Att svenska skolan trots ett glädjande hack i kurvan nyligen blivit sämre i
internationella jämförelser har säkert flera orsaker, men en av
dem tror jag är att eleverna vaggas in i tron att deras liv är
självspelande pianon.
Min känsla är att
många barn matas med den felaktiga informationen att de är
jätteduktiga bara genom att finnas till och att alla som säger
annorlunda bara är elakingar som försöker förminska och
ifrågasätta religionen/naturlagen ”allas lika värde”.
Människan, och särskilt barn, kan
åstadkomma fantastiska resultat, men potential är värdelös om den
inte tas tillvara. Jag menar alltså inte att man ska bryta ner barns
självkänsla och betona hur svåruppnådda barnens drömmar är.
Tvärtom! Uppmuntra dem istället att satsa på att nå sina drömmars
mål, men förklara att ju svårare uppgiften är, desto mer krävs
att komma dit.
Musik är ett bra exempel. ”Alla kan
sjunga!” sägs det. Vad är det för trams? Alla som hört ett
luciatåg med sexåringar vet att sanningen snarare är att ingen kan
sjunga. Många kan däremot lära sig att göra det, men det kräver
träning och kommer att ta tid. Ändå ses varje år en ny årskull
Idoldeltagare som blir jätteförvånade när juryn berättar att de
inte kan sjunga. De är 16-25 år gamla och ingen verkar ha berättat
för dem att de inte kan sjunga. Eller också har de som berättat
det inte nått fram med budskapet. Kanske viftades det bort som
avundsjuka.
De flesta utan exceptionell talang och
envishet släpper sina rockstjärnedrömmar ganska snabbt, men det
här gäller allt. Ingen blir mattegeni, ingenjör, socionom,
elektriker eller barnmorska på ren viljekraft. Det kräver studier
och hårt arbete. Att lura i barn att deras framgång inte främst
ligger i egna händer utan hos samhället, politiker eller hos andra
samhällsgrupper är inte omtanke om barn, det är snudd på
barnmisshandel!
Ibland försöker elever eller deras
föräldrar tjata sig till högre betyg genom att hota att anmäla
läraren till Skolinspektionen. Inte för att eleven missat missat
kunskapskraven, skulden läggs på läraren. Hur ofta det fungerar
vågar jag inte ens tänka på.
För det är det riktigt sorgliga i
sammanhanget. Det är naturligt att föräldrar tycker att just deras
barn är bäst i hela världen, men när media, samhället och skolan
säger samma sak riskerar barnen att få en märklig världsbild
långt upp i åren. Eller ännu värre, att världen försämras.
I Sverige har man sänkt de fysiska
kraven för att bli brandman, bl a för att JämO ifrågasatt om de
fysiska kraven är ”yrkesrelevanta”. Polisutbildningen har sänkt
begåvningskravet från en ganska modest nivå, från 4 till 3 på en
niogradig skala, så att människor klart under genomsnittet
intelligenta tas in.
Och så var det lärare då, gruppen
som ska ställa allt tillrätta. Det finns lärarutbildningar man
kommer in på med under 0,1 på högskoleprovet. I princip behöver
man alltså bara hitta dit och kunna stava sitt namn. Är det
verkligen rätt signaler, att sluta kräva och istället sänka
trösklarna?