onsdag 5 oktober 2016

"Se det som en utmaning!"

Jag har aldrig fått sparken, men det vore fegt om det skulle hindra mig från att ha åsikter om fenomenet.

Igår blev tusentals människor varslade från Ericsson. Det har hänt förr, på Ericsson men också på andra stora industrier. Varje gång plockar media fram ”Kenneth, 47” som jobbat heltid som truckförare på företaget i 30 år och nu inte vet han vart han ska ta vägen. Behovet av truckförare i Dyngbränna som nu nästan helt saknar arbetsgivare är kraftigt begränsat, och inte blev det bättre av att ytterligare tolv truckförare fick gå samtidigt med Kenneth. Han och hans fru Stina (som fick kicken från samma industriföretag för arton månader sedan, men som hade hoppats få komma tillbaka efter sin barnledighet) renoverade huset i somras och har nu räknat ut att det blir svårt att bo kvar.


Jag fattar att situationen är jobbig, men kan ändå inte låta bli att tänka att om Kenneth redan arbetat över en tredjedel av sitt liv med att köra truck i en och samma lagerlokal 800 meter från sitt barndomshem är det banne mig på tiden att han tar reda på vad mer livet har att bjuda. Och om det dragits ned i omgångar under flera år, tisslats om nedläggning och tasslats om utförsäljning till Kina, är det konstigt att Kenneth och Stina inte tänkt tanken att varsitt helt yrkesliv på gångavstånd i Dyngbränna kanske inte är möjligt.

Men när nu katastrofen är ett faktum och Kenneth och Stina står där som två fågelholkar kan de fortfarande välja hur de ska tänka. Rubriken ”Se det som en utmaning!” är vad Gösta Ekman säger till Tomas von Brömssen i En på miljonen samtidigt som han sparkar ut honom genom fönstret. Svårt med äventyrslustan just då, men ni fattar.


En kompis avdelning på Telia försvann efter samgåendet med Sonera. På den tiden hade Telia en särskild avdelning för friställd personal, Telia Resurs och Omsorg, med den tragikomiska förkortningen TRO. Där hamnade han tillsammans med unga IT-kollegor och administrationstanter på 50+ och märkte stor skillnad på hur de tacklade tillvaron. Telia hade pengar att satsa för att bli av med de övertaliga, så där kunde man diskutera både förtidspension och en slant för att starta eget, men det byggde på att man hade någon slags vilja att komma vidare. En del varslade ville bara vända tillbaka till sitt gamla skrivbord och arbetsuppgifter som inte längre fanns.

Jag har som sagt aldrig fått sparken, men jag har heller aldrig haft ett annat färdigt jobb att gå vidare till när jag sagt upp mig. Tillvaron har en tendens att ordna sig och jag tror att riskerna är större att hamna fel för att man inte vågar chansa. Så Kenneth och Stina, se möjligheterna bortom Ericsson, Telia och Saab och bortom Borås, Oskarshamn och Dyngbränna. Det finns en hel värld där!

12 kommentarer:

  1. Klockrent!

    Hur många av dessa "truckförare" inlägg har man sett genom åren???

    Med vänlig hälsning

    Lars

    SvaraRadera
    Svar
    1. För många. Ofta är det just deras första jobb som de sedan haft i decennier. Vid ett vikariat på en landsbygdsindustri träffade jag en man som fick sin andra guldklocka. Han var 64 år och hade jobbat där sedan han var 14. Det är ju bra om man trivs på jobbet, men 50 år...

      Radera
  2. För att ta ditt exempel bokstavligt.. Om man har arbetat i 30 år, bör man inte ha en rejäl Fuckoff-buffert då? Nej det är nog smartare att lyxrenovera.. Speciellt om man jobbar för ett större företag där det varslas hejvilt till och från? När dessutom frugan har blivit varslad 18 mån tidigare? // David

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exemplet med tidigare uppsagd fru var bokstavligt, men från Volvo. Inte säker på 18 månader, men på ett ungefär.

      Ja, full sysselsättning lär Sverige aldrig få tillbaka så varje människa som fullständigt tappar fotfästet pga chocken i de här situationerna är en för mycket.

      Radera
  3. Jag förundras över detta, om man jobbar på en liten produktionsläggning inom en global koncern så måste man ju vara medveten varje dag om nedläggningsrisken..men ändå. Tror att vi kommer se samma typ av historier den dagen räntan går upp ett par procent...hur kunde vi veta när vi tog 5 miljoners lånet att räntan kunde gå upp?? Snyft snyft..

    Själv blev jag ju formellt "uppsagd på grund av arbetsbrist" i vintras. Nu var ju jag förberedd på att sluta självmant och vet dessutom om att firman hade ett antal jobb till mig om jag hade velat vara kvar..så det är ju stor skillnad. Dock ska sägas att stora svenska företag ofta är väldigt bra att ha att göra med. Jag hade jobbat ett 9 år på firman och hade därför 5 månaders uppsägningstid (som blev arbetsfri) eftersom jag själv hade sett till att ha pengar i bakfickan så kunde jag anmäla mig för att gå "frivilligt" och därmed fick jag ytterligare 6 månader. Man får dessutom tillgång till trygghetsrådet som både kan ge starta eget stöd (utan konstiga krav) och som kan betala för utbildningar och resor till och från dessa (detta finns på alla företag med kollektivavtal). Vilken chans...men då måste man ju såklart vara beredd att utvecklas...kanske flytta...eller pendla...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns en aningslöshet som jag tror bottnar i att vi en gång hade en stat som tog hand om oss. Nu måste man göra det själv, det går inte att räkna med att samhället fixar allt. Sedan är det såklart skillnad på möjligheterna om man är välutbildad 30-åring eller 58 år och deltidssjukskriven. De jag reagerar på är de som borde kunna hitta ett jobb i morgon, men som först behöver bearbeta chocken efter en händelse de borde ha kunnat förutse bara genom att läsa en tidning ibland.

      Ja, 11 månaders uppsägningstid utan arbetskrav var inte fy skam. Sedan min i särklass sämsta chef genom tiderna, en riktigt elak psykopat, blev regionchef på Trygghetsrådet är jag lite skeptisk mot organisationen, men jag fattar själv att det är rena fördomar. Kanske ;-).

      Radera
  4. Bor numera på en mindre ort. En av mina bekanta som närmar sig femtio, har jobbat på samma arbeta sedan hon slutade gymnasiet och bott i samma lägenhet tills för några år sedan, då flyttade till en liten hyrd stuga. Både jobb och boenden har fixats av familj och släkt. Beroende på miljö, födsel och ohejdad vana så blir man olika sort helt enkelt, tänker jag, när jag blir alltför irriterad på tafattheten. I generationer har man invaggats i trygghet, inte konstigt om man blir aningslös. Marianne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, mycket är nog arv och miljö, och på mindre orter väljer man ofta att hålla fast vid det man har. Det läskiga är att eftersom små orter ofta bara har en eller två stora arbetsgivare skulle personalen behöva vara mer aktiva för att inte gå under när de stora varslen kommer.

      Radera
  5. Hello, jag skjuter lite brett i min undersökning så jag kommenterar ett inlägg som egentligen inte handlar om pund och England alls men det handlar i alla fall om pengar. Som jag skall försöka tjäna mer av.

    Brittiska pundet är billigt. Vad skall man köpa för att dra nytta av det. Och resa till London är inte det svar jag vill ha ;).

    http://aktiepappa.blogspot.se/2016/10/pundet-har-rasat-vad-skall-man-kopa.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mm, det var ett skott i bredaste laget. Jag var beredd på en spamlänk till ett låneföretag :-(.

      Men okej, om du garanterat ska tjäna pengar på en investering måste du först veta om pundet ska upp igen eller fortsätta ner. Förutsätter du att pundet ska upp bör du väl köpa företag som säljer, men inte köper, i pund. Clas Ohlson och G4S?

      Generellt tror jag inte på valutaspekulationer. Det är för många parametrar som kan gå fel.

      Radera
  6. Hehe, inga lånelänkar här inte ;).

    Jag spekulerar normalt inte i valuta heller men om jag ska gå in i något företag som har en extra uppsida iom det kan jag göra ett undantag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast eftersom ingen kan veta åt vilket håll valutan går kan det lika gärna vara en extra nedsida. Möjligen kan jag se en poäng i att tänka valuta som riskneutralisering.

      Radera