Det är sunt att välja bort liv man
inte vill ha, och i vissa fall är det också helt okej att berätta
det. Men det där att först bygga upp en halmdocka bestående av en
absurd vanföreställning har jag aldrig förstått.
Jag har genom åren t ex fått höra
att min matbudget måste betyda att jag lever på nudlar. En
person fastslog att jag åt rå potatis och det ville han minsann
inte göra. Att jag inte ätit nudlar på säkert 25 år (och inte
särskilt ofta innan dess heller) och aldrig ätit rå potatis hör
tydligen inte hit. Heller inte att jag aldrig någonsin skulle få
för mig att uppmana någon annan att äta som jag eller en diet
bestående av uteslutande rå potatis.
”Maten är klar!”
Folk vill inte spara för att de ”inte
vill sitta på en stubbe i skogen”. Den har jag hört så många
gånger att jag börjar undra om det är en vanlig aktivitet bland
sparande människor. Jag känner en och annan hajkmänniska som
tycker att höjden av lyx är att gå ut i skogen och göra upp en
brasa för att koka sitt eget kaffe eller grilla korv över elden,
men inte ens de tror jag ser sig som människor som ”sitter på en
stubbe i skogen”.
För det första behöver inte sparande
innebära att man har 90 procents sparkvot, särskilt inte första
månaden, men även om man ser allt i svartvitt tror väl ingen på
allvar att det är där valet ligger? Att antingen är man inte snål
och då kan man köpa vad som helst, eller också är man snål och
då lever man som om man vore helt pank, bor med stampat jordgolv i
en grotta, äter uteslutande rötter och bär man hittar och blir det
någon tid över i det eviga slitet tillbringas dessa stunder
sittandes på en stubbe?