Man vänjer sig

Vi är nog många som inte förstår hur statsanställda greker kan ifrågasätta att de inte längre kan få fjorton månadslöner per år och gå i pension i femtioårsåldern när hela systemet bygger på att staten lånar mångmiljardbelopp för att få ihop det, men detta är inte unikt för Grekland. Franska järnvägsarbetare protesterar nu våldsamt mot att staten vill hindra dem från tidig pension på deras livstidsanställningar. Franska lokförare i statens tjänst går i pension vid 52.

Å ena sidan borde ett barn kunna förstå att man inte kan få mer betalt för att inte jobba än vad många får för att jobba. Å andra sidan, får man orimligt bra villkor kommer man inte ifrågasätta dem förrän man blir av med dem. ”Hallå! Företaget går ju inte ens med vinst, så hur har ni råd att ge mig tjänstebil, bonus och en extra semestervecka?”, frågade ingen någonsin.

Vad jag undrar (och som inte framgått av mediebevakningen) är hur det kunde bli så här. Vilken fransk eller grekisk förhandlare ansåg sig ha befogenheter att bevilja anställda fler än tolv månadslöner om året? Pension vid 52 hade jag förstått för hundra år sedan, när medellivslängden var under 60, men nog har de väl omförhandlat sedan dess?

Livstidsanställningar trodde jag var ett avslutat kapitel i samband med att slaveriet lades ner (med undantag för påvar och kungar), men tydligen inte i Frankrike. Hatten av för fackets chefsförhandlare! Där har vi en människa som nog aldrig kan få för mycket betalt.

Söndagsångest

Är du en sådan som mår lite illa på söndagskvällen för att det är dags att gå till jobbet i morgon? Känns det ännu värre såhär efter långhelg? Gör något åt det då!

Jag har haft min beskärda del av söndagsångest. Framförallt under skoltiden, och grundskolan säger man inte upp sig ifrån. Jag minns början av augusti när man insåg att om ett par veckor är det dags igen för ett helt jävla läsår.

När man är vuxen är läget ett annat. Allt är inte kul, alla har vi dagar då vi inte vill kliva upp ur sängen, men om vi för det mesta har en vardag vi knappt står ut med är det vår förbannade skyldighet gentemot oss själva att ändra på det. Det är inget självändamål att livet ska vara trist.

Det görs undersökningar på det här, där folk betygsätter sin arbetssituation på olika sätt. Jag tänkte ett tag publicera resultat från Negitates Medarbetarrapport, undersökningar från Handelns Utredningsinstitut eller SIFO, men det spelar faktiskt ingen roll vad de säger. Att någon annan hopsaskuttar till jobbet på måndagen eller kräks av tanken på att träffa chefen påverkar inte övrigas liv vare sig positivt eller negativt.

Trivs du inte – byt jobb! Här kommer pengar in i ekvationen. Med försörjningsansvar för barn, lån på banken och ett begränsat antal arbetsgivare på orten kan man inte slå näven i bordet hur hårt som helst. Men allvarligt talat, när hörde du senast talas om någon svensk som svalt ihjäl för att han bett chefen dra åt helvete?

”Du chefen, jag har en mugg till dig...”

Och när hörde du senast någon som dött av stress över ett liv som inte motsvarade förväntningarna? Det sker hela tiden. Jag slår vad om att vi alla kan komma på tio personer som suttit kvar på jobb de inte velat ha bara för att de inte vågat ta klivet därifrån. Och vem tackade dem för det – familjen, chefen eller sjukvården som fick mer att göra? Bli inte en siffra i den statistiken.

Utdelningsbolag sänker risk?

Handelskrig mellan USA och Kina. Alla hatar Ryssland som hatar tillbaka, varpå världens samtliga diplomater skickas hem. Västvärlden sprängs bit för bit av terrorister i väntan på att Nordkorea ska spränga allt i bitar på en gång.

Samtidigt på Stockholmsbörsen... lite stök. Varannan dag börsras, varannan knarkarhausse. Avanzas sparekonom Johanna Kull berättar att hennes kunder väljer att ”dra ned på risken i portföljen” genom att köpa aktier med hög direktavkastning.

Högutdelare betyder våren 2018 bank och bygg. Och – som alltid – aktier som gått riktigt uselt utan att sänka utdelningen, vilket just nu betyder H&M och Clas Ohlson. Jag vet lika lite som någon annan om det här är bra investeringar, men sänkt risk är inte vad jag associerar dem med.

Bankaktier när räntan är nere på botten (okej, det vet vi inte, men håll med om att det är en väldigt bra gissning), bygg och fastighet (här ska fångas fallande knivar!) och superdupermegaförlorande detaljhandelsaktier är inte vad jag kallar lågrisk. Men Kull har säkert rätt i antagandet att det är därför kunderna köper dem. Det är bara det att de har fel.

"Jag vann!"

”Congratulations! You just won €13.447...”

Har ni också fått det här mejlet/SMS:et? Troligen. Hade jag fått en krona varje gång jag fått reda på att jag vunnit över hundratusen... ni fattar. Lustigt förresten att det ofta är ett udda belopp, som att det skulle göra det hela mer trovärdigt. Fast ett jämnt kan också funka.

För det här måste ju funka! Om ingen någonsin skulle gå på bluffen skulle det inte plinga till i datorn eller telefonen stup i kvarten för ännu ett idiotgrattis. Har jag förstått rätt går turerna ungefär så här:

1. De som svarar ”betalar” bluffen på två sätt. Först visar de att kontaktvägen är öppen och att personen bakom numret/adressen är benägen att gå på sån här skit. Därmed går kontaktuppgifterna att sälja vidare. Men en del går till punkt 2:
2. Skojarna ber dig lämna ut personlig information för att få ut vinsten. Kreditkortsnummer, körkortskopia eller något annat användbart.
3. För nu kan de öppna konton i ditt namn, köpa saker eller ta lån.
4. Och be dig betala pengar. För att du ska få ut din rättmätiga storvinst måste du betala några dollar/euro/kronor. Och sedan några till, och några till. Har du redan betalat en hundring är det ju rena förlusten att inte betala en slant till (nyemission någon...?).

Det kan ju inte vara många som är med så här långt, men eftersom processen kräver en del handpåläggning från bluffmakarna och de ändå begår olagligheter och därmed teoretiskt sett kan åka dit måste de lura rätt många människor för att det ska vara värt besväret. Och det är det uppenbarligen.

Vinster i ”välfärd”

Det är ingen nyhet att det är skillnad på folk och folk, men jag har funderat länge över ett fenomen jag inte förstår. Får se om någon kan fylla i mina vita fläckar ifall jag tänker högt.

Vinster i välfärden har diskuterats i många år. Ska man kunna tjäna pengar på skattefinansierad verksamhet? Enkelt uttryckt tycker jasidan att privata företag genom effektivisering kan göra bättre jobb till lägre pris medan nejsidan tycker att varje vinstkrona hos dessa privata aktörer visar att de fått för bra betalt.

Nu är ju inte världen så svartvit. Oavsett vad man tycker är verksamheten troligen här för att stanna, inte minst för att det inte finns nog med resurser hos stat, kommuner och landsting för att ersätta alla privata skolor, vårdhem och sjukhus.

Och var går gränsen? Om man är emot privata företag i skattefinansierade verksamheter, är det då okej med en privat vikariepool? Privata konsulter? Ett privat städbolag som städar kommunhuset? En privat byggfirma som bygger skolor och sjukhus? Draget till sin spets måste det annars finnas statliga bolag som trycker skolböcker och reparerar tvättmaskinen på äldreboendet.

Men nu till det jag inte förstår. Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt går bananas över privata skolor som drivs av Academedia och Engelska Skolan och över börsnoterade sjukvårdskoncerner som Capio och Attendo, men han har inga problem med att Robinsonvinnaren och sossepolitruken Jan Emanuel Johansson badar i pengar han tjänat på sina privata flyktingboenden och hvb-hem.

Inte ens när superkapitalisten Bert Karlsson insåg att flyktingbranschen är mer lukrativ än dansbandsindustrin hörde vi Sjöstedt beklaga sig. Jag kan ha missat det, men jag tror inte att någon enda medlem i vinsterivälfärdshatarpartierna V och MP kritiserat att riskkapitalister tjänar pengar på flyktingmottagandet, samtidigt som de absolut inte får driva skolor eller vårdinrättningar med vinst.

Det finns skillnader mellan skolor, äldreboenden, akutsjukhus och flyktingförläggningar, men finansieringen är densamma, skattepengar. Så hur kan man tycka att privata aktörer är helt förkastliga på ett område, men helt okej på ett annat? Hjälp mig förstå, den som kan. Och fyll vänligen inte kommentarsfältet med åsikter om den förda invandringspolitiken, för frågan gäller vem som ska och inte ska bedriva den verksamhet som finns idag.

Fasta kostnader

Tänkte jag skulle skriva om fasta kostnader och vikten av att hålla dem låga, men jag stupade redan på att jag inte lyckas utröna exakt vad fasta kostnader är. I företagsvärlden är definitionen av fasta kostnader de återkommande utgifter som är konstanta oavsett verksamhetens storlek och därmed förutsägbara hela tiden.

När privatpersoner, inte minst ekonomibloggare, pratar om fasta kostnader menas kostnader man inte kommer undan. Exempelvis elräkningen varierar ju beroende på hur många kilowattimmar man gjort av med, men man kommer inte undan den och även om den går att påverka lite grann är den på det sättet en fast kostnad.

Kan vi enas om den definitionen? Klart vi inte kan, jag börjar tro att det inte finns ett enda ord med en klar betydelse. Jag såg att Cornucopia ansåg att mat är en fast kostnad med motiveringen: ”Inte direkt något man kan skippa.” Fast till skillnad från elen går ju matkostnaden att halvera eller fördubbla om man ger sig tusan på det.

Annars kan jag inte komma på en enda kostnad som är fast. Åtminstone inte mer än ett år i taget. Jaja, det kvittar kanske vad vi kallar kostnaderna. Det viktiga är att vi försöker bli av med dem. Lite tips på vägen kan vi få från spargurun Maakus:

Krönikören jag skrev om häromdagen verkar ha låtit sig inspireras en del där.

Vårens utförsäljning igång

Våren är ju städningsårstiden framför andra, det är sen gammalt. Gruset sopas bort från gatorna, trädgårdar krattas och vissna växter eldas. Jag städar hela året genom att sälja saker jag inte behöver, men som jag varit inne på tidigare anpassar jag försäljningen efter säsong. Utemöbler säljs på våren, snöskyfflar på hösten – var sak har sin tid.

Men vissa tider gör man klokast i att inte sälja alls. Mitt i sommaren hänger folk på stranden, inte på Tradera. Och strax efter semestern är många utan pengar, så då kommer de inte heller köpa sådant de inte verkligen behöver.

I december ska man bara sälja sådant som kan funka som julklappar. I januari är det i allmänhet slut på kontot igen, så då säljer man inte alls. Februarilönen är den första som kan spenderas på skit (och då gäller det att tillhandahålla skit) och nu har även marslönen ramlat in på lönekontona. Påsken är på gång med mycket fritid för rastlösa konsumenter.

Alltså har jag dragit fram kartongerna från källarförrådet och grävt i garderober och skåp. Lite i taget för att inte anstränga mig, men tillräckligt mycket saker för att det ska vara värt mödan att fotografera, skriva annonser, packa och skicka iväg.

Jag tycker egentligen att jag kommit ner på botten av mina förråd för flera år sedan och eftersom jag mest köper aktier, mat och förbrukningsvaror borde de inte fyllas på, men på något sätt lyckas jag alltid hitta försäljningsobjekt. Det blir inga jättepengar, men ett par hundra här och någon tusenlapp där blir förvånansvärt mycket i slutändan. Och så blir det rent och snyggt också!