Trohet in i döden?

Jag är kanske en av få som inte har några starka åsikter om Fingerprints gamle vd Johan Carlström. Jag vet inte hur han är som människa eller som chef, om han är skyldig till allt han anklagats för eller om han någonsin har haft en hals.

Men på en del sätt tycker jag att han har fått onödigt mycket skit. Det är ett obestridligt faktum att Fingerprint gått från ett okänt förhoppningsbolag till ett företag på OMXS30 och att Carlström har en stor del i det. Börsen behöver fler Carlströmmar. Sverige behöver fler Carlströmmar.

Men otack är världens lön. Först lämnade han ifrån sig vd-posten, sedan lämnade han styrelsen. Han har inte längre nycklar till kontoret och nu ”beskylls” han för att ha sålt av en stor del av sina Fingerprint-aktier. Vore det så himla konstigt?

Eller att han hemlighåller hur många aktier han har kvar och kommer undan med det eftersom aktierna är förvaltarregistrerade. Karln har ju haft miljoner FPC-aktier. Kan tänkas att han har några stycken kvar och att han inte vill se värdet på dem försvinna. Egoistiskt? En aning. Hand upp den som hade tänkt annorlunda.

Jo, DI:s börsexpert Anders Hägerstrand kallar agerandet ”fruktansvärt oseriöst”. Han kanske har råd med denna höga svansföring. Det borde kanske Carlström också ha, men varför skulle han känna någon slags lojalitet till företaget? Jag hade inte gjort det.

All animals are equal...

Djurfarmen och 1984 är fantastiska böcker. Trots att det var länge sedan jag läste dem går det nog inte en vecka utan att jag tänker på hur rätt George Orwell skulle visa sig få om Sverige och den civiliserade världen, redan för 70 år sedan.

Varje gång jag hör uttrycket ”allas lika värde” (som för övrigt är en felöversättning från FN:s deklaration om mänskliga rättigheter) tänker jag på Djurfarmens: ”Alla djur är jämlika, men några är jämlikare än andra.”

Missförstå mig rätt (ett annat uttryck jag har svårt för), jag tror inte mer på allas lika värde än någon annan. Vi står oss själva, vår familj och våra vänner närmast, så funkar människan. Det räcker med fem minuter i trafiken för att konstatera hur lågt i kurs ”allas lika värde” står på principhimlen. Som när två filer går ihop till en. Enligt den välbeprövade – och fungerande – blixtlåsmetoden ska man då släppa in varannan bil från den andra filen. Hur många bilar funkar det innan någon idiot försöker tränga sig för att tjäna två sekunder? Och om man på allvar brydde sig om andra människor skulle en majoritet använda blinkers även de gånger man inte är rädd för att krocka utan bara vill informera med- och mottrafikanter om vart man är på väg.

Samma sak i kollektivtrafiken. Alla puckon som brer ut sig och tar ett extra säte, för sin väska, dator eller sina ben (och tro mig, s k manspreading är inte förbehållet män). Och folk som snurrar runt runt på en överfull t-banevagn med ryggsäck på sig så att vi andra får den i sidan (eller i ansiktet), är det en hyllning till ”allas lika värde”?! Knappast.

Så om en majoritet av befolkningen inte ens kan bete sig vettigt mot sin omgivning när det knappt kostar dem något kan de självklart inte offra riktig bekvämlighet. Vad är det kommunisterna säger, ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Hade det funkat i praktiken skulle vi inte ens behöva lagar och regler. Eller skatter. Men det gör ju inte det, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Zappa kan ha sammanfattat det bäst:

Även om jag tror mig vara en vettig människa som inte beter mig som ett arsle och som utan egen vinning glatt hjälper bekantas bekanta eller ibland till och med en ren främling står jag också mig själv närmast, och hade jag kommit undan med det skulle jag varken betala skatt eller följa lagar mer än när det slumpar sig så (vilket i och för sig skulle hända rätt ofta eftersom jag varken kör för fort, säljer knark eller slår människor).

Det är den mänskliga naturen och kommer gälla i all evighet, såvida vi inte börjar tro på ett annat George Orwell-citat: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”

Duger inte ens som dassläsning

I somras skrev jag ett inlägg om affärstidningar där jag sågade det mesta. Redan då fick Veckans Affärer mycket skit, men nu ska de få ännu mer.

Eftersom jag är en snål jävel som fått tidningen gratis (vann en prenumeration i en texttävling i Facebookgruppen Aktier & vänner) har jag läst varje nummer i snart ett år, men jag fattar inte varför.

För det första är halva tidningen reklam. Ofta i form av helsidor skrivna som artiklar, men med tillägget ”Hela denna sida är en annons”. Vad resten handlar om har jag inte riktigt fått kläm på. Definitivt inte om börsen. Den som vill ha en papperstidning för att läsa börsnyheter får lika lite nytta av Veckans Affärer som av Bamse eller Kamratposten. Inte ger den särskilt många andra ekonominyheter heller. Inga makronyheter, ingenting om världsläget, finanspolitik eller annat matnyttigt.

En del om jämställdhet (läs: feministpropaganda) och nyttan av kvotering. Jag har inget emot kvinnor, vare sig i affärsvärlden eller någon annanstans, men i ett temanummer om kvinnor kändes ”Död åt alla män”-banderollerna nära till hands.

Jag behöver knappast berätta tidningens inställning till kandidaterna i presidentvalet i USA. Efter valet skrev chefredaktör Åsa Uhlin en osande hatisk ledare som inleddes: ”Så stängde USA dörren om sig och låste ordentligt inifrån.” Sedan skyller hon alla problem i världen, från Digerdöden fram till år 2050 på Donald Trump, som inte ens tillträtt. Men det är klart, varför ska hon låtsas vara journalist just nu?

Apropå bristande självinsikt skrev krönikören Karin Winther följande i senaste numret: ”Eftersom NPR är ett public service-bolag genomsyras samtalen av ett uppfriskande oberoende tonläge, där analys tar mer plats än tyckande.” Hahaha! Ja, det är ju precis det vi svenskar kopplar ihop med public service, ”ett uppfriskande oberoende tonläge”. Eller inte.

Mest handlar Veckans Affärer om listor. Lite som pop- och nöjestidningarna i slutet av 90-talet, men istället för ”snyggaste syntharna” eller ”världens häftigaste hårdrockstrummisar” är det ”30 framgångsrika personer under 30”, ”Näringslivets 111 mäktigaste kvinnor” och en lista över Sveriges 178 miljardärer. Jag tänker på Nöjesguiden, Okej och Ultra, men mest tänker jag på en Killingsketch om Expressen Fredag:

Så när VA skickade ett förvirrat brev till mig på knagglig svenska där de berättade att de ”uppdaterat villkoren gällande er prenumeration” tänkte jag att det var fara på färde. Jag äter hellre bajs än betalar pengar för denna tidning! Men eftersom de inte lyckades förmedla på vilket sätt villkoren försäm... uppdaterats mejlade jag kundservice. Jag fick inget svar, så jag mejlade igen. Och igen. Sedan twittrade jag till redaktionen. Eftersom jag har ganska många följare som skulle kunna vara målgrupp för tidningen brukar sådant ta skruv. Men inte då.

En tidning som inte ens bemödar sig med att svara på kundtjänstmejl har i mitt tycke tappat allt förtroende. Inte för att Veckans Affärer hade så värst mycket förtroendekapital att spela med, men ändå. Det slutade i alla fall med att jag fick ringa tidningen och fick dem att lova att aldrig mer skicka mig sin tidning, reklam eller fakturor. #sparadkrona, som man skulle säga på twitterspråk. Och #besparadilska.

Vargen kommer!

Nu är de på gång igen, olyckskorparna. Som så ofta handlar det om bobubblan.

Ja, som ni ser är frågan inte om utan när. Och kanske får de rätt, kanske blir det en rejäl sättning i bostadsmarknaden. Men när samma människor med jämna mellanrum går ut och kungör att nu ska det hända … och så händer inget börjar åtminstone jag ställa mig frågan: varför ska jag lyssna på er, som i princip aldrig har rätt?

Om meteorologen varnar för snö i maj kommer han nästan alltid ha fel. Till slut kommer snöovädret varpå meteorologen lutar sig tillbaka med ett nöjd ”Vad var det jag sa?”. Det betyder inte att han är bra på att tolka väderkartor, bara att gissningen slog in en gång av tusen, alltså klart sämre resultat än varenda lappgubbe som spår i fiskfjäll och kaffesump.

Jag är ju känd som pessimistisk domedagsprofet (för att skilja ut mig mot de mer hoppfulla domedagsprofeterna), men jag tror inte så mycket på den där bubblan. Nedgång okej, en priskurva kan inte alltid peka brant uppåt. Men ett jätteras av bostadspriserna i svenska storstäder tror jag inte på.

Några saker talar emot ett boprisras. Först och främst, vi bor i våra bostäder. Det må spekuleras en del genom bostadsköp, men i Sverige har vi inte en kultur av att investera i bostäder för vårt sparkapital. Jag vet inte om det beror på reavinstskatten, lättja eller värderingar djupt rotade i den svenska folksjälen och det spelar ingen roll för resonemanget. De flesta av oss köper exakt en bostad och bor i den tills vi hittar en ny.

Lite på samma tema: vi har det för bra. Det ska väldigt mycket till för att svenskarna ska sluta betala sina bolåneräntor och bostadsrättsavgifter. Visst, är det tomt i plånboken så är det, men än så länge lägger en betydande del av folket pengar på bil, semestrar, bingolotter, fredagsmys, mobiltelefoner... De flesta kommer att prioritera bort allt det där innan de riskerar sin bostad och i nuläget är marginalen rätt stor.

Ett ganska nytt fenomen är att storstadskommuner börjat köpa bostadsrätter för att inhysa flyktingar. På sikt riskerar det i sig att skapa en bostadsbubbla eftersom ytterst få privatpersoner kan konkurrera med kommunbudgetar när de bjuder på en lägenhet. Men på kort sikt är detta ungefär som att stödköpa aktier eller en valuta, det håller värdet uppe.

Jag tror fortfarande att börsen ska ner, men tror inte att börsraset börjar med en bobubbla den här gången heller. Vi får nog som vanligt hoppas på att bankerna strular till det. Eller kineserna. Eller terrorister... Givetvis förbehåller jag mig rätten att ändra mig längre fram, men de som ivrigast ropar om bostadsbubblor nu har antingen en politisk agenda eller är i stort behov av en billig bostad.

Mina sjukaste sparknep

Mitt matkonto ligger på en tredjedel av existensminimum och det kan gå flera veckor utan att jag ens öppnar min plånbok. Det ser jag som fullkomligt friskt och sunt, men det finns tillfällen då även jag undrar vad jag håller på med. Här är mina sex minst friska exempel på när min spariver tenderar att slå över från friskt till... något annat. (Utan inbördes ordning, de är knäppa allihop.)

1. Utnyttja tomma pappersytor

Kontorsmateriel är ingen stor utgift i min ekonomi. Jag är ganska datorbunden och det mesta jag skriver är elektroniskt, så här finns inte mycket pengar att spara. Trots det använder jag begagnade kuvert och baksidan av reklamblad för att skriva upp textidéer, att-göra-listor och kom-i-håg-lappar åt mig själv. Jag kan medvetet spara flygblad jag inte är intresserad av (och som aldrig borde ha kommit till mig eftersom min brevlåda klart och tydligt anger att jag inte vill ha reklam) när jag upptäckt att baksidan är tom, för att använda det som skrivpapper.

2. Tina frysmat i kylen

Istället för att ta ut något från frysen och tina upp det i rumstemperatur (eller ännu värre: i mikrougnen) tar jag ut matvaror från frysen ett dygn i förväg och ställer dem i kylen. På så vis utnyttjar jag kylan till att sänka temperaturen i kylskåpet utan att behöva betala för strömmen. Det här systemet använder jag t ex när jag tinar upp mjölk som jag fryst in. Jag använder rätt mycket mjölk i min matlagning och när mjölk med kort datum säljs för halva priset köper jag ett gäng mjölkkartonger och sparar på så vis drygt 3 kr/liter.

3. Ta det sista

Kvar i köket försöker jag alltid utnyttja sista droppen/smulan i alla förpackningar. Flaskor med exempelvis matolja vänds uppochned för att få ut det sista. Ketchup, mjölk och fil slår jag några droppar vatten i för att nyttja innehållet till fullo. I trögflytande livsmedel som senap kan processen upprepas flera gånger innan jag till slut ger upp och börjar på nästa förpackning.

4. Spara trasiga kläder

Jag har alltid anammat principen ”hel och ren” och har inte förstått trender som går ut på att bära t-shirts som ser ut som att någon slitit i, eller ens trasiga jeans. Men just av den anledningen är det bra med ett lager av plagg för aktiviteter som görs bäst i oömma kläder. En missfärgad tröja duger gott att måla i, jeans med hål för knäna funkar fint när man byter däck på bilen osv.

5. Återvinn lakan

När lakan gjort sitt som sängkläder blir de disktrasor hos mig. Om jag köper fyra wettexdukar för tio spänn kommer jag (trots att de bara kostar 2,50 kr/st) gå och segdra på de där trasorna tills de luktar gam. Förbrukade lakan (och skjortor, tröjor eller vadsomhelst) har bara kostat mig en extra tvätt och ett par sekunders saxarbete, så dem byter jag ut så fort det är dags eller ännu tidigare.

6. Diska engångspåsar

Engångspåsar, som man exempelvis köper frukt i, heter just engångspåsar eftersom kunden förväntas kasta dem när de är tomma. Jag diskar och återanvänder mina. Förutsatt att de är någorlunda rena, har jag haft en ost i den i tre veckor får det vara. Och hela, jag slänger de påsar som inte håller tätt, vilket är ganska många eftersom kvaliteten är skit. Ja, det går att köpa sådana här påsar i rullar om hundra för nästan ingenting alls, men det här är faktiskt ännu billigare.

Jag är inte dummare än att jag rent logiskt begriper att alla de här egenheterna tillsammans inte sparar mig många kronor i månaden och skulle inte drömma om att föreslå någon av dem som seriösa spartips. Men innan ni dömer ut mig som helt sjuk i huvudet, betänk att bara ett par generationer bakåt i tiden skulle ingen tycka att något av det här var det minsta märkligt. När jag var liten hade tidningen Året Runt en läsarspalt som hette ”Så här gör jag” dit läsare kunde skicka in sina bästa tips. En del var förvisso rätt vrickade, men samtliga punkter i den här texten hade platsat.

Så hur konstig är jag egentligen på en skala? Äh, svara inte på det, jag vill nog inte veta. ”Det funkar för mig”, som Niclas Wahlgren sa i en vansinnigt dålig tv-reklam som dock fått en skön parodi:

Clas Ohlson – som en sten i skon

Clas Ohlson må ”hjälpa sina kunder att lösa vardagens praktiska problem”, men företagets aktie har man inte blivit fet på i år. Aktien har backat 15 procent sedan årsskiftet och inte heller i ett längre perspektiv har en investering varit någon kassako.

Det finns alltid något som håller tillbaka företaget och aktien. Sviktande resultat, inte minst. Den senaste rapporten kom förra veckan. Som vanligt sämre än väntat, 127 Mkr i rörelseresultat mot förväntade 134 Mkr. Felsatsningarna i Storbritannien, som senare lett till att man fått stänga olönsamma butiker, verkar aldrig ta slut. Och så har vi valutaeffekter som på något konstigt vis alltid lyckas slå värre mot Clas Ohlson än mot alla konkurrenter tillsammans.

Samtidigt gillar jag Clas Ohlson. Jag gillar affärsidén, produkterna och hemsidan. Jag gillar att man har visioner och framtidstro samtidigt som man behåller kopplingen till Insjön, Dalarna och grundaren, som dog 1979, vid 83 års ålder.

Jag är ingen storkonsument av vare sig verktyg, hemelektronik eller köksmaskiner, men återkommer alltid eftersom jag är nöjd med bemötandet. Det är lätt att hitta på hemsidan, se om varan jag söker finns i min butik och i så fall på vilken hylla. I jämförelse med konkurrenter som Jula, Elgiganten, Biltema och Teknikmagasinet känns de prisvärda, kvaliteten är ofta högre och det är lätt att reklamera de gånger olyckan är framme.

Och bortsett från den brittiska felsatsningen känns det som att Clas Ohlson gör mycket rätt. I Sverige och Norge nöter man på och i Tyskland och Finland öppnar man nya butiker i den takt man lovat, eller till och med lite snabbare.

Så vad är problemet? Efter Q2:an (brutet räkenskapsår) förra veckan hoppade aktien uppåt trots svaga siffror, Placera flaggade för köpläge och jag började undra om aktien trots allt nått botten. Men nej då, Clas Ohlson tycks alltid ha en växel till och nu är aktien tillbaka på en ännu lägre nivå trots att börsen i övrigt gått bra.

Jag gillar som sagt företaget, men även mitt tålamod har en gräns. Jag vet bara inte riktigt var.

Morotsbiffar

Fyndade ett kilo morötter för 3,90 kr. I vanlig ordning blev de sedan liggande i kylen, så nu var det hög tid att göra något med dem. Det fick bli morotsbiffar.

Jag börjar med att riva/mixa morötter. Och selleri, för det var det jag hade hemma, men här kan man hacka ner lite vad man vill. Rödbetor, palsternackor, kålrot... Sedan blandar jag ner en burk krossade tomater och ett par matskedar olja för saftighetens skull. Chilipeppar för smak och spenat för dess nyttighet.

Krydda efter eget huvud, tillsätt vetemjöl och rör ihop till en lagom tjock smet med en matsked.

Använd sedan samma sked för att forma till biffar i stekpannan. Stek några minuter på vardera sidan.

Servera med stekt lök och pasta, potatis, stekt vitkål eller vad som helst. Här har jag valt bulgur.

Detta användes:

Morötter, 1 kilo

Stjälkselleri, 300 gram

Krossade tomater, 1 burk

Spenat, 100 gram

Vetemjöl, 5 dl

Matolja, 1 skvätt (exakt!)

Senap

Chilipeppar

Salt & peppar

Resultatet blir 30 biffar och den sammanlagda kostnaden ungefär 15 spänn, alltså 50 öre per biff. Och femtioöringar finns ju inte, så det får nästan räknas som gratis.