Jag gnäller för lite

Jag går alltid igenom kvittot när jag handlat (på det sättet lever jag som jag lär), men eftersom jag inte vill klägga igen kassan packar jag först varorna och går åt sidan innan jag börjar läsa. Så när jag väl upptäckt att jag blivit lurad och fått betala för mycket för en eller flera varor har nästa kund kommit halvvägs i sin handling och fler kunder har fyllt på bakifrån. Att då stövla mig igenom kön, klämma mig in före nästnästa kund (som kanske inte ens sett att jag handlat där) för att gnälla över att jag fått betala för mycket tar emot.

Har jag en post på kvittot jag överhuvudtaget inte köpt eller gått miste om en rabatt är det en sak, men om kilopriset på min paprika blivit fel kostar det mig kanske två spänn och det är ju smartare att bjuda på det än att gå tillbaka.

Eller är det? Jag har kommit på att jag istället går och retar mig på det där (”Hon måste väl för tusan ha sett att paprikan var gul och inte orange?!”). Så vem skonar jag då? Kassörskan, butikschefen, de andra kunderna, men inte mig själv och det är ju jag som blivit lurad.

Visst kan det verka småaktigt från min sida, jag håller med om det. Samtidigt väljer jag den färg på paprika som är billigast just för att den är det. Jag tar mig också tid att utröna vilken av åtta sorters bulgur som har lägst kilopris och köper de rotfrukter det enligt hyllkanten är extrapris på. Hade jag vetat att kassörskan skulle slå in fel kod eller att det pris som står på hyllkanten inte är detsamma som i kassans datasystem hade jag handlat annorlunda.

Jag vet butiker som betalat ut ”hittelön” till de kunder som uppmärksammar fel. Det gör nog ingen längre, men förutom att det vore lönsamt för mig gillar jag tanken att butiken ska sträva efter att göra rätt och premiera de kunder som hjälper dem med detta. Som det är nu känner man sig som en snarstucken idiot när man påpekar fel, men från och med nu skiter jag i det. Jag vägrar irritera mig på att jag betalar för andras fel. Då får hellre både personal och övriga kunder tycka att jag är tramsig. Jag har ju ändå rätt, det kan de inte ta ifrån mig.

Leva som man lär

”Nu ska jag sluta att fika ute.”
”Man ska aldrig köpa en aktie utan att ha läst senaste bokslutet.”
”I år åker jag bara taxi när det inte finns något bra alternativ.”
”Jag köper bara kläder på rea.”
”Ingen poker på fyllan.”

De där uttalandena som lät så bra när de kom till får ofta ett undantag eller två. Eller tre. Till slut är undantagen fler än reglerna varpå ”reglerna” får små tillägg av typen ”I alla fall bara om...”. Det märkliga med dåliga beslut är att vi ofta vet, eller åtminstone anar, att de är dåliga redan när de tas. Eller senast strax efter.

Jag tror att många ekonomibloggar – och ännu fler träningsbloggar – åtminstone delvis kommit till för att ge skribenten en spark i arslet att följa de egna råden. Det blir nämligen svårare att bryta sina strategier om man skrivit ner dem, och ännu svårare om man gått ut offentligt med texten. Det är samma fenomen som med nyårslöften, ju fler som hört dem desto svårare blir de att bryta.

Kanske är tricket att inte ta i så vi spricker utan bara sätta upp principer vi verkligen tror oss kunna hålla. Det är antagligen bättre att lägga upp ribban på en acceptabel nivå och hoppa över den än att peta upp den lite till och ha dåligt samvete när den dimper ner. Det är inte heller förbjudet att utvärdera och ompröva sina ekonomiska vanor med jämna mellanrum.

Och ge sig själv tillåtelse att klanta till det lite ibland. Ingen av oss är perfekt och då känns det trösterikt att tänka på att världen är full av hycklare. En bild på Belgiens folkhälsominister tycker jag funkar som illustration.

Ett skitproblem

Jag har funderat kring en tråkig utgift som är svår att komma runt och som ger rätt lite glädje för pengarna. Det känns som att spola ner pengar faktiskt, och då vill man åtminstone komma undan så billigt som möjligt. Priset på toalettpapper jämförs i första hand i pris per styck, och det är ju en helt ointressant uppgift eftersom en toarulle kan se ut lite hur som helst.

Finstilt kan man ibland – inte alltid – hitta uppgift om kronor per kilo. Den säger lite mer, men pappret kan ju vara onödigt brett eller tjockt, vilket drar upp vikten utan att användaren har någon nytta av det. Kronor per löpmeter vore bättre. Inte helt perfekt ifall pappret är så tunt att man behöver ett extra lager, men ändå mer användbart än styck- och kilopris.

Jag har kollat på fyra vanliga webbmataffärer och ingen anger meterpriset. Så hur ska man då veta? Ett märke med en ekorre som frontfigur påstår i sin reklam att de har mer papper på rullen. Mer än vad framgår inte. Än konkurrenterna? På sin hemsida (ja, jag var uttråkad) jämför de antal ark per rulle, men redovisar inte hur stora arken är så inte ens de berättar hur mycket papper man får, bara ”mer än...” något. Jag tycker att det luktar lurendrejeri.

Sedan finns det ”finsmakare” som vill unna sig mjukt papper. Själv skulle jag köra med sandpapper om det var billigast, det kvittar. Så det blir Eldorados bal med 64 rullar för 95 spänn. Hur många meter – ingen aning. Visst skulle jag kunna rulla ut en rulle och mäta, men även mitt torftiga liv har en nedre gräns för vad jag tänker lägga tid på.

Back to the roots

Eftersom det verkar vara minns-tillbaka-till-ungdomen-tema både här och där nu (Prata Pengar och Farbror Fri t ex) tänkte jag backa tillbaka till hur jag själv började handla på börsen.

1986 sålde mina föräldrar sin villa för 1,2 miljoner (antagligen värd 12 miljoner idag). Av skattetekniska skäl fick jag en slant i den vevan, och av mer grumliga skäl fick jag inte ta ut och konsumera dem direkt. Som om det hade varit någon risk, jag var ju en snåljåp även som fjortis.

Däremot fick jag investera pengarna, så jag köpte tre svenska aktier. Det gjordes genom att man gick fram till disken på banken, berättade sitt ärende för kamreren som fyllde i en köporder som sedan ringdes in och transaktionen kostade några hundralappar. I första vändan blev det Ericsson, Electrolux och Perstorp, om jag minns rätt. Det var bra aktier, men framförallt en investering med väldigt bra timing.

Efter ett drygt år la jag om investeringarna och då hade Ericsson, eller LME som aktien hette då, stigit över 100 procent, vilket gav blodad tand. Man kan tycka att det borde ha gett insikten i att hålla fast vid konceptet köpa/behålla, men jag ville hoppa vidare och landade bl a i Fermenta. Man kan säga att det var den tidens Fingerprint och större hajar än jag ramlade ner i det helveteshålet.

Men jag hade i alla fall den goda smaken att sprida riskerna, så det var bara att skaka av sig. 30 år och några tusen avslut senare känner jag mig en aning klokare, men bara en aning. Det är som PG sa i Oddset-reklamen: ”Ibland vinner man, ibland förlorar man...”

Anpassad mat

Jag tycker att det är en baggis att hamna under 700 kr/månad på matkontot, men det kräver ett öppet sinnelag och lite improvisation. En del mat finns alltid hemma hos mig, bröd, spenat och broccoli i frysen, mjölk, ost och citroner i kylen, gul lök i kallskåpet, mjöl, pasta, bulgur och några kryddor... Resten anpassas väldigt mycket efter priserna, och dessa i sin tur efter säsong.

Varje vecka går jag igenom Willys medlems- och extrapriser (och andra butiker vars erbjudanden jag snubblar över). Där hittar jag främst frukt & grönt, frys- och kolonialvaror som rabatterats och är värda att hugga på. Frys och kolonial håller så pass länge att jag nästan bara behöver bry mig om vilket utrymme maten tar. Om det är billigt och mat jag vill ha, jag lastar såklart inte på mig vad skit som helst.

Guacamole någon?

Framme i butiken kommer nästa möjlighet – kort datum. Det är varor som slumpas ut eftersom de annars skulle behöva kastas, framförallt kylvaror som mjölkprodukter. Ibland reas ett helt sortiment ut, ibland enstaka mjölkpaket eller ostar.

Här finns två lösningar – konsumera eller frysa. Nästan alla kylvaror kan frysas, men de håller också i kylskåpet långt efter bäst-före-datum. Oöppnade mjölkförpackningar klarar sig lätt en vecka över tiden förutsatt att de inte utsätts för långvarig värme under hemresan. Ost håller praktiskt taget hur lång tid som helst.

I somras köpte jag ett paket smörgåsmargarin, en sådan där Bregottkopia med en mix av smör och olja. Det var strax innan utgångsdatum och jag fick 600 gram för 10 kr, vilket var klart under halva priset. När jag var klar med det hade bäst-före-datumet gått ut för exakt två månader sedan och det var inget som helst fel på det.

Det som krävs för att kunna handla efter pris är flexibilitet. Hinner maten ruttna i kylen är det ett dåligt köp oavsett pris. ”When life gives you lemons – make lemonade!” Är det istället sparris som regnar från himlen gör du sparrissoppa, mjölk blir pannkakor osv. Trots att jag brukar ha fler kortlivade varor än de flesta är det mycket ovanligt att jag slänger mat.

Ragnar är idiot. Var inte som Ragnar.

Jag försöker känna empati med människor som råkat ut för tråkigheter och tänka mig in i hur andra tänker. Ibland går det, detta är inte ett sådant exempel.

Läser om 81-årige Ragnar som brände hela sitt sparkapital på drygt en halv miljon på sex veckor. Detta efter att ha nappat på en Facebookannons (!) från ett cypriotiskt bolag (långt från svensk konsumenttjänstlag) och låtit sig övertalas att handla med råvaror.

Det här är Ragnar.

Först tänkte han skicka in hälften av pengarna, men telefonförsäljaren som han aldrig träffat och inte visste något om övertalade honom om att inte stanna där utan satsa precis allt i denna värdepappersform han inte kände till.

Ragnar hade alltså 530000, men ville ”sätta guldkant på tillvaron”. Han är 81 år – hur mycket guldkant hade han tänkt hinna med?! Helt utan ränta hade han kunnat lägga sextio papp om året på lyx och flärd fram till sin nittioårsdag.

Det här är inte Ragnar.

Ett annat favoritcitat: ”Jag är godtrogen och snäll”. Det vore godtroget och snällt av mig att hålla med. Jag tycker spritt språngande dum i huvudet kan ligga närmare sanningen. Om jag förstår CFD:er rätt kan man förlora mer än 100 procent, som om det inte är illa nog att förlora allt. Detta låter inte som något man vill investera hela sin förmögenhet i.

Sent ska syndaren vakna, men plötsligt: ”Man ska inte ge sig in i något man inte vet någonting om. Jag har fått mig en läxa och vill varna andra från att göra samma dumheter som jag.” Här kan jag och Ragnar äntligen enas. Gör inte som Ragnar, var inte som Ragnar, tänk – inte som Ragnar.

Jag föredrar färdigt

Jag är en varm förespråkare av det som kallas ”gör det själv” eller DIY i engelsk och trendig förkortning, men det finns gränser. Jag hade en granne som göt egna betongplattor. Inte några märkliga S-formade skapelser utan vanliga, fyrkantiga plattor.

Hade han behövt flera hundra hade det kunnat finnas pengar att tjäna, men det handlade om 10-20 stycken och då förstår jag inte varför man inte köper. Om man ens behöver göra det, skulle inte förvåna mig om de finns gratis att hämta på Blocket.

I SVT-serien Cowboykåken bestämde sig en stockholmare med knapphändiga byggkunskaper för att bygga ett timmerhus på 300 kvm. Han utgick ifrån obarkade timmerstockar som han barkade själv och mot slutet byggde han egna kökslådor av spillvirke. Nu fick han ju en tv-serie som ”biprodukt”, men han måste ha lagt tusentals fler timmar bara genom att barka sina stockar (om jag minns rätt orkade han barka tre om dagen). Livet är liksom inte oändligt.

Alternativ.nu har jag skrivit om flera gånger. Det är ett fantastiskt forum där människor med en massa udda kunskaper delar med sig. Men även där går det lite långt ibland, som tråden om hemgjort spackel, tillverkat av krita, linolja och rågmjölsgröt. Färdigt spackel kostar runt 20 kr litern, blandad och klar att använda så fort man har bänt upp locket. Jag vet inte vad det kostar att blanda eget och tänker inte försöka.

Klinkerfog har också kommit upp. Sånt arbete håller jag mig undan eftersom andra gör det så mycket bättre. Det är dyrt att kakla, men fogen verkar kosta från 30 kr/kvm. På ett badrum eller kök känns den kostnaden hanterbar.

Jag vill absolut inte dissa någon som vill göra saker från grunden och antagligen gör jag saker som inte heller lönar sig strikt ekonomiskt, men att göra eget spackel av gröt är inte en av dem.