Jag var inblandad i en diskussion på bloggen Vardagsekonomi.
Min vana trogen snöade jag inte in på den huvudsakliga
frågeställningen utan på en liten detalj som skulle kunna
formuleras: Hur stora säkerhetsmarginaler behöver man ha för att
sluta jobba?
När jag startade eget år 2000 hade
jag inte de ekonomiska marginalerna som krävdes för detta. Jag kan
nästan säga att jag visste att jag inte skulle tjäna nog i firman
från start för att finansiera mitt liv, men hade buffert
för att inte krascha i första taget. Dessutom räknade jag med
aktieintäkter, men den som vet hur börsen gick 2000-2001
anar det resultatet.
Att jag trots allt tog steget berodde
på en rad orsaker. Jag var less på mitt jobb, jag var hjärtligt
less på min chef och jag behövde flytta för att få fart på min
nya karriär. Det faktum att jag har låga omkostnader och kunde pressa dem ytterligare underlättade. Med barn och
familj hade läget antagligen varit ett annat.
Men så tror jag också att det har med
inställning att göra. En del människor tvekar inte att hoppa
bungyjump med en hallonrem runt foten, andra kommer inte våga ta
steget nästan oavsett hur mycket säkerhet och buffert de har.
Vad jag och Vardagsekonomen kom ihop
oss om var att han bortsåg ifrån värdestegringen på
börsen och bara (som så många ekonomibloggare tenderar att göra)
såg till aktieutdelning. På det sättet krävde han en förmögenhet
stor nog för att kunna leva på tre procent. Hans behov av 20000
kr/månad innebär att han behöver åtta miljoner.
Själv tycker jag att
fyraprocentsregeln är fullt tillräcklig, som enkelt uttryckt
innebär att med en förmögenhet på 25 (100/4) gånger
nettoårsbehovet kommer man att kunna leva på avkastningen
långsiktigt. Då skulle de åtta miljonerna sjunka till
sex. Själv gör jag inte ens av med 5000 kr/månad, så då minskar
behovet till en och en halv miljon. Jag fattar att jag inte får så
många svenskar med mig på den tanken.
Men den här då? Om skiten träffar
fläkten, börsen rasar, bilen går sönder, tandläkarräkningarna
mångdubblas och huset brinner ner – då går det ju faktiskt att
tänka om, att backa ett steg och skruva antingen på utgifter eller
inkomster. Ingen av oss vet ändå exakt hur stora utgifter vi kommer
ha om 10-20 år. Man måste ju inte elda upp sin A- eller
F-skattsedel under rituella former när man slutar jobba. Det är
tillåtet att t ex ta ett tillfälligt extrajobb. Den bakdörren från
total frihet är bättre än att aldrig våga ta klivet.