Advenica

Jag nämnde i min senaste månadssammanställning att jag tror stenhårt på mitt innehav i det svenska it-säkerhetsbolaget Advenica, och blev med rätta ifrågasatt av 10Mkr AUM. Så nu ska jag försöka förklara hur jag tänker.

Loggan producerad av Skelögd Marketing?

Bolaget grundades 1993, noterades på First North i september 2014 och jag har varit med sedan starten. Sedan har jag köpt fler, sålt av med vinst och köpt igen, men aldrig varit helt utan Advenicaaktier. Den introducerades på 15,20 kr, ramlade raskt ner under tian och det tog åtta månader innan den kom över introduktionskursen igen. Men det var värt att vänta på för då gjorde den det rejält. I samband med en order värd 56,5 miljoner (det totala börsvärdet är 193,25 MSEK) gick aktien från 10 till 28 kr på någon vecka.

Marknaden är främst myndigheter, som naturligtvis har ett enormt behov av it-säkerhet, men också en enorm budget. Bland kunderna märks svenska Trafikverket och österrikiska försvarsmakten, men it-säkerhet är känsliga grejer. De flesta av Advenicas kunder kräver diskretion, vilket i förlängningen gör att även Advenica själva håller tyst om sina framgångar. Bra för att erövra kundernas förtroende, mindre bra för aktiemarknadens förtroende med fåordiga telegram om ”sydeuropeisk myndighet” som köper en odefinierad tilläggsorder för ett okänt belopp.

Och kan det räcka med att sälja till myndigheter? Ja, Sverige har 450 statliga myndigheter, 290 kommuner och 21 landsting. Advenica säljer sina produkter till över 40 länder. Lägg ihop och multiplicera, så blir det rätt många potentiella kunder. Dock har man på sistone börjat titta på om man kan slå sig in även på privatmarknaden.

Advenica tillhandahåller cybersäkerhetslösningar, nätverkskryptering, avlyssningsskydd och annat jag inte ens ska försöka förklara för jag begriper det inte själv. Men det handlar alltså inte om en enstaka brandvägg utan en hel arsenal av mjuk- och hårdvara. De har patent i USA och på den nivå de befinner sig i näringskedjan finns bara fyra bolag. Förutom Advenica är det Thales, Secunet och Selex/Finmeccanica. Cyberbrott kostar 4000 miljarder per år och behovet av it-säkerhet lär inte minska.

Detta på plussidan. På minussidan finns egentligen bara en punkt, men den är nog så allvarlig – de tjänar, med något kvartal undantaget, inga pengar. Jag är (i likhet med mina vänner som begriper sig på it-säkerhet bättre än jag) övertygad om att detta kommer att ändra sig.

På få, om ens något, område är trovärdighet en större konkurrensfördel. Nya företag och personer har svårt att hävda sig ens om deras produkter skulle vara bättre än alla existerande lösningar. Advenica är äldre än alla ovannämnda konkurrenter och har sitt huvudkontor i hyfsat neutrala Sverige.

Placera har en neutral rekommendation, På Redeyes aktieblogg kallas aktien för ”en uppköpskandidat med globala ambitioner” och bolaget nämns i Gartners rapport ”Market Guide for Operational Technology Security”, men som aktieägare skulle jag uppskatta om fler analytiker och förståsigpåare tog sig an att värdera Advenica.

I brist på andras åsikter får de prata själva. Strax innan aktievärdet tredubblades förra året berättade Advenicas företrädare om bolaget på Avanzas börsfrukost där de också svarade på lite publikfrågor:

För 15 spänn per aktie är jag inte överdrivet orolig för detta innehav. Kursen lär kanske inte komma tillbaka över 30 kr i brådrasket, men att det ska hända så småningom tycker jag känns rimligt. När det händer blir jag rik. Eventuellt lite odräglig också.

Vegobiff

En del vegetarianer försöker ersätta kött med liknande vegetariska alternativ, men jag har aldrig förstått vitsen med vegetarisk sushi och sojakorvar med kycklingsmak. Jag blev vegetarian av fri vilja och har inget behov av att maten ska smaka eller se ut som kött.

Oklart vad "the real thing" avser.

Är dock lite avundsjuk på de många ickevegetariska snabbmatsalternativen, både på stan och hemma. Jag gillar att laga mat, men ibland vill jag kunna äta när jag blir hungrig och inte en halvtimme senare.

Vegobiffar är lösningen. Jag gör dem vanligtvis med kikärtor som huvudingrediens, men allt som går att förvandla till någon slags färs kan man också steka biffar av. Bönor, linser, morötter...

Dagens rätt blev biffar på svarta bönor. Jag köper alla ärtor och bönor torkade. Det är klart billigast och klarar man inte att blöta upp och koka dem bör man nog undvika matlagning. En bra grundregel är tolv timmar i vatten, skölj ett par gånger och koka 45-60 minuter, men är de inte klara kokar du vidare, det är inte svårare än så.

Medan jag kokar bönorna (1 kg) tinar jag spenat (200 gram), blandar med två burkar krossade tomater (800 gram), några matskedar matolja, en skvätt senap och kryddor (salt, peppar, basilika, mynta eller några du gillar bättre).

Ta fram en hushållsassistent. (Om du inte har det – köp en direkt! Fast slå av spisen först.) Mixa några rödbetor och några stjälkar selleri. Om du inte har selleri går det lika bra med... Nej, nu vände jag på det. Men faktum är att de här grönsakerna går att utelämna eller byta ut mot något annat. Själv kommer jag t ex ha chilipeppar i allt snart eftersom min odling verkar ge en ordentlig skörd.

När bönorna är färdigkokta häller du av vattnet, mixar dem och blandar ner med resten. Ös på lite vetemjöl (några deciliter) tills du har en precis lagom trög smet för att forma dem till biffar. Sätt på stekpannan och kör.

De ser inte jättesmaskiga ut i det här skedet, men ha förtröstan.

Klicka upp en rågad matsked bönfärs i stekpannan, platta ut den till en centimetertjock biff. Upprepa tills stekpannan är full (3-4 stycken?), stek några minuter på vardera sidan. Klart!

Har du som jag utgått från ett kilo svarta bönor har du nu ett femtiotal biffar. De klarar sig någon vecka i kylen, men går också utmärkt att frysa. Servera med stekt lök och pasta, potatis, ris, bulgur, matvete, mos, quinoa, vitkål, pommes, couscous... Ja, eller ketchup.

Juli i sammandrag

Terrordåd, statskupper och Allsång på Skansen. Hur mycket mer elände kan man kräva av en månad?

Blåbärsplockandet gick i alla fall enligt planerna. Eftersom det knappt regnat alls de senaste veckorna höll de på att torka bort, men jag lyckades bärga skörden dessförinnan. Har nu 25 liter i frysen, och har dessutom plockat till släkt och vänner. Jag myntade uttrycket frys-tetris när jag skulle beskriva stuvandet av en välfylld frys. Det här är livskvalitet:

Efter att jag skrev en promenadhyllning i inlägget Gratis transport läste jag om en närvaropromenad (ja, det står så) med titeln ”Tystnaden talar”. Lyssna på detta: ”En ledd 1,5 timmes promenadutflykt, en miniretrit, som väcker sinnen och fäster din uppmärksamhet på omgivningen.” Kostar en femhundring! En promenad där man går runt och håller käften i en och en halv timme, låter det som. Vidare låter det som en jävligt dålig deal.

Apropå dåligt steg värdet på min depå under juli med 2,97 % medan jämförelseindexet SIXPRX avancerade 5,53 %. Inget vidare, men man kan ju inte vinna jämt. Jag är egentligen förvånad att det inte gått sämre eftersom jag är så pass defensivt placerad och varje månad är beredd på att börsen ska rasa.

Jag köpte tillbaka mina oljecertifikat för sjätte gången i år. För tidigt, men de repar sig säkert. Övriga råvaror har gått bättre. Särskilt silver som steg med drygt 11 procent i juli. Största glädjeämnet är dock Opus, som stigit 22 procent. På minussidan hittas nyintroduktionen Gold Town Games som än så länge inte glatt mig en minut, samt mitt gamla sorgebarn Advenica som jag dock fortfarande tror stenhårt på.

Augusti och september är vanligtvis inga bra börsmånader, så mitt hopp om den stora smällen lever. Har några köp- och säljidéer. T ex funderar jag på att avyttra ABB och Sandvik. Bägge har gått bra på sistone, släppte fina Q2-rapporter och bägge har P/E-tal på 27. Jag tycker att de är fina bolag (ABB finare än Sandvik), men hur mycket uppsida kan det egentligen finnas nu? Det gäller för övrigt stora delar av börsen. När bolag som pendlat på P/E 15-20 är uppe på rekordnivåer med P/E 25 håller jag hårt i plånboken. Att minusräntan gör alternativen svaga motiverar inte vilka uppgångar som helst.

Jag drar iväg ett boktips även denna månad, den här gången med åtminstone en aning ekonomikoppling. Fader vår av Placeras chefredaktör Tomas Linnala. Den handlar om en skruvad adelsfamilj som ändå visar sig vara rätt normala i jämförelse med bokens alla andra dårar. Vill inte säga så mycket mer om någon till äventyrs skulle vilja läsa den själv, men den som uppskattade Hundraåringen som klev ut i en titel som är alldeles på tok för lång för att komma ihåg kan nog skratta gott åt den här med. Eller John Kennedy Tooles klassiker Dumskallarnas sammansvärjning. Finns där böcker går att köpa, men också där böcker går att låna, alltså på biblioteket.

Om ett par veckor är Sverige tillbaka i sina gamla gängor. Så även denna blogg, men tills dess fortsätter jag med nya inlägg ungefär varannan dag. Sedan öser jag på för fullt igen, och kanske är jag tjatig men jag vill återigen tacka alla läsare, både ni som kommenterar, mejlar och länkar och ni som "bara" läser. Trots att jag bloggat mindre i sommar (eftersom surfandet går ner på sommaren) fortsätter antalet läsare att öka, och häromdagen fick jag följande hyllning av en bloggranne:

Först ska jag återgälda vänligheten. Om du inte följer Omedveten eller medveten konsumtion - gör det! Inte för att jag säger det utan för att det är en välskriven blogg (både text- och innehållsmässigt) om privatekonomi. "Bara döda fiskar följer med strömmen", lyder ett gammalt uttryck jag försöker tänka på när jag gör mina val i livet. Denna skribent tycks i högsta grad ha anammat samma tanke och verkar trots den tvetydiga bloggtiteln ytterst medveten i sin konsumtion. Så när hon skriver att "man blir liksom lite lyrisk och kär när man finner en ny idol" kan jag bara hålla med.

Och jag blir på riktigt alldeles varm av vetskapen att min spretiga blandning av börs, hushålls- och spartips kryddad med en nypa snålhumor är uppskattad även av andra. Jag har gjort så många inställsamma karriärdrag i mitt liv, där jag brytt mig mer om vad jag tror "marknaden", bokare och chefer vill ha än vad jag själv vill göra. När jag startade bloggen var jag fast besluten att skriva på egna villkor. Så när jag får positiv respons går den rakt in i hjärtat eftersom det är uppskattning för en väldigt personlig produkt. Än en gång - tack, alla läsare!

Aktiefiske

Undrar hur många läsare som gått in på en bank och levererat sin köporder muntligt varpå den bankanställde bakom disken fyllde i en blankett i sitt block med uppgifter om värdepapper och om kunden begärde en specifik kurs eller ville ha ”bäst möjliga”. Vi snackar 80-tal och i bästa fall kunde man få fram aktuella kurser med en kvarts fördröjning i text-tv-format på bankkontoret. Det var alltså inte läge för fill-or-kill-ordrar om man inte hade för avsikt att stå i kö femton gånger på två dagar och riskera att få stryk av kamreren.

Nu är det annorlunda. Man behöver inte ens vara vip-kund för att få aktiekurser i realtid. Det går att göra en bedömning av orderboken, jämföra med terminer och index och därefter lägga en köporder lägre än gällande säljkurs, eller säljorder högre än köpkursen. Gör ni så?

Bör man ens det eller är det klokast att inte krångla till det utan köpa/sälja när man bestämt sig och låta marknaden göra resten? Jag tycker att det är svårt att veta eftersom jag inte skriver upp de alternativa kurserna och följer värdepappret sekund för sekund efter att jag fått mitt avslut.

Jag väljer alltid en kurs. Även om det är ett högt omsatt papper kan ju marknaden helt plötsligt ta slut. Eller också kanske det blir ett datafel som gör att ”bäst möjliga kurs” under bråkdelen av en sekund hamnar 10 procent ner.

Och för det mesta lägger jag mig inte på gällande köp-/säljkurs så att affären går igenom direkt. Jag kan till och med flytta med ordern så att jag blir stöddigare efterhand. Fast ibland går det åt andra hållet, jag faller till föga och höjer köpordern bara för att konstatera att nu hade jag behövt höja ännu mer och ser affären glida mig ur händerna. Ibland blir det ingen affär alls, ibland blir den av några timmar eller dagar senare. Fiske kräver tålamod.

Det kan tyckas dumsnålt att bry sig om tioöringar på en aktie runt femtiolappen. Det är ju bara ett par promille. Men jag försöker att se det som pengar och inte procent. Den där tioöringen kanske är värd en hundralapp för mig och hundra spänn är inte kattskit! Jag skrev nyligen ett inlägg om hemlagad ärtsoppa. För en hundring kan jag äta en portion ärtsoppa varje dag i 2,5 månad. Jag gillar ärtsoppa. Okej, kanske inte tillräckligt mycket för att äta det 75 dagar på raken, men ni fattar vad jag menar – en hundring är en hundring, oavsett om den är ensam i plånboken eller som del i en sedelbunt.

Men jag tror absolut inte att jag sparar 100 kr/affär på att försöka hitta bästa kurs, och ibland resulterar det som sagt i missade affärer (på gott och ont), så jag vet inte om jag gör rätt. Fast jag tror det, annars skulle jag inte göra det. Men hur gör ni, betalar aktuell kurs eller fiskar efter bättre med fingret på musen timme ut och timme in?

Ha kakan och äta upp hela kakfatet

En kompis berättade att han erbjudit sin son en leksak. Haken var att sonen då skulle få avstå lördagsgodis den helgen. Det slog mig att vi vuxna ställs inför liknande dilemman. Det vore kul med en ny bil, semester är ju alla värda, ett renoverat badrum är en bra investering och jävlar vilken frän grill jag såg idag...

Tittar man runt i bekantskapskretsen hittas garanterat människor som unnar sig det där. Andersson har köpt sportbil, Pettersson åkt till Bali, Lundströms renoverade badrummet och Jansson köpte grillarnas Rolls-Royce. Men ingen unnar sig alltihop och definitivt inte under en och samma sommar. Vill man inte hamna i Lyxfällan får man välja mellan leksaker och godis.

Faktum är att många med riktigt dålig ekonomi verkar göra just detta tankefel. De ser att andra lägger pengar på resor, lyxkonsumtion och dyra investeringar och gör detsamma, men de reflekterar inte över att det inte är samma människor som köper allt, och att många sparar i åratal för att ha råd med bara ett enda av inköpen. Att slippa prioritera är inte en mänsklig rättighet!

Så hur gick det med grabbens val? Det blev leksaken efter att hans pappa pedagogiskt förklarat att godiset ju faktiskt tar slut inom en timme medan leksaken skulle finnas kvar. Jag har hopp om den killen! Fast själv hade jag antagligen valt bort både godis och leksak och köpt en sparobligation för pengarna. Jag var konstig redan som barn.

Skomakare – bliv vid din läst

Jag såg SVT:s dokumentärserie om Björn Borg och noterade hur självklart det verkat vara för honom att efter tenniskarriären bli affärsman. Påhejad av sin omgivning dessutom. Med tanke på att hans personliga varumärke var värt hur mycket som helst i början av 80-talet är det märkligt hur han kunde misslyckas. Han hade kunnat plocka upp vilken produkt som helst i handen och fakturerat åtminstone sexsiffrigt på tre minuter.

Men att man är bra på tennis betyder inte att man är bra på ekonomi. Björn Borg hoppade av skolan redan innan nian och gjorde sig tidigt känd för att i likhet med Nalle Puh vara en björn med mycket liten hjärna.

Därmed inte sagt att det inte går. Stefan Edberg har visat att tennisbakgrund inte behöver vara idiotförklarande. Simning är en annan sport som i mina fördomsfulla ögon inte kräver huvudet på skaft, men OS-vinnaren och styrelseproffset Bengt Baron är hur framgångsrik som helst och lyfte nästan på egen hand upp både Vin & Sprit och Cloetta.

Folk får prova vad de vill, och när Björn Borg fick ett par hundra miljoner och väldigt mycket tid över kunde han såklart satsa på business, men varför blir vi förvånade när det inte funkar? Riktigt framgångsrika idrottare har envishet och förmåga att fokusera på att lyckas. Det är väl det som brukar kallas vinnarskalle. Det är en bra grund, men sannerligen ingen garanti.

Mats Wilander fick nyligen frågan vad han skulle göra om han fick tio miljoner att placera. Hans svar:

”Allra först skulle jag köpa en ny husbil. Resten ger jag så fort som möjligt till någon som vet vad man ska göra med dem för jag har ingen aning.”

Att inse sina begränsningar är också en värdefull kunskap. Ändå blir det just Wilander som får illustrera vikten av att hålla sig till det man kan och hur fel det kan bli när man inte gör det. Ni behöver inte tro mig, men det här var Mats Wilanders minst pinsamma musikinslag på Youtube:

Buljongtärningen är kastad...

Upptäcker att detta är mitt hundrade blogginlägg. Men bara lugn, trots jubileet blir det inte mer pretentiöst än vanligt.

Nästan tvärtom, jag tänkte djupdyka i sopor. I alla fall i ämnet. Enligt Naturvårdsverket slänger svenska hushåll 720000 ton mat varje år. Bara hemma i köket alltså, det som kasseras i producent- och detaljistled är borträknat.

Jag är skeptisk till sådana siffror. Det skulle göra ett snitt på nästan ett och ett halvt kilo mat per person och vecka, alltså sex kilo för en familj på fyra personer. Det är väl ändå inte möjligt? Men oavsett hur det är med den saken är det otroligt mycket mat som slängs av hushållen, för surt förvärvade och beskattade pengar.

Min siffra är i stort sett noll. Jag slänger max en kompostpåse varannan vecka. Den är då halvfull och innehåller mest lökskal (den typen av oätliga matrester är förresten inte heller inräknad i siffran ovan).

Jag kan ändå köpa stora mängder av en billig matvara (där priset kanske är nedsatt just för att hållbarheten är begränsad). Matsedeln anpassas efter skafferiet, inte tvärtom. Jag försöker dessutom vara kreativ. Med mycket av en viss vara på lager försöker jag hitta nya recept och anpassa mina gamla. På myTaste kan man söka efter maträtter som innehåller det livsmedel som håller på att ta över kylen. Andra tips:

Tillred, stek upp och koka upp maten innan den ruttnar/surnar/möglar. Det förlänger livslängden. Hinner man ändå inte äta upp maten innan den tröttnat går det mesta att frysa in.

Håll koll på maten i kylen och agera innan den vill hoppa ut själv. Med lite ordning och eftertanke vet du vad du måste tillaga. Tänk inte ”jag gör det i morgon”, gör det direkt. Mögelost i all ära...

Ta med överbliven mat som matlåda till jobbet. Det är för övrigt inte farligt att äta samma mat flera dagar på raken, även om det inte får dig att längta till lunch från halv tio och framåt.

Bäst-före-datum är rekommendationer satta av den tillverkare som gärna ser att du kastar och köper nytt. Allt håller längre än till bäst-före-datum, mycket i veckor och månader över tiden. Särskilt om förpackningen är obruten. Inte lika långt den här tiden på året, men ändå länge.

I slutändan tror jag att mycket handlar om vilken inställning man har till matsvinn. Jag ser det som ett personligt misslyckande varje gång jag måste slänga mat jag köpt och släpat hem från affären. Därför händer det sällan. Jag äter hellre rödbetssoppa, rödbetsgryta och rödbetsbiff (rödbetsgratäng i ugn måste väl funka?) samma vecka än att kasta rödbetor i komposten. Jag har ju betalat åtta spänn kilot för dem!