Sitta på en stubbe i skogen

Så länge jag berättat att jag är sparsam (eller snål, om man föredrar det ordet) har jag mötts av reaktionen att det måste innebära att jag har ett riktigt dåligt och tråkigt liv. I en del personers ögon har jag säkert det, på samma sätt som jag skulle tycka att det vore skittrist att hänga på krogar runt Stureplan sex kvällar i veckan.

Det är sunt att välja bort liv man inte vill ha, och i vissa fall är det också helt okej att berätta det. Men det där att först bygga upp en halmdocka bestående av en absurd vanföreställning har jag aldrig förstått.

Jag har genom åren t ex fått höra att min matbudget måste betyda att jag lever på nudlar. En person fastslog att jag åt rå potatis och det ville han minsann inte göra. Att jag inte ätit nudlar på säkert 25 år (och inte särskilt ofta innan dess heller) och aldrig ätit rå potatis hör tydligen inte hit. Heller inte att jag aldrig någonsin skulle få för mig att uppmana någon annan att äta som jag eller en diet bestående av uteslutande rå potatis.

”Maten är klar!”

Folk vill inte spara för att de ”inte vill sitta på en stubbe i skogen”. Den har jag hört så många gånger att jag börjar undra om det är en vanlig aktivitet bland sparande människor. Jag känner en och annan hajkmänniska som tycker att höjden av lyx är att gå ut i skogen och göra upp en brasa för att koka sitt eget kaffe eller grilla korv över elden, men inte ens de tror jag ser sig som människor som ”sitter på en stubbe i skogen”.

För det första behöver inte sparande innebära att man har 90 procents sparkvot, särskilt inte första månaden, men även om man ser allt i svartvitt tror väl ingen på allvar att det är där valet ligger? Att antingen är man inte snål och då kan man köpa vad som helst, eller också är man snål och då lever man som om man vore helt pank, bor med stampat jordgolv i en grotta, äter uteslutande rötter och bär man hittar och blir det någon tid över i det eviga slitet tillbringas dessa stunder sittandes på en stubbe?

Konstigt vaskande

JakobInvest gjorde mig uppmärksam på en märklig artikel. Det handlar om ett konstprojekt för bl a maskar och svampar. Det här hörde vi om redan i november, men tydligen är tramset inte utrotat. Ett konstnärspar har fått en dryg miljon skattekronor för en konstutställning där publiken ska bestå av djur och svampar.

F d kulturminister Alice Bah Kuhnke låter hälsa att hon ”ska inte tycka något om det”. Okej, då ska jag tycka lite istället. Vi lever i ett samhälle där åldringar måste välja mellan att få städat eller tvättat för hemtjänsten har inte tid med bägge, och att hinna prata med gamlingarna finns inte på kartan. Folk dör i vårdköer, vi har inte råd med lärare, skolböcker, polis och försvar. Men konst för maskar i Nordmaling har vi en miljon till?!

Och tro inte att det är en engångshändelse. Örebropartiets partiledare Markus Allard berättade i sin podd Markus & Malcom om ”enprocentsmålet”. Spola fram till 17.45 och lyssna i fem minuter om ni vill höra en initierad beskrivning.

Eller håll tillgodo med min förklaring. Enprocentsmålet betyder att när en kommun som tillämpar den här dårskapen budgeterar för nybyggnation ska en procent av kostnaden läggas på ”konstnärlig utsmyckning”. Detta utan att behovet finns, man bara förutsätter att en kommunal skola gärna avstår någon miljon (ett skolbygge är rätt dyrt) till inköp av tavlor eller en märklig silverstruts av aluminiumburkar producerad av någon lokal konstnärssjäl.

Markus berättar i avsnittet att den här konsten ofta trycks in i ett förråd för att aldrig visas och kanske slarvas bort. Ingen vill ha den. Tio procent av den konst Örebro kommun har köpt in vet man inte ens längre var den finns. Både Markus Allard och hans poddkollega Malcom Kyeyune titulerar sig marxister, så gör inte detta till en höger/vänster-fråga. Det handlar snarare om för eller emot korruption, dumhet och ren skit.

Det är inte rika som drabbas

”Vi måste höja skatten för de rika.” Det hör vi hela tiden, inte bara från svenska vänsterpartister utan också från liberaler världen över, även de allra rikaste.

Nu tror jag i och för sig varken att Buffett eller Gates drömmer om ett skattetryck på svensk nivå, men de ska ha en eloge för att de är beredda att vara solidariska med egna pengar och inte bara snackar.

För politiker är det ett bra sätt att både visa handlingskraft och samla poäng i de breda massorna. Ytterst få känner sig träffade när ”de allra rikaste” pekas ut som en problemgrupp, och med undantag för några få punktskatter kommer skattehöjningar alltid drabba de rika värst på samma sätt som de också blir mest gynnade av skattesänkningar. Så för en gångs skull kan politikerna säga rakt ut vad de har för avsikter utan att riskera lynchning.

Problemet är att även om de rika får betala mest i kronor och ören när det blir dyrare att tjäna pengar på arbete eller kapital är det inte miljardärerna som drabbas på ett personligt plan. Warren Buffett, Stefan Persson och Antonia Ax:son Johnson står liksom över världsliga fenomen som inflation och ISK-skatter.

Inte ens vi som är lite halvrika drabbas så där våldsamt när ”kapitalisterna ska klämmas dit”. Istället är det låginkomsttagare som betalar det högsta priset. De som inte äger sitt boende eller har några stora marginaler. Att spara några hundralappar eller någon tusenlapp i månaden kan för dem vara skillnaden på att ta makten över sitt eget liv.

Maj-Lis, undersköterska och frånskild trebarnsmamma, bosatt i en hyreskasern i förorten. Där har regeringens och dess lydpartier sin gisslan i kriget mot rika kapitalister. Hon som genom hårt slit till slut lyckats få ihop ett femsiffrigt belopp för att ha råd med sin eget pensionärsliv och lite trygghet för sina barn. Hur tusan blev det så?

Hög lön är inte rikedom

Petter Larsson är kulturjournalist som producerar så kallad ”opinionsjournalistik” i Aftonbladet. Det här är nog inte sämre än något annat han skrivit i den genren. Jag har heller inte tänkt recensera budskapet, det här handlar om språk. Jag beskylls ibland för språkfascism och kommer inte längre ifrån den etiketten nu.

Petter Larsson, språkliberal...

Jag tycker att språk är intressant, viktigt och inte minst roligt. Jag har full förståelse för att andra har andra intressen, men någon som kallar sig journalist borde dela min språkvurm och hålla med om att det är en bra idé att kalla saker dess rätta namn.

Petter refererar till en gammal rapport (som inte verkar särskilt intressant) där man jämför rikedom och inkomster mellan människor och grupper. Eller, eftersom rapporten är på engelska, ”wealth” och ”income”. Det Petter gör i sin text är att blanda ihop de här begreppen fullständigt. Smaka t ex på den här formuleringen.

Mycket tror jag om SCB, men självklart graderar de inte folks rikedom efter vilken inkomst de har. Det skulle nämligen förutsätta att alla människor gör av med exakt lika stor andel av sin nettoinkomst och investerar resten på exakt samma sätt.

Jag har aldrig varit höginkomsttagare och ändå alltid tillhört ”den rikare halvan” av bekantskapskretsen. Sammanblandningen är inte unik, men säger kanske något om synen på privatekonomi. Rikedom är något som liksom bara händer, när verkligheten såklart är att vi själva har alla möjligheter i världen att påverka. Genom att spara, investera och aktivt välja vad vi ska göra av våra pengar. Låg lön är inget försvar av eller ens en förklaring till kass ekonomi.

Färdigt prepping-kit

Preppers har jag hånat förut, men egentligen har jag inget emot idén att förbereda sig för olika scenarion och att ingen annan kommer ta ansvar för våra liv i en krissituation. Det som stör mig är posörerna. De som ”lajvar” handlingskraft genom att köpa en massa campingprylar de knappt skulle kunna hantera i lugn och ro, definitivt inte i ett krisläge.

Nu har Axfood och Mat.se lanserat ett ”prepping-kit” genom att dra ihop lite Eldorado-konserver i en kartong som ska räcka till fyra pers i en dryg vecka.

Inget fel med det, men jag tycker att det stärker min tes om att det inte är bristen på mat och prylar som kommer ta död på folk i en kris utan bristen på kunskaper. Kan man inte ens handla nödproviant utan att få ett färdigt paket, hur tusan ska man då kunna hålla sig varm och mätt utan att någon matjätte eller ännu hellre en myndighet skickar en detaljerad bruksanvisning?

Den som på allvar vill förbereda sig för en kris, vare sig det är en zombieapokalyps eller elen som ryker när politikerna förbjudit eller skattat sönder alla energikällor, tror jag gör mycket klokare i att läsa böcker och ge sig ut i naturen och laga mat över öppen eld startad med tändstål än att köpa Eldorados prepping-kit.

Global Gaming, sista kapitlet?

Global Gaming är ett bolag jag tjatat om så det räcker och blir över, men eftersom jag fått några frågor sedan senaste kvartalsrapporten vevar jag igång igen. Aktien tog ju lite slut här i veckan.

Så vad hände? Rapporten kan ju den som vill läsa själv, men för första gången minskade vinsten drastiskt. Helåret 2018 blev väl okej, men fjärde kvartalet borde ha blivit dubbelt så bra eller helst ännu bättre.

Tillräckligt dåligt för att aktiekursen skulle halveras? Kanske inte, men det är för många frågetecken. Särskilt i december minskade intäkterna rejält. Så tänk om det bara var början. Som oinsatt aktieägare får man ju inte veta hur siffrorna efter regleringen vid årsskiftet kommer att se ut. Att man flaggar för ett ”tekniskt problem” under första veckan av januari låter inte precis lovande. Och den där stämningen från Konsumentombudsmannen, vad ska den landa i? Man pratar om ett sparprogram, men vad det ska innehålla är ganska luddigt.

”Är det här det är styrelsemöte?”

Jag kan hålla på länge och lista frågetecken, men de värsta kanske är de som är bortom bolagets kontroll. T ex vad som ska hända med casinoreklamen som regeringen tycks allt mer inriktad på att stoppa? Jag är förvånad och besviken att Global Gaming inte jobbat på att hitta nya marknader. Deras namn är inget vidare för ett bolag som tycks helt inriktade på att lyckas i ett enda land.

På plussidan hittar jag just nu en enda post, den höga utdelningen. 3 kr för en aktie som står i 15 kr verkar vansinnigt bra, men då ska man betänka att strax innan utdelningen får vi nästa delårsrapport. Plötsligt kommer jag att tänka på barnprograminslaget ”Gissa bajset”.

Tycker ni att jag verkar negativ är det för att jag förlorade ganska mycket pengar på att investera i Global Gaming. Inte min värsta smäll hittills, definitivt inte i förhållande till min totala ekonomi, men tillräckligt illa för att ta mig ännu ett steg emot mot mer passiva placeringar, som jag antydde redan i somras. Att portföljen inte ska innehålla Global Gaming är jag på det klara med redan nu.

Hypokondrisk filosofi

Trogna bloggläsare har den senaste tiden hört mig gnälla om tandvårdskostnader. Jag spräckte en tand i början av december och har sedan dess sprungit till tandläkare och tandhygienister så ofta att receptionister tror att jag jobbar där.

Det visade sig vara en gammal rotfyllning som havererat. Jag ska inte trötta ut er med detaljer, men varje gång kostnaden kommer på tal räknar de ut att det ska bli ungefär dubbelt så dyrt som förra gången de räknade, så jag har slutat fråga.

Men det här har fått mig att fundera. Jag går normalt till tandläkare eller tandhygienist en gång om året för att skrapa bort tandsten och kolla så att jag inte fått några hål. Det är inte konstigare än att man lämnar in bilen på service för att få nytt tändsystem, ett oljefilter och en genomgång.

Varför gör jag inte så när det gäller kroppen förutom just tänderna? Jag har ingen företagshälsovård som gör regelbundna kontroller, men de vänner som har det brukar gå max vart femte år. Säga vad man vill, men hjärta och andra inre organ känns aningen viktigare än tänderna, för att inte tala om bilen. Säckar bensinpumpen blir man i värsta fall stående, får betala bärgare och byta ut den. Säckar blodpumpen gör man inget mer.

En gång tjatade jag till mig att få kolla kolesterol och lite annat jox, men det krävdes mycket övertalning för att få landstinget att gå med på det. Borde det inte spara pengar om sjukdomar och hälsovådligt beteende upptäcktes så tidigt som möjligt? Jag har tidigare ondgjort mig över att kommunerna sparar in på pensionärsgympa. Samma sak där, varje krona man stoppar in lär spara pengar längre fram.

Men uppenbarligen får man ingen hjälp av samhället här, så frågan är vad man bör/kan göra själv. Jag springer flera gånger i veckan med pulsband, så om hjärtat börjar bete sig konstigt eller om orken plötsligt tryter tror jag att jag skulle märka det snabbt, men borde man skicka in ett blodprov till ett sånt där hälsolab? Och i så fall, hur ofta och till vilket? Eller något annat, jag är öppen för förslag här och vill ha ränta-på-ränta-effekt på pengarna tills jag blir minst 100.