Skippa detaljisterna

Mjölkbönder klagar på att de inte får tillräckligt betalt för att överleva. Klädtillverkare syr kläder för bråkdelen av vad vi betalar i affären. Varje sommar plockar thailändare bär i Sverige och lika ofta blir det bråk om ersättningen utan att rårörda lingon på Ica blir ett öre billigare.

Så vad händer med alla pengar? De hamnar hos mellanhänderna. Nutidens grosshandlare är detaljhandelsägare med flotta villor i dyra områden. Vi kan handla hos lågpriskedjor, men i slutändan kommer ändå en himla massa pengar hamna i mellanhandsfickor.

Okej, även Icahandlare måste ju ha en bostad...

2011 bestämde sig Petter Berndalen för att bara handla mat direkt från producenter, alltså bönderna. Ett problem var att han bodde i Stockholms innerstad, ett annat att han saknade bil. Så han satte sig på cykeln och trampade ut till bondgårdarna för att köpa kött, grönsaker och spannmål. Resultat: godare och nyttigare mat till lägre pris. Nästa steg i hans projekt blev att även handla alla kläder direkt från producenterna, utan omvägen förbi grossist- och detaljistledet.

Trots hipsterskägg känner jag inte att jag vill lägga den tid och energi som Petter gör. Jag fortsätter att odla lite kryddor och grönsaker, och plocka egna (och helt momsfria!) bär i skogen, men nog blir jag lite sugen på att gå på Bondens egen Marknad och överväga möjligheten att köpa ett parti rotfrukter på någon bondgård, eller varför inte testa att mala eget mjöl.

För jag gillar idén, och jag tror att tricket är att försöka börja leta alternativ istället för att alltid åka till den lokala stormarknaden. Ett sätt kan vara att besöka Alternativ.nu där det finns märkliga individer som tänker … alternativt. Typ: ”Det är hål i min vattentunna. Var kan jag lära mig att odla bambu och tillverka en egen?”

Och, som vanligt, ingen ”fulreklam” här. Jag får ingenting av någon för det här inlägget. Det är bara sånt jag själv gillar tillräckligt mycket för att tipsa med en länk till.

Avanza eller Nordnet?

För drygt tio år sedan bytte jag nätmäklare från Nordnet till Avanza. En kompis började jobba på Hagströmer & Qviberg, vilket gav även mig kostnadsfria börskurser i realtid. Yngre läsare kanske undrar vad alternativet är, men på den tiden var det inte alls självklart att man skulle få reda på börsens utveckling den senaste kvarten. När möjligheten kom kostade den extra.

2016 är jag fortfarande kvar som Avanzakund, men omständigheterna har gjort att jag återigen även skaffat en Nordnetdepå varför jag tänkte filosofera fritt kring skillnaderna.

Hemsida

Vad hände, Nordnet? Gick alla webbdesigners hem 2007 och ni valde att byta ut dem mot bandymålvakter? Jag kan faktiskt inte komma på en enda fördel med Nordnets hemsida framför Avanzas. Avanza har bättre översikt, begripligare menyer och tydligare typsnitt.

Dock vill jag lägga in en brasklapp här! De senaste gångerna Avanza gjort om sin hemsida har i princip alla förändringar varit till det sämre, så se upp och skärp till er!

Avgifter

Dött lopp. Av en ren händelse är courtaget nästan på kronan detsamma i bolagens fyra courtageklasser, och helt gratis för kunder med mycket små depåer (Avanza under 50000 kr, Nordnet under 80000 kr).

Nordnet har en ”Active Trader”-variant för kunder med fler än 35 avslut per månad. Avanzas motsvarighet heter ”Pro”. Orkar inte grotta ner mig i dessa eftersom de inte längre är aktuella för mig, men även där tycks det ganska jämbördigt.

Kundtjänst

När jag en gång lämnade Nordnet ringde deras kundtjänst upp mig för att fråga varför och om de kunde göra något för att få mig att ändra mig. I min drömvärld skulle alla kundtjänstavdelningar göra så. Dra lärdomar av kunderna för utan dem är ni körda.

Ändå är det klar fördel Avanza här. Oftast klara och tydliga svar på kort tid, men vid ett par tillfällen tycks de ha slängt in B-laget som skjutit från höften. En gång fick jag en hundring i kompensation för att deras kundtjänstmedarbetare gett mig ett svar som var så uppåt väggarna att jag gick i taket.

Men apropå att gå i taket har min nystartade Nordnetdepå också krävt lite kundtjänsthjälp, med blandat resultat. Den första frågan besvarades efter två dygn, efter att ärendet löst sig av sig själv. Det kändes inte så ”på tårna” som man skulle önska, men problemet var ju ändå löst då.

Nästa fråga tog ännu längre tid, och eftersom det var andra gången och i kombination med att de parallellt skickade ett gäng med ”välkommen som kund”-brev, -mejl och sms (få saker retar mig mer än att få obeställda sms från företag) frågade jag på Twitter. Denna kommunikationsväg uppmuntras på hemsidan, så när första responsen var att jag skulle använda en tredje väg, telefon, tröttnade jag lite. När de sedan började ifrågasätta väntetiden och komma med lama ursäkter istället för att hjälpa till brann mina säkringar.

Till slut hade jag två personer på kundtjänsten som hjälpte mig parallellt och ärendet löstes, men med tanke på den inledande responsen kan jag inte låta bli att fundera på vad som hänt om jag inte hade haft 1300 Twitterföljare, en välbesökt ekonomiblogg och tid och möjlighet att tjata. Felet var deras, vilket heller aldrig erkändes, och det är också störande. Alla kan göra fel, men ta på er det då och försök inte gömma er bakom datafel eller slumpmässiga omständigheter!

Kredit

Jag handlar inte på kredit, men Avanza har något de kallar för Superlånet med 1,75 procents ränta, och Superbolånet från 0,79 procent.

Nordnet vill inte vara sämre utan har hittat ett minst lika fånigt namn, nämligen Knockoutlånet med ränta från 0,99 procent. Och tamejtusan om inte även deras bolån ligger på 0,79 procent och, vad jag kan se vid en snabbkoll, med samma villkor som konkurrenten.

Övrigt

Nordnets community Shareville har ingen motsvarighet hos Avanza. För tillgång till Shareville krävs en depå, men man behöver inte fylla den med pengar. Tråkigt nog är det lika fult där som på Nordnet i övrigt, men själva tjänsten är intressant. Men jag frågar mig ständigt varför det måste vara så fult hos Nordnet. Kan det vara en hyllning till ägarfamiljens starke man, den gamle Europaministern Ulf Dinkelspiel, som ju själv är ganska ful?

Är man en aktiv sparare är det inte fel att finnas hos både Avanza och Nordnet. Vissa nyintroduktioner finns bara hos den ena, andra kan tecknas på bägge. Vidare får man tillgång till bägge bankernas gratisfonder, och nollcourtaget för pyttedepåer gör att man även kan handla aktier och annat gratis på ena stället.

Viktigaste argumentet för dubbla depåer tycker jag ändå är flexibiliteten. Kommer ni ihåg kampanjen för att man skulle vara otrogen mot sin storbank? Jag tycker gott att det även kan gälla nätmäklare. Den dag deras tjänster är för dåliga eller för dyra är räddningen bara ett par knapptryck bort om vi redan har konto hos konkurrenten. Kanske borde man ha DeGiro också, det är ju så svårt att välja!

Slippa tvätta träningskläder

Jag springer ungefär tre gånger i veckan, från en halvtimme upp till flera timmar. På sommaren svettas jag floder under träningspassen, men även på vintern rinner det till, främst på överkroppen och huvudet, men överallt faktiskt.

Som ensamstående och barnlös får jag inte ihop flera tvättmaskiner i veckan. Dessutom sliter ju tvätt på kläderna. Inte heller har jag lust att skaffa femton kompletta uppsättningar träningskläder. Jag springer alltid utomhus, vanligtvis själv, och det är kanske ingen som väntar sig att löpare ska springa runt och lukta hallon, men jag vill ju inte att grannarna ska skriva protestlistor.

Det som eventuellt luktar är inte själva svetten utan bakterier. Ny svett på en ren kropp med rena kläder luktar därför inte alls. Alltså gäller det att göra sig av med bakterierna innan de tränger in i textilfibrerna.

När jag kommer hem från löpningen tar jag snabbt av mig kläderna. Strumpor och kalsonger åker i smutskorgen, resten i handfatet. Där sköljer jag dem under ett par minuter i kallt, rinnande vatten. Kallt först, precis som tvättmaskiner, eftersom varmvatten får äggviteämnen att koagulera.

Kallvattnet får rinna av, sedan några minuter i varmvatten. Och med vatten menar jag bara vatten, inget tvättmedel, tvål eller annat. Därefter vrids kläderna ur. Eftersom jag bara tränar i syntetiska funktionsmaterial samlar inte kläderna flera liter per plagg, som exempelvis bomull. Men ju förr kläderna torkar – desto bättre, så jag jobbar på en stund som värsta centrifugen (kläder som torkat för långsamt luktar disktrasa).

Har jag sedan möjlighet att vädra kläderna utomhus gör jag det. Vintertid blir det ofta handdukstork inomhus direkt, men minusgrader får många bakterier att dö, så det behöver inte vara fel även om det känns lätt senilt att hänga tvätt ute i januari (och med stelfrusna kläder får man vara försiktig så att man inte bryter av en ärm på vägen in).

Görs sköljrutinen rätt (och det är ju inte raketforskning) kommer kläderna därefter att vara helt luktfria. Jag vet inte hur länge ett plagg klarar utan en riktig maskintvätt, men nog har jag kört 20-30 pass innan "riktig" tvätt i tvättmaskin. Och – innan invändningen kommer – det är inget fel på mitt luktsinne, det här funkar!

Med detta sagt, jag tränar inte på gym utan bara utomhus, och jag skulle inte ställa upp i ett lopp utan nytvättade kläder. Inte utan andra heller, men så är jag inte dansk.

Förberedd på arvsskatten?

Det här blir en lite lång text, men av alla spartips på den här bloggen, nu och i framtiden, kan detta bli ett av de allra mest lönsamma.

Trots att det enda som är säkert med livet är att det tar slut låtsas vi så långt det är möjligt inte om det. Nästan alla som kommit i kontakt med döden blir förvånade. Inte ens när min farmor drog sitt sista andetag var jag helt beredd. Fast tanken borde ha satt sig eftersom hon var 102 år. Det sägs ju att livet inte har några garantier, men att det tar slut är faktiskt garanterat.

Farmor var förresten djupt religiös och pratade mycket om döden eftersom hon var lite nyfiken. I många familjer ignoreras döden ända in i kaklet, vilket är dumt av flera orsaker. Att fråga sina nära och kära hur de vill bli begravda och hur de tänker kring sina ägodelar efter sin död betyder inte att man önskar livet ur dem. Och som refrängen lyder i en visa som felaktigt brukar tillskrivas Cornelis Vreeswijk:

Du kan ingenting ta med dig dit du går.
Nej, du kan ingenting ta med dig dit du går.
Du behöver inga penningar
när du vid porten står
och du kan ingenting ta med dig dit du går.

För nu skippar vi filosofin och snackar pengar istället! Fram till 2004 hade vi arvsskatt i Sverige. Den hade vi haft i över hundra år, i olika politiska majoriteter. Flera av våra grannländer har fortfarande arvsskatt och det finns definitivt en opinion för att återinföra den här. Förra året gick fackförbunden LO och Saco ut i en gemensam debattartikel där de krävde tillbaka både arvs- och gåvoskatt. Vänsterpartiet har ropat längre än så och för en dryg månad sedan gjorde Aftonbladets ledarskribent följande utspel bakom sina allra tuffaste solglasögon:

Det ligger i sakens natur att arvs- och gåvoskatt inte kan ältas hur länge som helst för då hinner pengarna rinna igenom politikernas klor. Tänk tanken att regeringen smäller till med en extra budgetproposition som innebär 15 procents skatt på alla arv och gåvor från årsskiftet. Känns det helt orimligt?

I familjer med särkullbarn och osämja är det kanske ingenting annat att göra än att hålla tummarna, men kan man så bör man förbereda sig på att skiten träffar fläkten. Säg att ett äldre par har en färdigbetald bostad värd tre miljoner och ytterligare en miljon i andra ägodelar, värdepapper och kontanter. Det skulle (vid sidan av reavinstskatten) kunna göra över en halv miljon i framtida arvsskatt, och eftersom en gåvoskatt garanterat införs samtidigt är det i det läget bara att hacka i sig.

Men än finns det tid! Man kan aldrig veta vem som dör först, men man kan t ex gissa att jag som är 45 överlever min mor som är 80 och planera efter det.

Om vi börjar med bostaden, som för de flesta är den stora delen av ett framtida arv, kan man överlåta den på nästa generation redan nu. En helägd fastighet gör man vad man vill med. Är mamma och pappa rädda att bli satta på bar backe skriver man ett avtal om att så inte blir fallet.

Bostadsrätter är lite bökigare. Bostadsrättsföreningar kan normalt inte hindra andrahandsuthyrning, men de har rätt att ta ut en avgift och det gäller oavsett om hyresgästen betalar hyra eller bor gratis. Om äldre personer fortfarande är delägare är det en annan sak. Enklast är därför att bara skriva över 99 procent av bostadsrätten.

Nu trixar vi bort värdepappren! Hos nätmäklarna kan en person äga obegränsat antal konton. Alltså kan föräldrar, mor- och farföräldrar fortsätta att disponera sina pengar (återigen, skriv avtal om det känns bättre) under en yngre familjemedlems namn, men utan att ekonomierna flyter ihop. Aktier i depåer och investeringssparkonton flyttas enkelt, bankerna har färdiga blanketter.

Till kapitalförsäkringar kan man normalt inte flytta in värdepapper, bara kontanter. Men det finns ett kryphål. Genom att flytta över hela kapitalförsäkringen kvarstår försäkringstagaren, men försäkringen får en ny ägare, så görs det innan arvsskatten införs har man lurat pappa staten även där.

Jag hoppas att alla mina familjemedlemmar och vänner lever och har hälsan så länge jag lever och jag hoppas själv bli minst 100, men det är ingenting vi kan välja (mer än att försöka leva sunt). I väntan på det oundvikliga skadar det inte att se om sitt hus.

Själv ordnade jag alla förberedelser inför arvsskatten själv till kostnaden av lite papper och porto. Och så tog det några timmar av mejlande med bostadsrättsförening, nätmäklare och myndigheter, men jag lever ju för den här skiten så det bjuder jag på. Det mesta i avtalsväg finns gratis på nätet, men om man tror att dessa skatter är en reell risk inom överskådlig tid kan det också vara värt ett par konsulttimmar hos en fiffig jurist, särskilt om alternativet är en sexsiffrig skattesmäll.

För rätt som det är står han ju där i tamburen – Stefan Sauk.

Vem får vara med i Lyxfällan?

Torsdag - Lyxfällan på tv. Efter drygt tjugo säsonger har flera hundra deltagare passerat. Den enda helt gemensamma nämnaren är usel ekonomi, men några tydliga mönster går inte att blunda för:

Tobak

Nästan alla Lyxfällans deltagare är nikotinister. Vanligen rökare, men inte sällan även snusare. Alla ombedes naturligtvis att sluta eftersom programledarna vägrar budgetera för tobak. Hittills tror jag att det är en deltagare som månaden därefter säger sig ha slutat. En!!!

Dryck

Lustigt nog har ämnet alkohol i princip aldrig vädrats i programmet. En halv miljon svenskar är alkoholister och ytterligare lika många ligger i riskzonen. Antingen finns det ett märkligt samband mellan att dricka sprit och att sköta sin ekonomi eller också mörkas konsumtionen i Lyxfällan.

Istället är det Red Bull och Coca-Cola som tycks vara slösarnas nationaldrycker. Gärna ett par liter om dagen, vilket leder oss till nästa punkt.

Fetma

Fetma är ett växande problem (ursäkta ordleken), men ingenstans är den mer utbredd än i Lyxfällan. Många av deltagarna är stora som hus, vilket inte är så konstigt när de hinkar sockervatten, lever på hämtpizza och har latande som en slags religion med fredagsmys som dess främsta rit. De deltagare som genom åren börjat böla på andra ställen i programmet än vid det obligatoriska nu-ska-programledarna-få-dig-att-gråta-samtalet har oftast gjort det när den hyrköpta tv-soffan skickats tillbaka till butiken. ”Ta bilen, motorcykeln och våra hundar, men inte soffan... Aldrig den!”

Tatueringar

Att vara tatuerad verkar vara en förutsättning för att hamna i ekonomiskt obestånd. Det kan verka som en långsökt koppling, men det är inte många procent av Lyxfällans deltagare som saknat synliga tatueringar, gärna kombinerat med så många ansiktspiercingar att det ser ut som om häftpistolkillen fått fria händer.

Övrigt

Är du inte fet, tatuerad rökare med fredagsmysberoende är du troligen inte Lyxfällanmaterial, men det kan gå bra ändå om du exempelvis är speltorsk eller har en extrem samlarmani. Vad du samlar spelar ingen roll. Såväl bilar som trädgårdstomtar ruinerar din ekonomi om du är tillräckligt envis. Använd fantasin bara, vem vill inte förnedra sig i tv för att få ett ihopbakslån och en weekendresa till Kolmården?

Har du verkligen inte någon av dessa förutsättningar kan crossdressing funka. Inte för deltagare, men för att bli programledare:

OBS! Ovanstående text kan innehålla uppgifter som inte är fullt ut vetenskapligt belagda, och precis som alla texter på denna blogg kan vissa formuleringar uppfattas som känsliga för personer som är stötande.

"Se det som en utmaning!"

Jag har aldrig fått sparken, men det vore fegt om det skulle hindra mig från att ha åsikter om fenomenet.

Igår blev tusentals människor varslade från Ericsson. Det har hänt förr, på Ericsson men också på andra stora industrier. Varje gång plockar media fram ”Kenneth, 47” som jobbat heltid som truckförare på företaget i 30 år och nu inte vet han vart han ska ta vägen. Behovet av truckförare i Dyngbränna som nu nästan helt saknar arbetsgivare är kraftigt begränsat, och inte blev det bättre av att ytterligare tolv truckförare fick gå samtidigt med Kenneth. Han och hans fru Stina (som fick kicken från samma industriföretag för arton månader sedan, men som hade hoppats få komma tillbaka efter sin barnledighet) renoverade huset i somras och har nu räknat ut att det blir svårt att bo kvar.

Jag fattar att situationen är jobbig, men kan ändå inte låta bli att tänka att om Kenneth redan arbetat över en tredjedel av sitt liv med att köra truck i en och samma lagerlokal 800 meter från sitt barndomshem är det banne mig på tiden att han tar reda på vad mer livet har att bjuda. Och om det dragits ned i omgångar under flera år, tisslats om nedläggning och tasslats om utförsäljning till Kina, är det konstigt att Kenneth och Stina inte tänkt tanken att varsitt helt yrkesliv på gångavstånd i Dyngbränna kanske inte är möjligt.

Men när nu katastrofen är ett faktum och Kenneth och Stina står där som två fågelholkar kan de fortfarande välja hur de ska tänka. Rubriken ”Se det som en utmaning!” är vad Gösta Ekman säger till Tomas von Brömssen i En på miljonen samtidigt som han sparkar ut honom genom fönstret. Svårt med äventyrslustan just då, men ni fattar.

En kompis avdelning på Telia försvann efter samgåendet med Sonera. På den tiden hade Telia en särskild avdelning för friställd personal, Telia Resurs och Omsorg, med den tragikomiska förkortningen TRO. Där hamnade han tillsammans med unga IT-kollegor och administrationstanter på 50+ och märkte stor skillnad på hur de tacklade tillvaron. Telia hade pengar att satsa för att bli av med de övertaliga, så där kunde man diskutera både förtidspension och en slant för att starta eget, men det byggde på att man hade någon slags vilja att komma vidare. En del varslade ville bara vända tillbaka till sitt gamla skrivbord och arbetsuppgifter som inte längre fanns.

Jag har som sagt aldrig fått sparken, men jag har heller aldrig haft ett annat färdigt jobb att gå vidare till när jag sagt upp mig. Tillvaron har en tendens att ordna sig och jag tror att riskerna är större att hamna fel för att man inte vågar chansa. Så Kenneth och Stina, se möjligheterna bortom Ericsson, Telia och Saab och bortom Borås, Oskarshamn och Dyngbränna. Det finns en hel värld där!

Skämmigt med pengar?

Jag växte upp i ett medelklassområde. Där fanns klasskompisar vars familjer hade lite knackigare ekonomi, men det var ingen fattigdom. Åtminstone inte som jag märkte av. Antagligen förstod jag redan då att familjerna med en ensamstående mamma inte sålde villan och flyttade till lägenhet för att de tyckte det var jobbigt att klippa gräset, men det var deras liv. Ingen blev retad för sin ekonomi och hade det hänt vill jag hoppas att vi andra hade satt ner foten och förklarat att det inte var okej.

På samma sätt borde det självklart inte upplevas som skamligt att ha eller tjäna mycket pengar. Jag har ju själv ”outat” mig som snåljåp med god ekonomi, men bland kompisar märker jag en hel del hysch-hysch. Flera håller tyst om goda affärer, lönsamma bisysslor och betalda bolån. Detta eftersom släktingar, vänner och arbetskamrater tidigare visat missunnsamhet eller irritation istället för att glädjas åt andras steg mot ekonomisk frihet och oberoende.

Samma sak med andra ekonomibloggare. Bara det faktum att de flesta av dem inte går ut med sitt riktiga namn, och många skyller detta på att de inte vill att chefen, grannarna eller barnens kompisar ska få se att de har pengar eller engagerar sig i sin ekonomi. Jag kan tänka mig bra mycket mer genanta intressen än privatekonomi.

Japp, Robin Hood-kopian till vänster är Charlie Söderberg.

Så varför är det pinsamt att bry sig om pengar? Det drabbar ju ingen, så länge man inte stjäl, lurar sina vänner eller gör något annat omoraliskt för att bli rik. Jag skryter aldrig om pengar, men jag tänker banne mig inte heller be om ursäkt för att jag har dem. Jag har haft bra förutsättningar, men de flesta jag känner har haft högre inkomster av tjänst, så nästan alla hade kunnat göra som jag.

Låt oss sluta peka finger åt andra! Tyck gärna att grannen är en idiot, men ha den goda smaken att hålla käften om det. Vill du uppmärksamma andra på att deras liv är skit - gör det bättre själv.