Inflationen lever

Det sägs att vi knappt har någon inflation. Förra gången konsumentprisindex steg med mer än en procent på ett år var 2011. Fast inte hindrar det vissa priser från att skjuta i höjden.

När momsen på frimärken togs bort i april 2016 sänktes priset för ett inrikesbrev under 50 gram från 7 kr till 6,50. Det måste väl vara första gången i historien och så kunde vi givetvis inte ha det, så efter bara ett år var vi uppe på 7 kr igen och redan vid årsskiftet höjs det igen, till 9 kr. Alltså en höjning med 28,6 procent.

Vad får vi för det då? Samtidigt med höjningen träder en ny postlag i kraft som innebär att PostNord får ta två dagar på sig att leverera breven. Som om det vore nytt, det var länge sedan man kunde räkna med leverans dagen efter att man lagt det på lådan. Uttrycket ”Som ett brev på posten” måste vara lika obegripligt för unga människor som ”Det går som tåget”. Vadå, kraftigt försenat eller inte alls?

Tåget ja... Lokaltrafiken i Stockholm höjer sina priser både nu och då. Vid årsskiftet höjer Upplands Lokaltrafik priset på sitt månadskort med 5,7 procent. Västtrafik brukar inte heller vara sena att ”justera” sina priser och förra årsskiftet höjde Skånetrafiken priset för vissa sträckor med över 100 procent.

Vad gör vi då åt detta? Gå, cykla, åk bil! Och behöver du skicka brev, räkna ut nästa års frimärksåtgång och köp det porto du behöver före årsskiftet. Frimärken utan valör gäller även efter att priset höjs. Vi kan inte hindra prishöjningarna, men vi kan åtminstone streta emot.

Vems aktieråd tar fart?

En del säger att man inte ska lyssna på börsanalytiker, bara egna analyser är värda något. Då undrar jag om de gör likadant när de träffar tandläkare eller bilmekaniker. Själv tänker jag att människor som utbildat sig och jobbat praktiskt med aktier i decennier, träffat företagsledningar och specialiserat sig på en bransch kan mer än mig som glad amatör.

Men olika analytiker får olika genomslag. Om vi börjar med storbankerna väger en analys från SEB eller Nordea alltid tyngre än Handelsbankens och Swedbanks. Bland övriga analysföretag brukar positiva analyser från Carnegie väga tungt, medan nästan ingen verkar bry sig om Remium och Pareto. Öhman, Redeye och Erik Penser däremellan (i den ordningen, tror jag).

Simon Blecher, Carnegie-guru

Media så. Fick jag välja en tidning/webbsida som ska haussa mitt största innehav skulle jag vilja att det var Börsveckan, även om SvD Börsplus verkar vara på väg ikapp. Privata Affärer och Dagens Industri verkar ingen längre läsa för att få veta vad de bör köpa. I alla fall får inte deras råd aktierna att ta fart på samma sätt.

En positivt omnämnande i en podd får hellre komma från Aktiepodden än Börspodden (det är i stort sett de poddar jag lyssnar på som kommer med regelbundna köp- och säljrekar). Ett historiskt svårslaget rekord är när Tomas Linnala berättade i Placera Stockholmsbörsen att han köpt det lilla casino/odds-mjukvarubolaget SpiffX, som då slog i taket för att Tomas Linnala berättat att han handlat.

Aktiepodden

Detta är mina högst subjektiva observationer, och hur mycket av genomslagskraften i rekommendationerna som beror på att marknaden litar blint på råden, och hur mycket som beror på att analytikerna har gjort ett gediget arbete och faktiskt har rätt i sina analyser är nästan omöjligt att avgöra. Fan, det här med aktier är svårt!

42 kr kort

När det kommer till buffert lutar jag mer åt den gamla finansministern Ann Wibbles idé om att alla bör ha en årslön på banken än senaste mesvarianter på 1-3 månader, men det här kan nog vara det värsta jag har hört.

Kort bakgrund. Jag sålde en bok på Tradera för en femtiolapp. Sedan tillkommer fraktkostnaden som redovisas separat i auktionen. Det här är inga konstigheter, det vet alla Traderaköpare. Definitivt den som köpte min bok, för det var en gammal användare som gjort tusentals affärer under femton år och har ett mycket högt betyg från tidigare säljare.

En del betalar snabbt, andra är segare. Denna köpare väntade över en vecka. Jag hann skicka en påminnelse. Sedan betalade han för varan, men inte fraktkostnaden. Nya mejl och till slut kom svaret:

”Jag betalar in frakten innan julafton då nya pengar kommer.”

Knappt tre veckor innan jul kommer han alltså fram till att det bara inte går att få fram portokostnaden – på 42 kronor! Jag hoppas och tror ändå att släkt och vänner skulle hjälpa till med mat, en bussbiljett eller ett par hundralappar till ett akut sjukbesök.

Med tanke på hur lång tid det tar att gneta ihop ett aktningsvärt Traderabetyg tror jag inte en sekund att han strular av lättja eller illvilja. Just nu är en extra (om än inte oförutsedd) utgift på 42 spänn inte hanterbar för denne man i fyrtioårsåldern. Hör ni ett surrande ljud nu är det nog Wibble som roterar i graven.

Rättigheter/skyldigheter

”Gör din plikt, kräv din rätt”, är en gammal arbetarrörelseparoll, troligen över hundra år gammal. Föga förvånande kallas den ”unken moralism” av Feministiskt Initiativ som tycker att ”kräv din rätt” borde komma först.

Nu har ju inte detta parti mer än någon procents väljarstöd, men på den här punkten känns det som att de har minst halva befolkningen med sig. Folk kräver allt möjligt – respekt utan att respektera, lön utan arbete, bidrag utan motprestation, eller varför inte helgarderingen ”allt åt alla”?

I somras sittstrejkade ett gäng afghanska asylsökande. Ursäkta en dum fråga, men från vadå? Vi som inte har en anställning kan förvisso sätta oss och göra ingenting, men ordet strejk antyder att man uteblir från ett åtagande man åtagit sig, inte att man sitter på en plats istället för en annan.

I David Eberhards utmärkta bok I trygghetsnarkomanernas land berättar han om den somaliske invandraren Ahmed Egal som utbildar invandrare inom områden där det saknas arbetskraft. Egal säger något väldigt sant där:

”Vi måste ta ansvar. I Sverige tar systemet hand om dig, det måste vi försöka gå förbi. Annars förblir vi barn hela livet.”

Detta stämmer för såväl svenskar som invandrare och alla varianter däremellan. Vi är människor, inte fågelungar, och med det kommer ett ansvar. Att kräva rätt utan plikt är lika dumt som en bonde som kräver skörd utan sådd. Visst kan man ge honom ett flak säd och grönsaker, men då blir han aldrig en ansvarstagande vuxen och det år han inte får grödorna till skänks svälter han ihjäl.

”Den där bilen har jag tjänat idag”

På börsen satsas riktiga pengar. Om jag har tusen aktier som en dag går upp 70 öre motsvarar det min matkostnad för en hel månad. Går de upp 3 kr har jag boendekostnaden för samma tid.

Och samma sak åt andra hållet. Istället för att äga AB Sjunkbomben hade jag kunnat åka på semester en vecka. Men tänker man så blir man ju knäpp, och jag tror inte att det leder till något produktivt. Inte heller försöker jag tänka pengar på årsbasis, bara procent. Går börsen upp tjugo procent ett år ska man misslyckas rejält för att backa, och går den ner lika mycket lär även jag förlora pengar. Det jämnar ut sig och slår man index blir det bra i slutändan.

Men ibland är det ofrånkomligt att översätta sina börsposter till pengar. Jag kommer ihåg när jag satt hyfsat tungt i Readsoft och vaknade upp till ett bud från Lexmark. Den dagen dubblades värdet på mitt innehav i aktien. Framåt lunch var jag ute och åkte bil och vid en del möten lyckades jag inte tränga undan tanken att ”den där bilen har jag tjänat idag”. Och inte bara de riktiga rosthögarna. Även om jag vet att det inte var en helt vettig tanke kändes det rätt fint.

Undrar om Warren Buffett tänker likadant: ”Idag gick det bra på börsen. Nu kan jag köpa... Rhodos.”

”Gratis” vinterjacka

Många satsar på att köpa billigt. Jag försöker dra det lite längre. Jag behövde en ny vinterjacka och insåg att jag hade lite poäng liggande på ett av de ställen jag fyller i marknadsundersökning, vilket tidigare gett mig gratis träningskläder.

Så jag gick in och kollade om det möjligen fanns något vettigt. Jodå, de hade en jacka som verkade leva upp till de krav jag ställde. I andra nätbutiker kostade den runt 1600 kr. Mig kostade den bara tid.

Jag fattar att tid också är pengar på något sätt, men allt jag gjort är att då och då lägga några minuter på att tycka till om någon usel reklamkampanj eller berätta hur dum i huvudet jag tycker Stefan Löfven är på en skala. Medan jag sitter och äter eller pratar i telefon.

Bara att klicka hem och få hemlevererad. Passade på att beställa ett par korta löpartights också, när jag ändå höll på. Även om barbent löpning känns ganska avlägsen just nu när man kan behöva slå bort istappar ur skägget på vägen upp i trapphuset.

Lätt fånget, lätt förgånget

”Easy come, easy go”, ”Wie gewonnen, so zerronnen”... Ofta används uttrycket för att döva smärtan när man förlorat pengar på något dumt sätt, men jag tror inte att det är en slump att man håller hårdare i pengar man fått kämpa för att få ihop än om man fått dem till skänks.

Jag har tidigare berättat om min fascination för pengahantering hos pokerproffs, eftersom den skiljer sig väldigt mycket från min egen. Poker blev stort i början av 2000-talet, särskilt på nätet. Då var jag och många av mina kompisar redan i trettioårsåldern, men en del 80-talister som började spela hade aldrig haft ett riktigt jobb med en vanlig lön när de plötsligt började kunna röra sig med miljoner (till skillnad från mig som var helt talanglös).

En av dessa unga fixstjärnor gjorde väldigt bra ifrån sig vid en internationell pokerturnering, så det bar sig inte bättre än att han hamnade i en taxi från kasinot bärandes på en portfölj full med ett par hundra tusen i kontanter. Glad i hågen hoppade han ur taxin, såg den åka iväg och insåg att … portföljen var kvar i bilen, och borta för alltid.

Det kunde kanske hända den bäste, men om jag hade gått runt med en väska med pengar (redan det känns som en situation jag inte hade försatt mig i) som skulle ha finansierat hela mitt liv i flera år hade jag inte släppt handtaget om så någon försökt svetsa den ur min hand, och jag tror inte att det var en slump att det drabbade en kille som badade i pengar redan innan han fyllt tjugo. För om man hade fått slita för pengarna och inte drar in dem på att spela spel i några dagar lär man sig pengars värde.

Politiker är en annan grupp som kan göra det mest häpnadsväckande med stora summor pengar. Här är några exempel som Slöseriombudsmannen uppmärksammat den senaste veckan:

• Jönköpings kommun köpte in modulhus för över en miljon. Sedan har de blivit stående och blivit så fuktskadade att de nu får rivas utan att någonsin ha använts.
• Göteborgs stad har köpt en mjölkgård med hundra kor för att ”det är angeläget att visa skolelever hur mjölkproduktion går till”. Tanken föresvävade dem aldrig att det skulle gå att göra utan att köpa en egen bondgård. Hittills har verksamheten kostat skattebetalarna 17 miljoner.
• Statens konstråd vill lägga några miljoner på att livstidsanställa en person som ska gå runt på en tågstation och göra ”lite vad den vill”.

Modern konst...

Jag kan ha fel, men hade det varit beslutsfattarnas egna pengar tror jag inte att de hade spritts för vinden på detta sätt. Ibland finns det helt enkelt ett egenvärde i att pengar inte rinner in för lätt på kontot.