Nyårslöfte

Jag är inte mycket för nyårslöften. Har aldrig varit, kommer aldrig att bli. Jag kan inte ens komma ihåg senaste gången jag avgav ett nyårslöfte, men nu tänkte jag göra det.

Varje gång jag handlar i en butik tänker jag att man borde använda kontanter. Jag gillar kontanter, men framförallt ogillar jag idén om ”det kontantlösa samhället” eftersom det vore ett kontrollsamhälle utan like, där staten och bankerna skulle få väldigt mycket makt över medborgarna. De skulle veta vad vi handlar, när vi handlar, var vi är och ha alla möjligheter i världen att styra och sabotera våra liv. Har vi inte fått nog av stora företag som vill bestämma över oss?

Så går mina tankar när jag än en gång trycker in mitt kort i kortläsaren, men om jag inte föregår med gott exempel kan jag knappast gnälla. Jag kan inte kräva att affärsidkare ska ta emot mynt och sedlar om jag inte använder dem själv, vilket jag nästan aldrig gör.

Nu är det slut på det. Under 2019 tänker jag i möjligaste mån handla med riktiga pengar. Ja, det tar några extra sekunder per kund i kassan, men om alternativet är att inte kunna göra en enda transaktion utan att den registreras för tid och evighet är det ett billigt pris att betala.

I det här läget tänker jag inte bojkotta affärer som nekar mig att handla cash, men jag kommer att hålla fram mina sedlar och sucka tungt om kassörskan vägrar detta betalningssätt. Kanske kommer jag att hytta lite med näven också, men inte heller det är hugget i sten.

Bekvämlighet är av ondo

Människan är av naturen lat. Troligen behövde det vara så en gång i tiden, när all energi gick åt till sånt som måste göras. Varken jägar- och samlarfolk eller järnåldersbönder kunde ägna kvällarna åt att lära sig ryska eller att spela basfiol för då hade de inte orkat fixa mat på bordet på dagarna. Men evolutionen har inte hängt med. Vi har fritid och resurser att fylla den, så då gäller det att inte lägga sig framför tv:n med en påse ostbågar. Åtminstone inte alltid.

Det främsta beviset för vår bekvämlighet är nog ändå vår ovilja till förändring. Vi gör som vi alltid har gjort, våra föräldrar, mor- och farföräldrar dessförinnan. Folk är kvar på jobb där de vantrivs tills de får förslitningsskador, men inte ens då vill de byta karriär utan arbetstränar för att komma tillbaka till exakt där de var innan.

Ett ännu värre exempel: En del kvinnor misshandlade av sina män fortsätter hellre utsättas än att bryta upp. Förresten behöver det inte vara våld inblandat, massor av människor stannar i förhållanden de inte trivs i för att det är lättare än att börja om. ”Man vet vad man har, men inte vad man får.”

Tacka tusan då för att man behåller sina lån, abonnemang och andra utgifter. Det är ju en liten kostnad att betala för att ha det som man alltid har haft det (och därmed garantera sig själv att aldrig komma framåt).

Nu är det 2019 och jag utmanar mig själv och alla andra att ifrågasätta rutiner och utgifter, både de som skaver och de som inte gör det. Det skulle kunna leda till ett gott nytt år!

När mina grannar upptäcker att de har pengar kvar vid årsskiftet eldar de bokstavligt talat upp dem! Det är... sen gammalt.

Sjukdagar

Jag har haft fyra sjukdagar sedan jag kom ut på arbetsmarknaden för 28 år sedan. Två på en maginfluensa och två till på en rejäl förkylning, bägge på 90-talet. Om jag känt efter mer hade jag fått ihop fler dagar, men jag har alltid levt efter principen att ska jag må dåligt kan jag åtminstone försöka tjäna pengar under tiden.

Jag vet inte hur mycket som handlar om gener, hälsosamt leverne och ren tur. Antagligen lite av varje. Vitaminer, antioxidanter och att undvika mattillsatser, barn och stora folksamlingar tror jag är bra för immunförsvaret, och när jag ändå drabbas av något virus försöker jag ta dalta med mig själv. Ofta är jag tillbaka på banan efter bara några timmar.

Förutom att det är trist att vara sjuk finns det pengar att tjäna här. Svenskarna är i snitt sjukfrånvarande runt tio dagar per år. Friskast är män som jobbar i ideella förening och sjukast är kommunanställda kvinnor (ja, det finns undantag).

För staten och företagen kostar sjukdagarna tiotals miljarder, men även för den enskilde blir det dyrt. Inte minst pga karensen. Förutom att lönekuvertet minskar betyder sjukdom lägre pension så det ger inte bara förlorad ränta-på-ränta-effekt nästa månad utan drabbar dig hela livet.

Hur gör man då för att slippa sjukdagar? Först och främst, skaffa ett jobb du trivs med. Det hjälper inte mot cancer, men nog verkar det finnas ett samband mellan långa sjukskrivningar och jobb som inte känns superinspirerande.

Se till att du mår bra. Lägg tid och energi på det och låt det i värsta fall kosta pengar också. Kroppen är ett svårslaget verktyg. Och sist men inte minst, håll dig undan smittospridande barn. Är det dina egna må det vara hänt, men dra gränsen där.

Begränsning ger möjligheter

Tänk när reklam-tv kom! Äntligen skulle det bli en massa valmöjligheter. Det sket sig lika hårt som när åtta nya reklamradiokanaler ledde till att P3 förvandlades till NRJ och vi fick nio snudd på identiska kanaler som alla spelade ”den bästa blandningen av fyra nya låtar”. Jag har inte hört någon av dem på många år, men jag gissar att de är likadana nu, bara med fyra andra låtar. ”57 channels and nothing on.” En del stationer försöker sticka ut genom att ta in kändis-DJ:s.

Jag är egentligen anhängare till mångfald och valfrihet, men jag tycker ofta att det känns som mer av samma. Fler val, men inte fler möjligheter. Kanske borde man begränsa sig oftare och lägga mer energi där det verkligen gör skillnad. Jag menar inte att man likt huvudpersonen i 80-talsfilmen The Fly bör skaffa sju exakt likadana kläduppsättningar för att spara tiden det tar att välja kläder, men kanske gör för många val att det varken blir hackat eller malet.

Säg åt tio manusförfattare att skriva vad som helst. En film, tv-serie, miniserie. Valfri målgrupp: barn, äldre, gruppen 18-29, kvinnor, män. Samtliga kommer att gå hem med en orolig uppsyn och stirra på ett tomt papper i timmar, dagar eller veckor. Säg istället till dem att göra en ungdomsserie på temat vänskap, som utspelar sig i Dalarna, och du kommer att sätta igång deras hjärnor.

Ibland lanseras börsportföljer med t ex bara kvinnliga företagsledare, eller ”Handbollsportföljen” som Erik Sprinchorn lanserade i EFN Börslunch, med investeringar enbart i vd:ar som tidigare spelat handboll. Dessa experiment går ofta bra och jag tror inte att kvinnor eller handbollsspelare har ett generellt övertag på marknaden i stort. Jag tror att begränsningen gör det lättare att hitta guldkornen.

Troligen skulle man kunna få samma fördel av att bara analysera företag med begynnelsebokstaven S. Bara inte Sveriges Radio för P3 blev verkligen skit när de fick konkurrens.

Från olika håll

Efter att jag intervjuades i Sparpodden tyckte en del – som vanligt – att jag är extrem i mitt sparande. På ett sätt är jag det, men det är därför befriande att bli ”attackerad” från andra hållet. På Twitter fick jag höra åtminstone en person med lägre matkostnad än mina 700 kr i månaden.

Jag har hört andra säga att det annars är jag som fyller den funktionen. När andra sparare fått höra att de är galna har de kunnat peka på mig. ”Titta, jag må vara spritt språngande, men jag är inte värst.” Allt beror på hur man ser på saken. Det finns alltid någon som sparar hårdare, tjänar mer, jobbar flitigare ... Och så någon som verkar göra allt helt bakvänt.

Vi behöver dessa ytterligheter för att se hur vi ligger till. Eller gör vi det? Är det inte rätt mesigt att se sig omkring och agera utefter omgivningen, för att inte sticka ut för mycket? Vi ser/såg det på mellanstadiet och ingen vuxen tycker att det är okej att mobba eller titta snett på andra på det sätt man gjorde där. Men har vi kommit så mycket längre?

Jag räknar in mig själv bland dessa konsensussjuka mesproppar för även om jag på vissa sätt stuckit och sticker ut så vill jag också passa in. Ibland så till den grad att jag gör avkall på min personlighet. Till ingen som helst nytta.

I vissa fall finns det poänger. Man behöver inte röra om i alla grytor bara för att man kan. Man bör t ex inte starta politiska diskussioner på släktmiddagen som resulterar i fullt inbördeskrig, men hur man själv väljer att försörja sig eller spendera sina pengar borde inte vara kontroversiellt. Det finns ändå alltid någon som är värre.

Vad är mellandagar?

Försöker man analysera dessa helgdagar landar man snart i frågan varför i all världen man ska fira en dag som inte fått ett betydelsefullare namn än annandagen. Det är som att döpa en utmärkelse till ”extrapriset” eller kora en världsmästare i medelmåtta.

Men ännu märkligare är mellandagarna. Mellan vadå liksom, mellan helger? Vad var det i så fall för fel på det gamla namnet vardag? Jag fattar inte vitsen med klämdagar. Jo, att jobba på dem eftersom de är helt vanliga, svarta vardagar. Men det är det ju nästan ingen som gör. Nu har vi två sådana dagar innan det blir helg igen, och jag vet knappt någon som jobbar. Förutom jag då, och andra företagare som inte bara kan vänta till 2019 med fakturering och bokföring.

Annars är det komp, flex, vab eller något annat arbetsbefriat som gäller. Jag har en kompis som jobbar på ett statligt företag. Tror inte att han någonsin jobbat över. Jag är inte säker på att han ens jobbar när det är kontorstid, men är det ”klämdag” eller fredag så tar han ut komptid. Från vadå - skattemedeltidsbanken?!

Eller också ”jobbar han hemifrån”, vilket vi ju alla vet vad det betyder när det kommer från en person med sitt skrivbord på ett kontor hos arbetsgivaren. Han kunde lika gärna säga ”Jag bondar idag” som en kortform för bondpermis!

Äh, jag är väl bara sur för att jag som inte är anställd heller inte kan kompa bort klämdagar. Så därför jobbar jag idag. Hemifrån. God fortsättning (ännu ett märkligt uttryck)!

Vad gör man när börsen rasar?

De senaste veckorna har börsen fallit, sjunkit, tappat och rasat. Vad gör man då? Är det nu man bör engagera sig extra mycket i börsen för att optimera portföljen, förlora så lite pengar som möjligt, eller ännu hellre hitta blankningscasen och istället tjäna pengar när det går ner? Eller gör man klokast i att logga ut, fokusera på andra delar av livet och låta portföljen jobba på bäst den kan?

Själv sa jag ju redan för fyra månader sedan att jag ledsnat lite på att sitta och leta aktier och jag kan väl inte säga att raset gjort mig mer road. Jag har följt börsen mindre än vanligt, men det beror egentligen inte på ointresse utan på tidsbrist. Dock matar jag efter varje börsdags handel in kurserna på mina värdepapper i datamaskinen, så jag har väl följt börsen som Miljonär innan 30:

Och innan ni frågar, självklart hånade jag honom för den dyra ärtsoppan. Jag tror att han skrev det där med en hel del ögonglimt, men jag känner igen mig. Framförallt det där med soppan. En del tycker säkert att om man ändå förlorar tiotusentals kronor på börsen varje dag kan man unna sig dyr mat och andra utgifter, men jag håller inte med. Det gäller att se börsen som en egen del av ekonomin, delvis bortkopplad från resten. Ibland går det upp, ibland ner. Så har det alltid varit och det lär fortsätta.

Men beställer man limo till Stureplan och börjar ta in helrör och rysk kaviar så tappar man både pengarna det kostar och all framtida ränta på dem. När börsen vänder och går upp igen tror jag knappast att man drar ner på utgifterna. Tvärtom kanske, så då förlorar man ännu mer.

I den mån jag ska försöka ge råd blir det alltså att följa börsen ungefär som vanligt. Ta inga extrarisker i desperation, men fega inte heller ur. Blir du helt knäckt av att se dina surt förvärvade pengar försvinna, logga ut och gör något annat. T ex ärtsoppa, så att du slipper betala 8 kr för något som bara ska kosta 1,35.