-miljoner, hon har dra-åt-helvete-miljarder och säger: ”Frihet är allt för mig”. Hon kastades in i bolaget som 24-åring när hennes pappa dog. Det är väl inte så himla konstigt om hon vill göra något mer i livet?

Hon sitter ändå kvar som ordförande i valberedningen och är tillräckligt stor ägare för att styra och ställa en del även utanför styrelsen. Skulle hon inte bli nöjd med resultatet ser jag det inte som omöjligt att vi får se henne i styrelsen igen, men tills vidare trivs hon uppenbarligen med att testa sina vingar utanför styrelserummet. Fler borde göra som Cristina Stenbeck och inte trampa i pappas fotspår på ett jobb de inte brinner för.

Ja, Karl-Johan Persson, det är dig jag menar.

Statlig talboksaktivism

När jag var liten lånade min pappa talböcker på biblioteket. ”Och?”, tänker genomsnittlig ung människa, men det är för att ni är uppväxta med ljudböcker. På den här tiden fanns inte ljudböcker. Det som fanns var talböcker på kassett, inlästa av staten som service till synskadade och handikappade.

Min pappa var handikappad (ja, det är så länge sedan att det inte ens hette funktionsvarierad) och hade svårt att hålla i en bok. Jag lyssnade också ofta på de där böckerna, för det var min barndoms hitech. Nyligen fick jag höra att fenomenet fortfarande finns. Myndigheten för tillgängliga medier, MTM, ombesörjer att de som inte kan tillgodogöra sig pappersböcker kan ”läsa” med öronen. Det verkar ju bra och behövs kanske ibland.

Men ibland inte. Det visar sig nämligen att det här görs även för böcker som ändå finns som ljudböcker för alla. Ett exempel är psykiatern David Eberhards bok Det stora könsexperimentet. Den lästes in av Eberhard själv, men MTM beställde ändå en statlig inläsning av en underleverantör.

”Det är lugnt, det är bara skattepengar.”

Dumheterna slutar emellertid inte där. Jobbet gick nämligen till inläsaren Benny Nilsson. Benny har en lite egen syn på sitt jobb. Tre gånger under inläsningen väljer han att göra egna tillägg där han bl a informerar läsaren om att han tycker att Eberhard missuppfattat begreppet postmodernism och berättar om sin egen tolkning. Det har han tydligen gjort i en egen bok utgiven på ett litet obskyrt kommunistiskt förlag, men nu tyckte han tydligen att det var läge att lägga ut texten för en större publik (ja, jag gör antagandet att Eberhards talbokspublik är större än Nilssons samlade fanbase).

Så vad händer nu? Jag skulle likt Tyko Jonsson vilja gallskrika: ”Fattar du vad du har gjort?! Du kan åka in på anstalt för det här!!” Men det här är Sverige, så det är klart att han inte gör. Han blir inte ens av med jobbet eftersom hans arbetsgivare har fullt förtroende för honom, trots att det nu framgått att han gjort så här förut!

MTM drar tillbaka den felaktiga inspelningen och gör ännu en beställning (på boken som redan finns som ljudbok inläst av författaren själv) på skattebetalarnas bekostnad.

Entusiasmera unga

”Alla ni kan med små medel bli mångmiljonärer, och nu tänker jag berätta hur.”

Så skulle jag inleda ett privatekonomiskt föredrag för gymnasieelever. Sedan skulle jag berätta om ränta-på-ränta-effekten och om hur man tar makten över sin egen ekonomi.

Varför berättar jag då detta? Jo, i flera inlägg har jag funderat över hur man kan hjälpa andra att ”se ljuset” när det kommer till privatekonomi, och inte minst unga människor behöver ledas på rätt spår. Jag tog ju upp en sextonåring hos Dr Phil och menade att loppet är kört, men de flesta ungdomar är knappast körda för livet även om de verkar lite slöa.

Och så fick jag ett mejl från en gymnasielärare (hon får vara anonym om hon inte vill outa sig i kommentarsfältet) som ibland upplever sig som en ”tråkkärring som predikar” när hon pratar med sina elever. Hon bad om tankar och inspiration och skriver: ”Vanligtvis brukar jag som mentor prata med min klass om ekonomi och ansvar, att i synnerhet de kvinnliga eleverna har en tendens att vara genuint ointresserade av ekonomi”.

Mitt första råd är att inte göra detta till (ännu) en fråga om kön för det är det inte. Män och kvinnor tenderar att spara olika, men mängder av stora nätgrupper och föreningar med enbart kvinnliga medlemmar vittnar om att det finns ett ekonomiintresse även hos tjejer. Att dra könskortet kommer bara göra att ännu fler tjejer sätter på sig offerkofta och gnäller sig genom livet, så bara gör inte det.

Med det avklarat gäller det att hitta vinklar intressanta för gymnasister. Vad unga vill spara till är jag alldeles för gammal och oinsatt för att veta. Jag skulle kunna gissa telefoner, kläder, körkort, bil och handpenning på första bostaden, men jag behöver inte gissa för det kan de få berätta själva istället. Och det här är viktigt, för de kommer t ex inte relatera till pension, det är knappt att jag som 47-åring gör det.

Men en gymnasist som lär sig att hålla i pengarna, inte köpa en massa skit utan istället skaffa sig ett vettigt sparande kommer ha ett lättare och bättre liv än de som inte gör det. Även med små inkomster, se på Aktiestinsen:

Svårare än så är det faktiskt inte, och precis som Aktiestinsen är jag förvånad att inte fler väljer att bli mångmiljonärer. Recept:

• Undvik spontanköp, tänk en extra sväng om inköpet kommer berika ditt liv.
• Utvärdera hela tiden dina fasta utgifter. Går de att sänka eller stryka utan uppoffring, gör då det.
• Spara inte det som blir över efter konsumtion. Konsumera det som blir över efter att du sparat.
• Ta inte lån om det inte är absolut nödvändigt utan handla hellre för avkastningen på sparat kapital. Enkelt uttryckt kostar det dubbelt att handla på kredit och är gratis att handla för ränteintäkter.
• Spara på börsen. Gör gärna bra investeringar, men ärligt talat är det inte livsnödvändigt så länge riskerna sprids. Se bara till att du förstår vad du köper och formulera för dig själv varför.

Vad säger ni andra, vad är era bästa privatekonomitips till gymnasieelever? Hjälp dem och deras lärare i kommentarsfältet så gör ni en god gärning.

Vi kan inte läsa längre

Varför gör mänskligheten samma misstag gång på gång? Vårt folk gör samma tavlor som tidigare folkgrupper och som individer gör vi samma klavertramp som våra föräldrar. Antagligen för att vi är oförmögna att ta till oss den information som finns, trots att det finns mängder av böcker där kunniga människor genom historien delar med sig av sina erfarenheter så att vi ska kunna undvika livets fallgropar.

Internet är fantastiskt på det sättet att informationen är mer tillgänglig än någonsin. Vi kan dessutom interagera med experter. Bara ett par klick bort finns börsgurus, filosofer, riksdagsmän, florister eller vad man nu efterfrågar för stunden.

På minussidan har internet gjort oss otåliga. Jag läser nog mer än de flesta, men märker att jag ibland knappt orkar igenom en seriestrip med tre rutor utan att hoppa direkt till slutet. Jag älskar att Twitter är så kortfattat och tyckte att det var dumt när maxlängden dubblades från ursprungliga 140 tecken. Men vi måste klara båda! Slagkraftiga oneliners ersätter inte tegelstensromaner.

Och som så ofta går utvecklingen åt fel håll. Vi läser mindre och mindre. Istället för att lära av erfarenheten har vi fullt upp med att dokumentera våra egna liv och lägga upp oneliners ingen läser under selfies ingen ser. Under tiden köper vi fel aktier, träffar fel partner och flyttar ihop i fel hus på fel ställe.

Allt detta kostar tid och pengar, två av våra viktigaste resurser. Så läs tunga och bra böcker, ju tyngre desto bättre!

Privatleasing av bil

Det finns otroligt många fenomen jag inte förstår. SMS-lån, obligationsfonder, Justin Bieber... Och privatleasing av bil. Det är inte ofta man gör bra bilaffärer, men att privatleasa en bil känns som garanterad storförlust varje gång, inte bara när bilen går sönder.

Jag förstår att jag inte tillhör målgruppen (den här gången heller), men vem gör då det? Kanske den som känner behov av att alltid köra senaste modellen, men då behöver man ju lobotomeras! Okej om man har råd med det, men privatleasing är väl det ultimata beviset på att man inte har det?

Nästan inga privatleasingbilar kostar under 2000 kr/månad, och det under förutsättning att man inte kör mer än 1000 mil per år, väljer bort alla tillval och binder upp sig på tre år. Vill du ha dragkrok? Då blir det ytterligare 95 kr/månad. Automatlåda: 300 kr. Va, vill du ha vinterdäck också?!

Och när du ändå är igång kan du välja till däckhotell också. Jag tror att få privatpersoner egentligen skulle betala för det om de visste vad det kostade, men den magiska frasen ”det ingår” gör att man tror att det är gratis eller åtminstone väldigt billigt.

Det är själva poängen med hela leasingidén? I värsta fall leasar du en nästan ny bil som redan gått rätt många mil som taxi. Så har du den i 36 månader à 3000 kr och betalar över hundra papp, men märker det inte för det var ju ”bara” 3000 kr i månaden. Att du istället hade kunnat spara hälften genom att köpa en helt okej bil för 50000 kr, låtit bli att serva den och mer eller mindre kastat bort den efter tre år hör inte hit, för då hade det ju kostat mer än 3000 kr första månaden.

Det är väl därför svensken snart inte äger någonting utan hyr en bil från bilfirman, tv och telefon från hifi-butiken och bostad från banken. Om bara någon börjar hyra ut familjer kan vi hyra ett helt liv för exakt lika mycket som nettolönen. Återstår lite uppläggningsavgifter. De tar vi snabblån på.

Hjälpa vänner, del 2

Igår skrev jag om hur man hjälper vänner att hjälpa sig själva. De där som alltid väljer fel och aldrig lyckas spara pengar. Min (och större delen av kommentarsfältets) slutsats för den som inte orkar läsa hela inlägget blev att de själva måste vilja ha goda råd och ta första steget. Annars kommer de ändå inte ta till sig råden.

Så då gäller det att agera föredömligt och på det sättet få omgivningen intresserad utan pekpinnar. Och hur gör man då det? I mitt fall gäller det nog mest att bryta fördomar. Jag har en känsla av att släkt och vänner tror att jag lever på luft i ekonomisk misär.

Min utmaning när det gäller att leka förebild är att visa att jag är normalare än vad folk tror. Bara för att jag lever billigare än de flesta betyder inte att jag gör avkall på särskilt mycket. I vissa fall, som ifråga om mat, kompromissar jag mindre än de flesta. Visst letar jag billig mat och avstår dyra råvaror i väntan på extrapris, men det betyder inte att jag äter sämre.

På andra områden, som transport, prutar jag desto friskare med bekvämligheten. Kan jag dra in på en resa genom framförhållning gör jag det. Dessutom använder jag promenader och löpning som transportmedel. Jag behöver motionen och ben är till för att använda.

Nu menar jag inte att rätt väg är att kopiera mitt sätt och att allt annat är fel sätt, men om man underkänner mig som extremist tar man på sig bevisbördan. Sen är jag inte dummare än att jag förstår att oviljan att förstå mig är ett sätt att slippa bry sig. Är man inte förändringsbenägen är det lättast att såga alla alternativ. ”För dig funkar det”, men själva har de tusen och åter tusen skäl att fortsätta att gräva ner sig i sin grop av osjälvständighet.

Jaja, då får de väl göra det då. Jag varken kan eller vill förändra andras liv, jag har nog med mitt eget.

Hjälpa vänner

I flera trådar har det diskuterats hur vi som ”funnit ljuset” och hittat till sparandet kan hjälpa vänner och andra som inte gjort det. Det är lätt att bli lite missionerande när man tycker sig ha hittat något riktigt bra, och det är lätt att bli beklämd när man ser andra som skulle behöva samma insikter.

Om en jobbarkompis eller släkting alltid får månad kvar i slutet av lönen och man ser vad det beror på, vad gör man? Kan man kritisera personens beteende utan att denne blir förbannad och slår bakut? Generellt skulle jag svara nej, även om mitt bloggande ibland kan tyda på att jag tror att det går.

Jag ska försöka nyansera mig lite. Ett och annat tips kan man såklart ge, men jag tror att man måste vara väldigt försiktig. Det är en sak att berätta vad man själv sparar/tjänar pengar på, en annan att ifrågasätta andras val ifråga om jobb, bil, bostad eller andra kostnader. Så kanske ska man nöja sig med att t ex berätta hur mycket man sparat på att ta med matlådor till jobbet. Blir svaret ”Jaha” är samtalet slut.

Några gånger har jag ändå försökt, med blandat resultat. Jag tror att jag berättat om när jag hjälpte en kompis som hade oöppnade brev från inkasso och Kronofogden och inte visste var han skulle börja. Den gången funkade det. Han tog till sig mina råd och lärde sig hur han skulle göra för att slippa hamna i samma sits igen.

Andra gånger har det inte alls funkat. Ett par gånger har jag gått igenom andras fondval och gett förslag på vilka som borde avyttras, vilka som skulle kunna köpas, och varför. För att de velat ha råd och innerst inne känt att de där gamla fonderna inte längre är idealiska, om de någonsin var det. När jag frågat några månader senare har de valt att inte göra några ändringar. Så de sitter kvar med usla fond-i-fond-val eller räntefonder som kanske varit okej om de varit 50 år äldre.

”Jag sparar i fonder...”

Och då får det vara så. Man kan leda en kamel till vatten, men inte tvinga den att dricka. Trots att det tar mycket längre tid och är frustrerande är det oftast bäst att bara agera rätt för egen del. Vill någon inspireras är det fint, men initiativet måste kommer från den som vill förändras.

Jag tror att det får bli en slags del 2 på detta i morgon.

Curlingrekord?

Jag har sett väldigt lite av Dr Phil och ingenting på flera år, men när ett klipp började gå runt i sociala medier kunde jag inte låta bli att titta. Fascinerat. Lite som att man tittar när man kör förbi en trafikolycka.

Dr Phils uppgift är, som jag förstått det, att berätta det uppenbara för människor, ungefär som Judge Judy som jag heller inte sett tillräckligt för att ha åsikter om. Men nu ska jag ha det om doktorn, helt baserat på några korta klipp.

Här har vi en sextonåring som förväntar sig att få en bil värd ett par miljoner från sina föräldrar, helt utan motprestation, och 2500 USD i månaden, också det utan motprestation. Hon tycker inte bara att det vore önskvärt, hon ser det som rättvist, och när Phil antyder att det är dags att skaffa ett jobb för att tjäna egna pengar bryter hon ihop. Bara chansen att få sin vilja igenom är nog för att framställa sig som en idiot inför miljontals tittare.

Vid 16 har man såklart ett eget ansvar, men är man uppväxt i total avsaknad av koppling mellan sådd och skörd finns det en gräns för hur mycket man kan påverka sin egen situation. Hur har föräldrarna lyckats skapa den typen av monster? I hennes ålder hade jag en bättre begagnad (mer ”begagnad” än ”bättre”) Zündapp-moppe jag hade fått spara ihop till själv. Jag är glad för det.

Jag tror att människor kan ändra sig och utvecklas, men i det här fallet tvivlar jag trots att dottern har hela livet på sig. Hon förstår verkligen inte det orimliga i 22000 kr i fickpengar, och då tror jag det bästa hon kan hoppas på är att hitta en ny försörjare som så småningom kan ta över föräldrarnas roll. Vuxen blir hon nog aldrig, men jag hoppas att jag har fel.

”Vem ska bygga vägar?”

Libertarianer som förordar en liten stat eller ingen alls får ständigt frågan ”Vem ska i så fall bygga vägar?”. Ja, tydligen finns det människor som tror att nationalstater funnits längre än det funnits vägar, för annars måste de väl begripa att en skattefinansierad stat inte är en förutsättning för att vägar ska byggas?

Nu är jag varken libertarian eller politiker, men jag kom att tänka på detta när jag såg en notis om ett skidspår i Östersund. När politikerna tyckte att det kostade för mycket att preparera skidspåren i Torvalla gjorde två privatpersoner det. Kommunen säger att proceduren tar sju timmar. För Jonathan och hans kompis tar det 35 minuter.

Så vad händer då? Politiker från alla färger gör en helomvändning. Nu ska de börja hitta nya metoder (som inte tar tolv gånger längre tid än Jonathans?). På sina hemsidor och i sociala medier tävlar nu partierna om vem som var först med att pudla.

Det vettiga sättet vore naturligtvis att fråga Jonathan vad han ska ha för att fortsätta att göra jobbet snabbt och smidigt istället för en kommun som uppenbarligen varken vill eller kan. Jag gissar att det skulle kosta en bråkdel. Självklart bryter det mot någon lag om upphandling. Men så gå ut i media och berätta vad det kostar, så kan ju andra intressenter lägga ett bud för nästa vinter.

Jag motsätter mig inte en stat och kan tycka att det finns fördelar med att medborgarna betalar en slant för att täcka gemensamma kostnader. Men jag är inte socialist, det finns tillfällen då privata initiativ är att föredra. Av en mängd olika skäl, inte bara ekonomiska.

Att Östersunds kommun nu gör helt om och säger sig vilja preparera skidspår för glatta livet beror naturligtvis på att de inser att Jonathan hade kunnat sätta upp en lapp i den lokala Konsumbutiken och bett dem som vill ha spår att swisha en slant. Det hade blivit bättre, billigare och gått snabbare (närmare bestämt 35 minuter istället för sju timmar), och så kan vi ju inte ha det.