"Se det som en utmaning!"

Jag har aldrig fått sparken, men det vore fegt om det skulle hindra mig från att ha åsikter om fenomenet.

Igår blev tusentals människor varslade från Ericsson. Det har hänt förr, på Ericsson men också på andra stora industrier. Varje gång plockar media fram ”Kenneth, 47” som jobbat heltid som truckförare på företaget i 30 år och nu inte vet han vart han ska ta vägen. Behovet av truckförare i Dyngbränna som nu nästan helt saknar arbetsgivare är kraftigt begränsat, och inte blev det bättre av att ytterligare tolv truckförare fick gå samtidigt med Kenneth. Han och hans fru Stina (som fick kicken från samma industriföretag för arton månader sedan, men som hade hoppats få komma tillbaka efter sin barnledighet) renoverade huset i somras och har nu räknat ut att det blir svårt att bo kvar.

Jag fattar att situationen är jobbig, men kan ändå inte låta bli att tänka att om Kenneth redan arbetat över en tredjedel av sitt liv med att köra truck i en och samma lagerlokal 800 meter från sitt barndomshem är det banne mig på tiden att han tar reda på vad mer livet har att bjuda. Och om det dragits ned i omgångar under flera år, tisslats om nedläggning och tasslats om utförsäljning till Kina, är det konstigt att Kenneth och Stina inte tänkt tanken att varsitt helt yrkesliv på gångavstånd i Dyngbränna kanske inte är möjligt.

Men när nu katastrofen är ett faktum och Kenneth och Stina står där som två fågelholkar kan de fortfarande välja hur de ska tänka. Rubriken ”Se det som en utmaning!” är vad Gösta Ekman säger till Tomas von Brömssen i En på miljonen samtidigt som han sparkar ut honom genom fönstret. Svårt med äventyrslustan just då, men ni fattar.

En kompis avdelning på Telia försvann efter samgåendet med Sonera. På den tiden hade Telia en särskild avdelning för friställd personal, Telia Resurs och Omsorg, med den tragikomiska förkortningen TRO. Där hamnade han tillsammans med unga IT-kollegor och administrationstanter på 50+ och märkte stor skillnad på hur de tacklade tillvaron. Telia hade pengar att satsa för att bli av med de övertaliga, så där kunde man diskutera både förtidspension och en slant för att starta eget, men det byggde på att man hade någon slags vilja att komma vidare. En del varslade ville bara vända tillbaka till sitt gamla skrivbord och arbetsuppgifter som inte längre fanns.

Jag har som sagt aldrig fått sparken, men jag har heller aldrig haft ett annat färdigt jobb att gå vidare till när jag sagt upp mig. Tillvaron har en tendens att ordna sig och jag tror att riskerna är större att hamna fel för att man inte vågar chansa. Så Kenneth och Stina, se möjligheterna bortom Ericsson, Telia och Saab och bortom Borås, Oskarshamn och Dyngbränna. Det finns en hel värld där!