Heltidsjobb är barbariskt

Jag har jobbat deltid natt, heltid, sjuttiotimmarsveckor, som anställd, fast, visstid och som företagare, men bara fyra fem år i en traditionell tillsvidaretjänst med fyrtiotimmarsvecka. Jag vantrivdes om inte hela tiden så åtminstone dagligen.

Hela industrialismen bygger på att många människor vill och kan jobba kontorstid, måndag-fredag, år efter år, och jag har den största respekt för dem som gör detta, men med detta sagt slutar jag aldrig att förvånas över reaktionerna när man ifrågasätter denna norm, om än bara för sig själv.

Jag var nog runt 25 när jag började säga i fikarummen att pension vid 40 kändes rimligt. De blickarna jag fick kunde hetta upp matlådor. En kille som jobbade halva året för att ha råd att resa resten av tiden hamnade i en jobbdiskussion om semester. Någon skulle ha tre veckor, någon annan fyra. Till slut kunde han inte hålla sig utan bröt av med: ”Jag tycker 26 veckor är lagom, det blir för hattigt annars.” Man blir inte Månadens Medarbetare efter sådana uttalanden.

Det verkar inte spela någon roll vem som gör dem. Författaren Douglas Coupland jämför kontorstid med 1800-talets barnarbete och kallar företeelsen för barbarisk. Inte heller han lägger upp det som att kontorstidsarbete skulle vara mindre värt, bara att världen borde kommit längre än att allt annat än ”9-till-5” ses som underligt.

Samhället ser ju inte ut som på 50-talet eller ens på 90-talet. Internet gör det möjligt att utföra arbete var och när man vill. Jobben är inte heller desamma som tidigare och det är (tro det om ni vill, LO!) inte allas dröm att skaffa en fast anställning efter skolan och behålla den fram till pensionen. Trots att såväl lagstiftare som samhälle och folk i allmänhet kämpar emot alla andra planer.

Vad blir nästa Fjällräven?

Ryggsäcken Fjällräven Kånken började säljas 1978. Jag hade gudskelov ingen sådan som barn, i likhet med runt 25 av mina klasskompisar hade jag Salomon. De som hade Fjällräven Kånken var kommunister och skogsmullar.

Miljöpartisterna var inte uppfunna

I höstas gav Löfven bort två stycken Kånken-ryggsäckar till Kanadas premiärminister Trudeau vid ett statsbesök. Hade statsminister Fälldin gjort det när ryggan var ny hade han förmodligen utlöst en diplomatisk kris. Eller ja, inte om han gett dem till Trudeau för han är ju i princip kommunist, men ni fattar grejen.

Men nu har det gått några decennier. Idag kostar en Kånken (borde heta ”en kånk” i obestämd form) runt 800 spänn i sitt billigaste utförande och bärs av modemedvetna kändisar i alla möjliga sammanhang. Hur lyckades Fjällräven/Fenix Outdoor med konststycket att göra denna töntrygga till ett exklusivt varumärke folk är villiga att betala extra för?

Fortfarande skitful

Och framförallt, vad blir morgondagens Kånken? Vad är det för billig smörja idag som kommer att gå från att vara skit till ”the shit” - Garant, Hyundai, svenska kronan...? Den som visste det skulle kunna bli rik.

Vegetarisk pitepalt

Fjärde april, bloggens ettårsdag! Inga reflektioner, summeringar eller löften om framtiden. Istället tänkte jag fira jubileet med matlagning.

Pitepalt är en religion med ont om nedskrivna urkunder. Recepten ärvs från generation till generation, men eftersom jag ändå känner mig som en avhoppare från sekten genom att byta ut fläsket mot champinjoner kan jag lika gärna löpa linan ut och berätta hur jag gör. Detta behövs:

Potatis, 5 kilo

Vetemjöl, 2,5 kilo

Salt, 4 msk

Champinjoner, 1 kilo

Tid, en jävla massa

Finhacka svampen, stek i olja och eventuellt en klick smör. Snåla inte på fettet. Krydda med salt och peppar. Låt svalna.

Koka två kilo potatis, mosa med en potatisstöt. Med skal, jag har aldrig förstått varför potatisar ska skalas när merparten av nyttigheterna sitter precis innanför skalet.

Övriga tre kilo mixas rå (och lika oskalad) med hjälp av en hushållsassistent, köttkvarn eller rivjärn.

Blanda ihop all potatis med 2,5 kilo vetemjöl och 4 matskedar salt. Använd elvisp, händer och svordomar.

Nu börjar finliret. Knåda degen till bollar på runt sju centimeter i diameter (de blir större efter kokning). Det ska bli c:a tretton paltar per kilo potatis, så totalt 65 stycken med den här satsen. Gör en urgröpning i bollen där du petar in stekt svamp, en matsked ungefär.

Bygg upp väggarna igen så att det åter blir en boll, men en svampfylld sådan. Lägg den åt sidan och börja med nästa. Det här kommer att ta ett tag. Efter en stund får man in snitsen och efter runt femtio år är tekniken fulländad.

Koka upp saltat vatten i en stor gryta. Sänk ner palt för palt med en hålslev och håll grytan kokande. Rör om försiktigt så att de varken fastnar i botten eller i varandra.

Koka i 70 minuter. Fortsätt att röra om då och då, särskilt första kvarten. Fiska upp paltarna med samma hålslev.

Jag vet att det inte ser ut att vara världens godaste maträtt, men det är det. Servera med en klick smör. Det finns människor som hävdar att man också ska servera lingonsylt, men detta är en styggelse som bör fördömas och beivras. Smör, inget annat. Och drick mjölk till.

Och så det ekonomiska. Jag gav 10 kr för potatisen (gör en redig paltsats när den är billig, paltarna går utmärkt att frysa), 34 kr för svampen, 12,50 kr för mjölet. Resten orkar jag inte ens räkna på, men drar till med en totalkostnad på 65 kr så blir det lätt att räkna ut styckpriset: en krona per palt.

En fond man vill slippa

2004 testamenterade en 87-årig skåning 60 miljoner till Allmänna Arvsfonden. Detta retade sexton släktingar som av mannen inte ansågs vara ”ordentliga människor” utan att de förmodligen bara skulle köpt sprit för arvet. Släktingarna gick till domstol, men kammade noll.

Annars är väl Allmänna arvsfonden mest känd för att ärva om släkt saknas. Den finns till ”för att finansiera projekt för barn, ungdomar och personer med funktionsnedsättning”, men gräver man lite hittar man märkliga genusprojekt, islam och annan politik. Jag lägger ingen värdering i det, den som vill stödja sånt får göra det, men gör i så fall aktiva val av seriösa organisationer.

Det som slår mig när jag letar bland bidragstagarna är att många projekt och organisationer tycks ha en väldigt kort livstid. Det betyder inte per automatik att de saknar vettig verksamhet eller att de är handelsresande i bluff, båg och mygel, men många googlingar ger bara länkar till deras bidrag från Allmänna arvsfonden. Var och en får utifrån detta dra slutsatser huruvida organisationerna gjort något nyttigt med pengarna.

Ett exempel är ”Projektet Att främja Islamsk Fredskultur”. Det enda jag hittar om projektet med detta motsägelsefulla namn är att de fått bidrag från Allmänna arvsfonden och att de sedan ombildades till en annan organisation, som också den har försvunnit nu. Kan de ändå ha åstadkommit fantastiska resultat? Allt är möjligt, men nog är det i så fall konstigt att det inte går att hitta en enda stavelse om det på hela internet.

"Vi är romer" är ett projekt ”som ska upplysa samhället om romernas 500-åriga historia i Sverige med bl a en autentisk romsk vagn som redskap”. Undrar hur många som vill att deras livs besparingar ska gå till detta när en bok eller en ideell hemsida troligen hade fyllt samma syfte.

Afrosvenskarnas Riksförbund är en annan rörelse som finansieras med arvspengar, mest känd för att rasiststämpla allt från glass till gamla böcker. Två som utsatts är konstnären Makode Lindes utställning ”Negerkungens återkomst” och komikern Marika Carlssons föreställning ”En negers uppväxt”. Att bägge är svarta spelar ingen roll, ingen av dem hade fått klartecken från Afrosvenskarnas Riksförbund och ska därför stenas. Missförstå mig inte, det finns rasism och den ska fördömas, men den här pajasorganisationen stjäl ju bara fokus från detta genom att rasiststämpla lakritsglass!

Jag tänker inte rabbla upp alla 9000 bidragstagare, men tror ni att mina exempel är undantagen kan ni kolla själva. Jag tror inte ens att en majoritet handlar om ”barn, ungdomar och personer med funktionsnedsättning”.

Och testamentet jag nämnde är kanske unikt, men genom åren har Allmänna arvsfonden varit inblandad i flera uppmärksammade rättstvister och försökt att få ihop blodspengar även där det varit uppenbart att den avlidne haft andra intentioner. Varje gång ett testamente har tveksam juridisk hållbarhet hugger Arvsfonden på dem som en kobra. Eller kanske borde jag associera till ett annat djur.

Skriv testamente – om ni inte garanterat har arvingar (ni vet aldrig hur och när ni dör) och inte vill att era pengar ska gå till ovannämnda organisationer eller Clowner Utan Gränser, Projektet Allahs barn i folkhemmet, Somaliska Framtidsföreningen, Nätverket för Normkritiska Skolgrupper...

Möbler ska vara gratis

I kommentarsfältet kring det märkliga tv-programmet Extreme Cheapskates kom vi in på kostnad för möbler. Jag funderade vidare och det slår mig att jag i stort sett inte betalat någonting för mina. Skrivbordet gick på ett par tusenlappar, men så är det också större än en del lägenheter, och så har jag köpt en soffa för 1500 kr. Och en tvättkorg (är det ens en möbel?) som jag köpt för någon hundring på Rusta eller Ikea.

Men det är nog det. Jag har sammanlagt nio olika skåp och bokhyllor som samtliga hämtats gratis från släkt och vänner eller tidigare arbetsgivare när de blivit över. Sängen ärvde jag av en släkting när hon flyttade in på hemmet. Nu har hon dragit in årorna, men sängen blev som ny efter att jag klädde om den. Jag har sex stycken mer eller mindre antika stolar som också var gratis.

Badrumsskåpen (ett över och ett under handfatet) har hängt med från tidigare boende. Jag minns faktiskt inte varifrån de kommer ursprungligen, men tror inte att jag betalat något. Badkaret är ett hopplock från två Blocketfynd. Själva badkaret gick loss på en hundring och vaggan det vilar i var gratis mot avhämtning.

Bland de mer kreativa lösningarna har jag snickrat ihop både vardagsrumsbord och sideboard i vardagsrummet av Europapallar och skräpvirke. En skrivbordshurts har jag sågat loss från ett gammalt skrivbord, försett med hjul, betsat och byggt en låda på ovansidan.

Så totalkostnaden för hela mitt möblemang är några tusenlappar och då känner jag på intet sätt att jag bor i en sunkig studentlya utan är tvärtom nöjd med det mesta. Kort sagt, jag hade inte varit nöjdare med mitt hem om jag lagt på en nolla eller skaffat ett Ikeakonto och avbetalat till döddagar.

Mars i videosammandrag

I mars gick SIXPRX upp 2,14 % och Nasdaq Comp 1,48 %. Min portfölj: -1,33 %.

Månadens video:

Britt-Marie Matssons vidriga krönika och Sydings Youtubeserie 25 sekunder (som borde heta 2,5 minuter).

Mina nya lekkamrater:

Asics Piranha 5

Mizuno Aero 15

Det var det. Hoppas att vi ses, både här och på Twitter.

Far i frid, Tomas Linnala!

Plötsligt hajade jag till när jag skummade igenom morgonens nyhetsflöde igår. ”Tomas Linnala har gått bort” stod det. Placeras chefredaktör hade dött bara 51 år gammal, ”efter kort tids sjukdom” som det heter när cancern slår till hårt och skoningslöst. Det är inte ett dugg rättvist och ger oss alla en påminnelse om att livet är ändligt.

I fredags skrev Tomas följande på Twitter: ”Våren kommer tidigt i år. Har så smått börjat dra ned på horisonten och risken.” Inlägget gällde börshandel, men med facit i hand ger jag mig tusan på att det där med att "dra ned på horisonten" var en tydlig passning till liemannen.

I podden Placera Stockholmsbörsen diskuterade Tomas aktier med Börsveckans Lars Frick, eller ”unge herr Frick” som han fick heta i dessa sändningar. Många intressanta börstips presenterades i lättsam ton, men mitt favoritinslag var alltid slutet, när man efter att signaturmelodin klingat ut ”lät bandet rulla” och recenserade sändningen med stor självdistans. Programmet sändes fram till november. Sedan ett uppehåll, och plötsligt:

Men på Placera fanns han kvar. Jag är inne på sajten dagligen och har med stort intresse läst Tomas analyser och artiklar. Förutom hans börskunskaper uppskattade jag Tomas sätt att behandla det svenska språket, stringent utan att bli högtravande.

Åtminstone i börskretsar tror jag att romanförfattaren Tomas Linnala är mindre känd, vilket är synd eftersom både hans lekfulla och välutvecklade formuleringsförmåga och torra och lika välutvecklade humor vävdes samman till absurt roliga historier. Fyra böcker hann det bli och för den som har dem framför sig vill jag främst rekommendera Fader vår från 2008 och Mördare och Poeter från 2009.

Vi är nog många som önskat att allt fick bli som vanligt, och återigen få höra Tomas stå i podden och tjata aktier och tweed med "unge herr Frick". Nu blir det inte så. Inga fler poddavsnitt, inga fler romaner, inga fler artiklar. Tack för allt!