Vad kostar en röd dag?

Nu har det gått mer än tio år sedan nationaldagen blev helgdag, så den årliga och ganska tröttsamma diskussionen om huruvida den ska vara det har lagt sig. För kännedom kan jag säga att jag inte bryr mig nämnvärt. Jag har ingen arbetsgivare som betalar mig när jag inte jobbar och jag har inte tänkt fira. Kanske är det tråkigt, men jag kallar den här dagen för tisdag.

Men jag har funderat lite på det här med röda dagar. Jag vet inte hur länge det pratades om att göra nationaldagen till en röd dag, men åtminstone i tjugo år. Kravet var att en annan helgdag måste plockas bort istället och varken arbetarrörelsen eller kristendomen erbjöd sig frivilligt.

Vad kostar egentligen en röd dag för samhället? Det är svårt att hitta facit på det. Enligt Svenska Dagbladet fyra miljarder, enligt DN femton. Svenskt Näringsliv helgarderar med det ganska breda spannet 5-10 miljarder. Dessa siffror kommer från lite olika år, men inte så olika att det förklarar flera miljarders skillnad.

Fast nationaldagen får väl anses som rena samhällsvinsten eftersom ”vi” förlorade två sjundedels helgdag per år när den helgdagsförklarades. Annandag pingst som man tog bort inföll alltid på en måndag, till skillnad från nationaldagen som ändå hade varit helg ibland.

Jag kanske verkar tråkig nu, men varför inte låta folk bestämma sina egna helgdagar. För en del är första maj livsviktig, för andra nationaldagen. För någon ultraortodox kristen kanske påsk eller rentav pingst är högprioriterad. Den ökande muslimska befolkningen lär kräva nya dagar, och sedan står det knappast på innan judendomen gör detsamma. Svenska Pastafarikyrkan vill garanterat göra en nationell högtidsdag av pastafarianska huvudbonadsdagen, 12 oktober.

Men bara för att man vill fira en dag, är det självklart att man inte kan jobba lite också? Jag tror att jag har jobbat alla högtider, både betalt, obetalt, med OB-lön och i egen verksamhet, och jag kan inte säga att jag tagit någon skada av det. Vore det inte enklast om vi behöll jul, nyår och midsommar och la resten av dagarna i semesterpotten? Så kan var och en välja.

Fingerprint – hysteri eller trend?

"Som vi tidigare sagt så räknar vi med att lagren i värdekedjan ska vara normaliserade i slutet av det här kvartalet", sade Fingerprints vd Christian Fredrikson i fredags och aktien gick upp tre procent på det. Observera, lagren har i år bara stigit, det enda som talar för att trenden ska brytas är att vd:n säger det.

Jag har aldrig ägt Fingerprint, så jag har missat både uppgång och fall. Under 2015 hade man kunnat göra tjugo gånger pengarna. ”Fingerprint-sekten” bildades. Om det inte varit för det hade jag kanske inte funderat på detta nu, men om aktien kan gå upp tre procent på ett vagt löfte från vd:n kanske aktien nått botten, åtminstone tillfälligt.

Nu är ju inte Fingerprint kända för sanningsenliga ledningsuttalanden, men den marknad som ändå haussar aktien nu har väl inte glömt missarna i bokföringen, de interna bråken, spruckna prognoser och indragen utdelning. Att tjugodubbla insatsen är mycket begärt, men aktien har ändå tappat mer än tre fjärdedelar av sitt värde så får de ordning på företaget borde det finnas pengar att göra.

Jag vill inte göra korta affärer i FPC eftersom aktiens rörelsemönster inte går att förutse. Jag antar att det beror på blankare i kombination med hugade förhoppningar. Kurvan ser ut som ett EKG under hjärt-/lungräddning och aktien har varit en tradingfavorit i flera år. Vad som är hönan och ägget i den ekvationen spelar ingen roll för mig.

Det är alltid något ägg i korgen som är ruttet

Riktkurserna ligger på 22-50 kr med en median på gissningsvis 35. Verkar hoppfullt när aktien står under 30, men ändå läskigt. Nästa rapport kommer 21 juli. Jag tror att jag gör klokast i att invänta den. Annars riskerar mitt EKG att se ut som aktiens.

#sparadkrona

Jag vet inte hur många av er som använder Twitter, men där finns en intressant hashtag (på svenska ska det tydligen heta ”fyrkantstagg”) skapad av Nordnets gamle sparekonom Günther Mårder: #sparadkrona.

Det är alltså en sträng att slänga in efter inlägg som på ena eller andra sättet handlar om att spara pengar. Dels aktietips, men också mer eller mindre genomtänkta spartips. Allt från de riktiga seriösa, som en bild på när man gör storkok för veckans matlådor eller bakar eget bröd, till tips med en stor del ögonglimt, som att ladda mobilen på jobbet eller återanvända kaffefilter och dammsugarpåsar.

Sedan har vi klappa-sig-själv-på-axeln-tweets om att man lämnat bilen hemma och cyklat till jobbet, snickrat eller sytt istället för att köpa nytt eller ta in proffs. Jag gillar dem. Visst kan det verka lite självgott, men jag kan få inspiration av andras energi och det är tillåtet att skryta när man gjort något bra. I jämförelse med träningstweets och ”spontana” selfies som man kan ana är utvalda som den snyggaste bilden av hundra är gör-det-själv-tweets rena drömmen.

Jag har använt #sparadkrona för att pusha för blogginlägg, men är nog onödigt återhållsam för att inte bli för ”klickbetig”. Och ibland ser jag dråpligheter som får mig att tänka sparad krona, som killen som bad att få testköra den begagnade tvättmaskin han sa sig vara spekulant på, och sedan visade det sig att han bara var ute efter att få tvätta sina strumpor gratis. Och kreativa matlagningstips, som denna ”ryska grill”:

Jag ser inte #sparadkrona (eller Twitter överhuvudtaget) som någon större källa till kunskap, men ibland behöver man få känna sig lite normal.

A no to hell

Jag har pratat om Anoto tidigare och egentligen inte ändrat mig, men jag kan bara inte släppa detta. För er som inte vet utvecklar företaget produkter för överföring av handskriven text till digital form. Det har man gjort i drygt tjugo år och under den tiden sett världens tekniska utveckling springa förbi dem.

Häromdagen släppte de sin Q1-rapport. Förlust precis som vanligt. Närmare bestämt -34 Mkr vilket med en omsättning på 46 Mkr är imponerande uselt. Aktien som en gång kostade 100 kr är idag värd 17 öre, men bara hos Avanza har den 8986 ägare. Nästan niotusen personer som ser ett värde i Anotos läspennor trots att marknaden inte gjort det på hela tjugohundratalet.

Här är några av de kommentarer som dessa optimister släppt EFTER kvartalsrapporten:

”Mycket fin rapport. Det mesta verkar gå i rätt riktning.”

Om storförlust nästan lika hög som hela omsättningen är rätt riktning undrar jag vad fel riktning är.

”Inväntar feta PM nu framöver, många stororders på inkommande, spänn fast er:) Blir för en gångs skull en härliga sommar för oss anotoägare.”

They're coming to take you away, ha ha?

”Konstigt att det inte rycker uppåt? Knappt någon som vill sälja just nu!”

Att det inte dumpas fler aktier till högstbjudande kanske beror på att de Anotoägare som köpt aktien för en krona (eller fem) inte tycker att 17 öre känns lockande.

”Detta skall nog kunna bli bra Q3/Q4 med 15-20 miljoner i vinst respektive kvartal.”

Ska vi inte säga 30 miljoner? Jag menar, när vi ändå är igång.

”Bra rapport! Helt enligt förvänta kan jag tycka. Man håller på att omstrukturera bolaget för att nå lönsamhet. Det tar tid så det är bara att vänta. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Så snart nästa goda breaking news kommer så flyger raketen... troligtvis redan i år :-)”

Ja, nog tar det tid. 21 år hittills. Men jag håller med om att det kan bli en explosion redan i år. Bara inte på det sätt den här killen tror.

Leva på en lön

När jag växte upp, på 70-80-talet, fanns hemmafruar. Det var kanske inte supervanligt, men en del familjer levde på en lön. Idag gör ingen det. Jag ser inget självändamål med att en förälder ska vara hemma tills barnen flyttar hemifrån, men tycker att det är intressant att det som en gång var standard har gått till ovanligt för att idag verka vara i stort sett ogenomförbart. Det säger en del om hur svensken i gemen ser på tid och pengar.

I Slas-filmen Vem älskar Yngve Frej? får en av de åldrande landsbygdsborna (spelad av Gus Dahlström) frågan om det verkligen gick att leva på ett småskaligt jordbruk. ”Ja, idag skulle det inte gå... Men då gick det.”

Filmen är från 1973, baserad på en bok från 1968, så detta är ingen ny tanke. Så hur kommer det sig att ju modernare samhället blir, ju fler fiffiga arbetsbesparande maskiner vi får, desto mer måste vi jobba för att gå runt ekonomiskt?

Jag kan tänka mig några orsaker. Den första är boendet. När jag var liten var det inte givet att alla barn skulle ha varsitt rum. Än mindre en egen studsmatta i trädgården. Lägg till nya cyklar vartannat år och en iPhone av ny modell, så inser man att det här kostar pengar.

Möjligen kompenseras barnen med prylar just för att föräldrarna har ständigt dåligt samvete för att de inte har den tid de skulle vilja för familjen? Det ironiska är att detta i förlängningen leder till ännu mindre tid.

Nej, egentligen handlar det inte om barnen utan om föräldrarnas förmåga att sätta gränser. Och den balansgången blir såklart lättare om föräldrarna själva drar åt svångremmen. På 80-talet hade varje familj en bil i garaget. Idag har de två bilar, men bägge står utomhus eftersom garaget är fyllt med annan bråte man konsumerat.

Och det fortsätter. Svensken lägger mer pengar på mat nu, och äter nästan dubbelt så mycket kött som för 50 år sedan. Dessutom orkar (kan?) man inte laga maten utan köper färdigt, gärna med hemleverans. Det där går igen på alla områden. Någon annan renoverar, städhjälpen städar, läxhjälpen pluggar med barnen och ingen stoppar strumpor längre. Är det inte snart dags att vi går hela vägen och hyr in en familj som lever åt oss?!  

Maj i videosammandrag

Sista månadsvideon någonsin (med en förklaring till varför):

Månadens konstprojekt måste väl vara de kvinnor som "galopperar mot patriarkatet". I protest mot att män uppmärksammats i historien, ofta kungar till häst, vill de... Nej, jag har läst ett antal artiklar om detta samt hört en intervju med koreografen och kan inte för mitt liv begripa vad det är de vill. Men vad gör man inte för att få lite bidrag?

Häst mot folkgrupp?

Från och med nu håller jag mig till text, här och på Twitter. Om jag inte skulle försöka mig på lite "performancekonst".

Den åttonde dödssynden

Att sikta på att lösa cancergåtan eller att försöka utrota världssvälten leder möjligen till lite roade blickar eller teatraliska huvudskakningar, men gå ut med att du har för avsikt att tajma marknaden så ska du se att helvetet bryter lös. För det går inte, du kommer att bränna dig bara genom att tänka tanken – och hör sen!

Jag tycker nästan att det är lite festligt vilka starka reaktioner det går att väcka bara genom att försöka tajma marknaden. Eller rättare sagt genom att försöka förutse ett börsras. För visst måste det väl vara där skon klämmer? Tajma marknaden försöker väl alla som någon gång säljer en aktie utan att behöva pengarna för konsumtion. Alla som har sina pengar på börsen använder sig av någon slags strategi om inte pengarna konsekvent och konstant sitter låsta i världens bredaste indexfond. Den som tror att ABB ska stiga mer än OMX eller att bankaktier generellt kan vara övervärderade vet lika lite om framtiden som jag gör, men tror sig kunna göra lite bättre resultat än genomsnittet eller åtminstone få genomsnittlig avkastning till lite lägre risk.

Så varför är det vår tids värsta brott att försöka förutse ett börsras? Jag vet inte, men googla ”tajma marknaden” så kommer du se en mängd affärstidningar, analytiker och börsexperter säga att det inte går. Så varför ska vi lyssna på dem då, för vore framtiden helt omöjlig att förutse skulle ju deras existensberättigande försvinna.

Jag tror inte att jag (eller någon annan heller) likt Martin Armstrong kan pricka in exakt vilken dag Den Stora Vändningen kommer. Jag tror bara att det i vissa tider är klokt att räkna med att vi inte har fem goda år framför oss och agera därefter. Genom att växla ner andelen aktier i portföljen, ligga lite likvid eller säkra upp med lite ädelmetaller.

Men den som inte håller med behöver inte.