App-avgiftning

Ibland är verkligheten fantastisk! Allt fler människor blir beroende av sin telefon och sina appar. Det räcker med att gå ut på stan för att se det. Trottoarerna svämmar över av folk med mobilen tryckt mot ansiktet. Någon ifrågasatte varför cyklar fortfarande har två handtag när (minst!) ena handen alltid är upptagen av en telefon.

Självklart finns botemedel. I detta fall heter lösningen AppDetox. Det är alltså en app man kan ladda ner för att få ner sitt användande av appar. För mig låter det lite som en alkoholist som försöker glömma sitt alkoholberoende genom att supa sig tillbaka till apstadiet.

Men okej, en komponent vid upphävandet av beroenden är att ta reda på hur illa det är och om jag förstår denna app rätt håller den koll på surfbeteendet och låter användaren sätta upp begränsningar för sig själv. Det är inte helt fel tänkt, men för alla som inte blivit galna ska jag nu förklara hur en riktig applikationsavgiftning går till.

1. Avinstallera de appar ur din telefon som inte tillför något till ditt liv. Då menar jag inte ”alla du aldrig använder” utan de som stör och förströr utan synbar uppsida. Det behövs ingen app för det avgörandet. Det vet man, på samma sätt som en rökare som inleder dagen med att hosta och rossla i en kvart vet att ett rökstopp vore bra.
2. Ta inte med apparna överallt. Är du i en situation där du måste ha din telefon med och på – skaffa en internetfri lur för de tillfällen du inte har tid att surfa. En telefon som bara går att ringa och messa med är i princip gratis, den tar mindre plats, har mycket längre batteritid och är i stort sett outslitlig.

Troligen i ett soprum nära dig (telefonen alltså).

Borde fler vd:ar bytas ut?

Fotbollstränare verkar ofta få sparken mest för att något ska hända. Laget har förlorat några matcher på raken och styrelsen behöver visa handlingskraft. Sparka tränaren – hjälper det så gör det, annars har man i alla fall försökt bryta trenden.

Kopplingen till börsen är inte så långsökt som man skulle kunna tro. En börs-vd är lite som en idrottstränare. Det är inte han/hon som ska göra jobbet, men är den som får ta ansvaret för att inte ha valt rätt folk om det går åt skogen. Styrelsens tal låter rätt likt också:

”Bengt-Rune har gjort ett jättebra jobb och har vårt fulla förtroende. Samtidigt känner vi att vi i det här läget behöver ett annat ledarskap än det som Bengt-Rune representerat.”

Olle Nordin, Sveriges mest utskällde fotbollstränare.

Men är det tillräckligt många börs-vd:ar som tvingas bort efter att företaget underpresterat? Till skillnad från fotbollstränaren, som ju faktiskt sitter vid sidan av händelsernas centrum när matchen väl pågår, har en vd (eller ska åtminstone ha) befogenheter att vidta de åtgärder som krävs direkt när det händer.

Tränaren kan knappast förutse att hans spelare ska fälla en motståndare i straffområdet i slutet av matchen, men när Kurt Hellström för tionde kvartalet på raken på knackig engelska skulle berätta hur det gått för LM Ericsson och i vanlig ordning sa något i stil med ”The market has been rather slow and it looks a little dark ahead” ville man som aktieägare knuffa ner fanskapet till internposten. Men inget hände.

Jag har inte direkt varit hemlig med att jag skulle vilja se en liknande omorganisation i H&M där Karl-Johan Persson åstadkommit ganska exakt ingenting. Men kanske ser det mörkt ut på H&M:s avbytarbänk.

”Vi kräver riktiga jobb”

Jag försöker hålla mig ifrån valet och det går ganska bra. Jag har inte lyssnat på några debatter, utfrågningar eller partiledarintervjuer. Jag är inte ignorant, bara uttråkad. Dygnet har 24 timmar och det här är inte prioriterat eftersom jag av erfarenhet vet att politiker ändå häver ur sig vad som helst strax innan valet. När utländska politiker genomför sina vallöften går svensk media bananas eftersom själva konceptet av att genomföra den politik man har sagt sig vilja ha är nästan helt okänt i Sverige.

Men det är som med schlager och fotboll, hur mycket man än försöker hålla sig utanför blir man ändå drabbad. Jag såg en banderoll som fick mig att fundera lite:

Budskapet kommer från Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU), ungdomsförbund till Kommunistiska partiet, som tidigare hette KPML(r) och har funnits sedan 1970 utan att ta mer än några kommunmandat, så det är knappast nästa regeringsparti vi pratar om.

Men även om Kommunistiska partiet inte satt några politiska agendor på femtio år känns det ändå rätt typiskt för vår tid. ”Vi kräver...”. Fan, vad det krävs mycket nuförtiden! I vissa fall är det befogat, men om man kräver riktiga jobb har man inte förstått hur jobb skapas. Staten kan från en dag till en annan hitta på en massa jobb, men dessa hamnar inte i kategorin riktiga jobb. I värsta fall kan de istället hindra riktiga jobb från att skapas.

Riktiga jobb kräver ett riktigt behov. Detta uppstår på en marknad. Om marknaden vill ha produkter eller tjänster kommer företagare att vilja producera dem. Om du på ett effektivt sätt kan vara delaktig i att skapa dem (vare sig du är hantverkare eller dataprogrammerare som kan göra dem, administratör som kan bokföra eller administrera arbetet, försäljare som kan sälja varorna/tjänsterna eller arbetsledare som kan fördela jobbet) kommer du att kunna kräva rimlig ersättning för att göra din del.

Ni må tycka att jag låter som en nyliberal extremist, men alla andra krav på arbetstillfällen är ohållbara och på sikt meningslösa.

Blev det som du tänkt dig?

Som jag skrev i lördags, nu tänker jag köra dagliga blogginlägg fram till jul eller så. Med reservation för att det spricker redan i morgon, men det tror jag inte. Nu kör vi!

Jag ska inte summera livet (känner mig rätt frisk faktiskt), men tänkte på att om jag som barn hade fått gissa var jag skulle vara karriärmässigt nu skulle jag ha träffat ganska rätt. Inte som sjuåring, då alla tänkte bli rockstjärnor eller fotbollsproffs, men vid 13-14 när det var dags att välja gymnasieprogram.

Hade jag då fått frågan vad jag skulle göra 33 år senare hade jag sagt att jag vid det laget skulle ha ett eget företag där jag jobbar självständigt, utan chefer och utan anställda. Jag trodde nog att det skulle handla mer om siffror än om text, men det är ändå inom felmarginalen.

Jag hade inte gissat rätt på vägen dit, att det skulle bli en sväng i skogsindustrin och definitivt inte den tioåriga ”mellanlandningen” då jag livnärde mig på att tala. Jag var inte mer road av att hålla föredrag i skolan än någon annan, alltså inte alls, så det hade jag aldrig kunnat förutspå.

Men nu är jag på det hela taget där jag trodde, i eget företag där en av de högst prioriterade parametrarna är att få styra min tid. Jag trodde inte att jag skulle bada i pengar, men ha det bra ekonomiskt, för att inte säga strålande. Check på den!

Arbetskamrater har aldrig varit prioriterat, och definitivt inte underställd personal. Jag har inget emot konceptet anställning och vet inte om jag kommer vara företagare livet ut, men det passar mig nu. Egentligen tycker jag att alla vuxna borde få en f-skattsedel för att kunna ta makten över sitt liv, men det lär aldrig hända. Återkommer om 30 år och stämmer av om jag fick rätt även där.

Själv då? Är du där du hade tänkt? Och – ännu viktigare – är du där du vill vara?

Gratis är inte gott

Vad nu då, blogginlägg två dagar på raken? Är sommarstiltjen över? Ja, nästan. Från och med måndag tänkte jag börja blogga på daglig basis igen.

Placeras Pär Ståhl skrev en artikel förra veckan som jag tycker har fått alldeles för dålig spridning och inte blivit den snackis den förtjänar.

Snabbt sammanfattat: I två av de tre index som indexfonder följer är det inte fonderna med lägst avgift som ger bäst avkastning. Bara i OMXS30 som innehåller klart minst antal aktier har det lönat sig att fokusera på avgiften.

Att dåliga men billiga fonder ändå har kunder tror jag beror på att det fokuserats så kolossalt mycket på fondavgifter i media. Helt riktigt har man hängt ut så kallat ”aktivt förvaltade fonder” som egentligen visat sig vara så pass indexnära att de inte borde få ta betalt för sina aktiva val. Det här har lett till att fondsparare fått för sig att avgiften betyder allt och om bara har låg avgift blir man inte lurad.

Men en dålig produkt är inte bra bara för att den är billig. Kanske inte ens om den är gratis. Jag har redan outat mig som anhängare till aktivt förvaltade fonder, men var och en får välja själv där. Fast vi kan alla enas om att högst nettoavkastning vinner. Givetvis måste man ta hänsyn till risknivå också, men jämför man två indexfonder som utgår från samma index är gissningsvis även risken likvärdig. Fast alltså inte avkastningen.

Bästa finansfilmen?

Det har gjorts många filmer om pengar och investeringar, både dokumentärer och spelfilmer, varav en del är ”based on a true story” medan andra är hittepå från grunden. Big Short, Chasing Madoff och Becoming Warren Buffett brukar nämnas, men den bästa måste väl ändå vara P&B? Två fattiglappar, spelade av Allan Edwall och Stellan Skarsgård, tar sig med förenade krafter upp från rännstenen. Många borde fundera över deras första dialog:

- Det finns väl för fan inga jobb för såna som oss?
- Nja, jobb och jobb... Man måste kunna ta sitt öde i egna händer.

Så det gör de! De köper och säljer blommor, jackor och sopor. Det mesta helt lagligt, en del i gråzonen och några rena olagligheter, som bluffakturor och hembränt (det där sista lät som namnet på en Stefan & Krister-revy, men det här är riktig humor).

Den bästa scammen är när de i sitt bolag (ett av hundra) Hazard Production anordnar en konsert med sin kompis Rodney Stewart som sjunger skillingtryck kompad av tant Lindström på piano. Publiken hade väntat sig något annat när de köpte Rod Stewart-biljetter, men polisen tvingas släppa ”Rod”. När jag startade eget var Hazard Production ett av de första namnförslagen, men en byggfirma i Malmö hann före. Lika bra det, jag sjunger så illa.

Helt seriöst tycker jag att denna och liknande filmer borde vara obligatorisk kulturkonsumtion för ungdomar som ännu inte tagit på sig offerkoftan och börjat skrika efter samhällets hjälp. Världen är full av möjligheter!

Antikrundan i källarförrådet

Jag är inte kungen av sopor, men har vid det här laget sålt en massa grejer på secondhandmarknaden. För att tjäna pengar, men också för att rensa upp i förråden och därigenom få ett enklare liv. Jag kan inte ens avgöra vilket som är viktigast, den ekonomiska vinsten eller bieffekten att få mer ordning.

Men ska man ändå lägga kraft på detta kan man med fördel göra det så bra det går, och då ingår en del förarbete. För att maxa inkomsterna på secondhandförsäljning gäller det att ge potentiella köpare så mycket relevant information som möjligt. Handen på hjärtat, vet du vad du äger? Jag gör det inte. Mycket skit har jag ärvt eller fått, ännu mer har jag ingen aning om hur det hamnat i mina ägor. En del har jag köpt själv, men det är ingen garanti för att jag har bakgrundsinfo.

Och den är guld värd för att hitta köparna. Bilder och beskrivning av försäljningsobjektet är viktigast, men tillverkningsår, designer och all historik som går att hitta kan vara det där lilla extra som gör att priset drar iväg.

Jag tittar aldrig på Antikrundan och andra auktionsprogram, men har upptäckt att det är rätt intressant och inte minst lönsamt att ta reda på fakta om sånt jag vill bli av med. Därför har jag hamnat på internetsidor om gammalt glas, läst på om nedlagda grekiska keramikfabriker och om olika historiska epoker. Fan vet om jag inte lärt mig mer historia av att sälja sopor än jag gjorde i det svenska skolsystemet. Se där, ännu en vinst med sopförsäljning!